Belsenrättegången var en av flera rättegångar för krigsbrott och brott mot mänskligheten som de allierade styrkorna höll mot tidigare ledare och funktionärer från Nazityskland efter andra världskriget.

Döda koncentrationslägerfångar samlas ihop och begravs med en bulldozer i Bergen-Belsen efter befrielsen i april 1945.

Rättegången redigera

Belsenrättegången, även känd under det officiella namnet rättegången mot Josef Kramer och 44 övriga, var en rättegång mot 45 SS-officerare och kapos från det nazistiska koncentrationslägret Bergen-Belsen som stod åtalade för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Huvudåtalad var Josef Kramer. Rättegången, som hölls av en brittisk militärtribunal i Lüneburg, varade mellan 17 september och 17 november 1945.

De 44 stod åtalade för krigsbrott och brott mot mänskligheten som utförts genom deras deltagande i tortyr och massmord av lägerfångar. Alla förutom Starotska anklagades för att ha utfört sådana brott i Bergen-Belsen; Starotska, Josef Kramer, Fritz Klein, Weingartner, Kraft, Hoessler, Juana Bormann, Elisabeth Volkenrath, Ehlert, Gura, Irma Grese, Lothe, Lobauer och Schreirer åtalades även för illdåd som utfördes i Auschwitz.

Domar redigera

Domarna blev de följande:

Samtliga avrättningar verkställdes den 13 december 1945 genom hängning i fängelset Hameln. Bödel var Albert Pierrepoint.

Referenser redigera