Baltisk daggkåpa (Alchemilla baltica) är en sällsynt apomiktisk art. Den har sitt ursprung i Baltikum, och har spritt sig därifrån.

Baltisk daggkåpa
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningRosordningen
Rosales
FamiljRosväxter
Rosaceae
UnderfamiljRosoideae
SläkteDaggkåpor
Alchemilla (L 1753)
Undersläkte(Sektion)
Alchemilla vulgaris
ArtA. baltica
Vetenskapligt namn
§ Alchemilla baltica
AuktorSam ex Juz

Beskrivning redigera

Flerårig ört med grov jordstam, de ca 4 dm långa stjälkarna är håriga ända upp till blomställningen. Blommar i maj–juni med små, gulgröna blommor.

Särskiljande drag mot liknande apomiktiska arter är blad med 9–11 flikar, tydligt åtskilda med skåror. På varje flik finns 15–19 tänder.

Färväxlingsart Alchemilla wichurae.

Habitat redigera

Ängar, vägkanter, gräsmattor.

Synonymer redigera

Vetenskapliga redigera

  • A. acutidens H Lindb
  • A. nebulosa Sam

Svenska redigera

  • Dunkelnervig daggkåpa

Utbredning redigera

I Sverige förekommer baltisk daggkåpa sparsamt i syd- och mellansverige. De flesta fynden i ett band mellan nordöstra Vänern och västra Mälaren (Närke med omnejd).

I Finland förekommer arten lokalt inom ett antal begränsade biotoper och på samma sätt österut från Baltikum till ungefär Uralbergen. Den saknas väster om Sverige.

Användning redigera

  • De ovan jord synliga delarna kan användas vid växtfärgning.
  • Hela växten kan enligt folkmedicinen användas i olika preparat med sårläkande egenskaper.

Etymologi redigera

Det vetenskapliga namnet Alchemilla kommer av att man förr i tiden trodde att den lilla vattendroppe man tidigt på morgonen kan se i bladens mitt, var en viktig ingrediens för alkemister. Denna droppe bildas genom guttation och är alltså, namnet daggkåpa till trots, inte dagg.

Ordet alchemilla kan härledas från arabiska al kemelyeh = kemi [1]

Baltica är latin och betyder från Baltikum.

Referenser redigera

  1. ^ Elias Wessén: Våra ord, deras uttal och ursprung, Norstedts, Stockholm 1966