Wikipedia

Baltimore Orioles

För klubben som spelade under namnet Baltimore Orioles 1901–1902, se New York Yankees.

Baltimore Orioles är en professionell basebollklubb i Baltimore i Maryland i USA som spelar i American League, en av de två ligorna i Major League Baseball (MLB). Klubbens hemmaarena är Oriole Park at Camden Yards.

Baltimore Orioles
Basebollklubb
Grundinformation
Grundad1894 (130 år sedan)
Tidigare namnMilwaukee Brewers (1894–1901)
St. Louis Browns (1902–1953)
SmeknamnThe O's, The Birds[1]
LigaAmerican League
DivisionEast Division
OrtUSA Baltimore, MD, USA
HemmaarenaOriole Park at Camden Yards
(kapacitet: 45 971[4])
Klubbfärg(er)              
Pensionerade tröjnummer4, 5, 8, 20, 22, 33, 42[2]
Farmarklubb(ar)USA Norfolk Tides (AAA)
USA Bowie Baysox (AA)
USA Aberdeen Ironbirds (A+)
USA Delmarva Shorebirds (A)
USA FCL Orioles (Rk)
Dominikanska republiken DSL Orioles Black (Rk)
Dominikanska republiken DSL Orioles Orange (Rk)[3]
Nyckelpersoner
ÄgareUSA Peter Angelos m.fl.[5]
OrdförandeUSA John Angelos[5]
VDUSA John Angelos[5]
SportchefUSA Mike Elias[5]
TränareUSA Brandon Hyde[6]
Matchställ
Meriter
World Series3 (1966, 1970, 1983)
American League7 (1944, 1966, 1969, 1970, 1971, 1979, 1983)
AL East Division9 (1969, 1970, 1971, 1973, 1974, 1979, 1983, 1997, 2014)
Wild card3 (1996, 2012, 2016)
Övrigt
Webbplatsorioles.com

Orioles hade sin storhetstid 1966–1983, då klubben vann World Series tre gånger och American League sex gånger.

Baltimore Orioles är den tredje klubben med det namnet inom MLB. 1882–1899 spelade en klubb med det namnet i American Association och National League[7] och 1901–1902 spelade en annan klubb i American League, vilket är dagens New York Yankees.[8]

Historia

redigera

Milwaukee Brewers (1894–1901)

redigera

Klubben grundades 1894 i Milwaukee i Wisconsin under namnet Milwaukee Brewers (inte att förväxla med dagens Milwaukee Brewers i National League). Det hade funnits flera föregångare som använt samma smeknamn, en som spelade i Union Association 1884[9] och en som spelade i American Association 1891.[10] Klubben var en av åtta klubbar i en omstartad liga som hette Western League, där klubbarna kom från den amerikanska mellanvästern. Ligans starke man var Ban Johnson, som hade som mål att göra spelet i ligan mer ärligt med bättre domare och mer av en familjeatmosfär på matcherna. 1894 fanns det bara en så kallad major league, National League. Western League var en minor league, men Johnsons långsiktiga mål var att göra den till en major league.

 
Connie Mack.

De första säsongerna gick dåligt för Brewers. Första året slutade klubben sist, året därefter sexa och tredje året återigen sexa. 1897 fick klubben en ny tränare och delägare, Connie Mack, som de tre föregående säsongerna hade varit spelande tränare för Pittsburgh Pirates i National League.[11] Med Mack vid rodret vann klubben för första gången fler matcher än de förlorade, 85-51, och hamnade i den övre halvan av sluttabellen. 1898 gick det också bra, 82-57, och man kom trea efter att länge ha nosat på förstaplatsen. Året efter föll dock klubben till sjätte plats igen.

Inför 1900 års säsong skedde förändringar i ligan. Den bytte namn från Western League till American League för att markera att den inte bara var en angelägenhet för mellanvästern. Ett par nya klubbar etablerades i storstäder längre österut i USA, men ligan var fortfarande en minor league. Brewers slutade säsongen på andra plats, och detta blev Connie Macks fjärde och sista säsong som tränare. Året efter tränade han Philadelphia Athletics i American League, vilket han sedan fortsatte med i hela 50 år. Han valdes så småningom in i Hall of Fame.[11] Ny tränare för Brewers blev Hugh Duffy, även han sedermera invald i Hall of Fame.[12]

Inför 1901 års säsong utropade Ban Johnson American League till en major league i konkurrens med National League. Ytterligare fyra klubbar flyttades till storstäder längre österut, och för Brewers blev konkurrensen för svår. Klubben slutade sist efter att ha vunnit bara 48 matcher mot 89 förluster. Redan i säsongens första match mot Detroit Tigers gick det snett. Man förlorade med 13–14 efter att ha tillåtit Detroit att göra tio poäng i nionde och sista inningen. Först i säsongens sjätte match, mot Cleveland Bluebirds, lyckades man vinna klubbens första seger någonsin i major league-sammanhang. Under större delen av säsongen låg Brewers sist och gick även med förlust och efter säsongen flyttade Johnson klubben till St. Louis.

Under åren i Milwaukee spelade klubben i två olika arenor, Athletic Park 1894 och Lloyd Street Grounds 1895–1901.

St. Louis Browns (1902–1953)

redigera

Populära men oftast dåliga

redigera

Efter flytten till St. Louis bytte klubben namn till St. Louis Browns. Smeknamnet Browns eller Brown Stockings hade tidigare använts av två klubbar i MLB, dels en klubb som spelade i National Association 1875 och i National League 1876–1877[13] och dels lokalkonkurrenten St. Louis Cardinals i National League, som hade använt det smeknamnet 1882–1898.[14] Ny hemmaarena blev Sportsman's Park och ny tränare blev Jimmy McAleer. Tack vare flera aggressiva värvningar, varav flera från Cardinals, lyckades man gå från sista plats 1901 till andra plats 1902 med 78 vinster och 58 förluster. Framgången blev dock inte långlivad. De två följande säsongerna kom Browns sexa och året därefter åtta och sist med 54 vinster och 99 förluster. Trots detta gick klubben bra ekonomiskt. Cardinals var ännu sämre och Browns var den mest populära klubben i St. Louis. Till 1908 utökade man Sportsman's Parks publikkapacitet till 18 000 åskådare, en hög siffra på den tiden. Det året gick det också bättre på planen och man var med och slogs om ligatiteln ända in i september, men fick till slut nöja sig med fjärde plats. I publikligan kom klubben tvåa med sammanlagt 618 947 åskådare.[15]

 
George Sisler.

Efter 1908 skulle det dröja ända till 1920 innan Browns kom så högt som fyra i ligan igen. McAleers sista säsong som tränare var 1909 och efter det bytte klubben tränare ofta som en följd av de dåliga resultaten – klubben förlorade till exempel över 100 matcher tre år i rad 1910–1912. En av tränarna, Branch Rickey, blev senare en mycket framgångsrik sportchef i MLB och är invald i Hall of Fame.[16] Rickey var djupt religiös och vägrade delta i matcher på söndagar, så en av spelarna fick då ta över tränaruppgifterna. 1915 lockade Rickey George Sisler till klubben och Sisler skulle visa sig vara en mycket bra värvning. Från början spelade han en del som pitcher och outfielder, men det var som förstabasman han blev en superstjärna. "Gorgeous George", som han kallades, var en av de bästa slagmännen i MLB:s historia och var även duktig defensivt och bra på att stjäla baser.[17]

Relativa framgångar

redigera

Browns hade några förhållandevis framgångsrika år i början av 1920-talet. Under sex säsonger 1920–1925 kom klubben fyra, trea, tvåa, femma, fyra och trea. George Sisler satte nytt MLB-rekord 1920 när han slog 257 hits under en säsong, ett rekord som stod sig i 84 år tills Ichiro Suzuki slog 262 hits 2004.[18] När Browns kom tvåa 1922 var de bara en vinst efter ligamästarna New York Yankees och Sisler hade ännu en fantastisk säsong med ett slaggenomsnitt på 0,420 och 246 hits. En annan Browns-spelare, Ken Williams, blev den första i MLB:s historia att nå minst 30 homeruns och 30 stulna baser under samma säsong. Nästa spelare att lyckas med det var Willie Mays, men det dröjde till 1956. Browns vann 93 matcher 1922, den enda gång klubben nådde minst 90 vinster under sin tid i St. Louis. Även publikmässigt var 1922 den bästa säsongen i St. Louis med sammanlagt 712 918 åskådare.[15] 1924–1926 var Sisler spelande tränare. Sett över hela karriären hade Sisler ett slaggenomsnitt på 0,340 och han valdes senare in i Hall of Fame.[17]

Ökenvandring

redigera

1920 började även lokalkonkurrenten St. Louis Cardinals spela sina hemmamatcher i Browns arena Sportsman's Park. När den ena klubben var på resande fot och spelade bortamatcher spelade den andra hemma. Inför 1926 års säsong utökades publikkapaciteten till cirka 30 000 åskådare. De som drog mest nytta av detta var dock hyresgästerna Cardinals, som just 1926 vann World Series för första gången, vilket ledde till att Cardinals popularitet ökade på bekostnad av Browns. Hädanefter kunde inte Browns mäta sig med Cardinals publiksiffror i Sportsman's Park.[19] Lågvattenmärket var 1935, när sammanlagt bara 80 922 åskådare kom till Browns 76 hemmamatcher, ett snitt på bara 1 065 åskådare per match.[15] Även på planen var Cardinals överlägsna Browns. Medan Cardinals vann National League nio gånger från och med 1926 till och med 1946[14] hamnade Browns oftast på den nedre halvan i American League. Under 1930-talet förlorade klubben minst 90 matcher åtta av tio säsonger. Vissa år var extra dåliga; 1937 vann Browns bara 46 matcher och förlorade 108 och två år senare gick det ännu sämre med 43 vinster och 111 förluster.

Framgångar under kriget

redigera

Inför 1942 års säsong fanns planer på att flytta klubben till Los Angeles och därmed bli den första MLB-klubben på USA:s västkust. Dagen före mötet där man skulle besluta om detta utfördes dock attacken mot Pearl Harbor och planerna skrotades. 1942 blev ändå ett framgångsrikt år för klubben. En bit in i 1941 års säsong hade man fått en ny tränare, Luke Sewell, som genast hade satt sin prägel på klubben och börjat inpränta en vinnarmentalitet i spelarna. Flera spelare som varit med om de dåliga åren såldes eller byttes bort. 1942 vann Browns 82 matcher och förlorade 69 och kom trea i American League. Det gick lite sämre 1943, men 1944 vann Browns mycket överraskande American League för första och enda gången under sin tid i St. Louis. Alla andra klubbar i MLB hade vid den här tiden vunnit sin liga åtminstone en gång.

Precis som för alla andra klubbar under andra världskriget var spelarsituationen kaotisk inför säsongen med spelare som blev inkallade till krigstjänstgöring eller tog arbeten i krigsindustrin och Sewell tvingades använda många oprövade spelare (rookies) samtidigt som andra var spelare som andra klubbar hade släppt och några var kända som riktiga festprissar. Spelarna var inte väl förberedda inför säsongsstarten och det var inte många som trodde att Browns skulle kunna utmana om ligatiteln. Säsongen började dock på bästa tänkbara sätt. Browns vann de nio första matcherna, vilket var nytt rekord för American League och tangerat rekord för MLB. Browns avslutade grundserien minst lika bra genom att vinna elva av de tolv sista matcherna, varav de fyra sista i rad mot New York Yankees. Med bara en match kvar var klubben lika med Detroit Tigers, men eftersom Tigers förlorade mot Washington Senators med 1–4 och Browns vann mot Yankees med 5–2 var det Browns som blev ligamästare med en vinsts marginal, efter 89 vinster och 65 förluster. Flera journalister ansåg att det var den mest dramatiska upplösningen i MLB:s historia.

Efter ligasegern var det dags för klubbens första World Series. Motståndare var lokalkonkurrenten och storfavoriten St. Louis Cardinals, som hade vunnit National League och skulle spela sin tredje World Series i rad. Detta ledde till ett problem för klubbarnas tränare. Under säsongen hade de och deras fruar nämligen delat en och samma lägenhet, vilket gick bra eftersom klubbarna aldrig var i St. Louis samtidigt då de hade samma hemmaarena. Nu var frågan vem som skulle bo i lägenheten under World Series. Cardinals tränare lät Sewell bo där och de båda männen var så goda vänner att de åkte från matcherna i World Series i samma bil.

1944 var åttonde gången i World Series-historien som båda klubbarna kom från samma stad, det hade hänt i Chicago 1906 och i New York 1921–1923, 1936–1937 och 1941.[20] Matchserien kallades Streetcar Series eftersom Sportsman's Park låg vid en av stadens huvudgator som hade en viktig spårvagnslinje. Browns vann första matchen med 2–1 men Cardinals vann den andra med 3–2 i elfte inningen. Browns vann match tre med 6–2 men därefter vann Cardinals tre raka matcher med 5–1, 2–0 och 3–1, och därmed hela World Series med 4–2 i matcher.[21][22]

Nedgång och flytt

redigera
 
Bill Veeck (till höger).

Året efter World Series spelade Browns bra och kom trea med 81 vinster och 70 förluster, men därefter kom de aldrig bättre än sexa. Tre gånger 1946–1953 förlorade Browns minst 100 matcher. 1951 fick klubben en ny ägare, Bill Veeck, som försökte locka publik på alla möjliga sätt, bland annat skrev han kontrakt med den 45-årige pitchern Satchel Paige och även med den kortväxta (109 cm) spelaren Eddie Gaedel, som fick en walk i sin karriärs enda plate appearance i augusti 1951.[23] Året efter försökte Veeck flytta klubben till Los Angeles, men de andra klubbägarna sade nej, dels eftersom de ogillade Veecks alla påfund som de ansåg förlöjligade sporten och dels eftersom en klubb på västkusten skulle innebära för långa resor för de andra klubbarna.

1953 blev den sista säsongen för klubben i St. Louis. Inför säsongen köptes lokalkonkurrenten St. Louis Cardinals av bryggerikoncernen Anheuser-Busch och Veeck insåg att det aldrig skulle gå att konkurrera med företagets enorma resurser. Först sålde han Sportsman's Park till Cardinals, som bytte namn på arenan till Busch Stadium, och därefter kom han överens med intressenter i Baltimore att flytta klubben dit. De andra klubbägarna vägrade att gå med på flytten om inte Veeck sålde klubben först. När han till slut gick med på att göra det godkändes flytten. Den 27 september 1953 spelade Browns sin sista match, hemma mot Chicago White Sox inför bara 3 174 åskådare. Passande nog förlorade man[24] och slutade åtta och sist i American League med 54 vinster och 100 förluster.

Baltimore Orioles (1954–)

redigera

En efterlängtad klubb

redigera

Efter flytten till Baltimore bytte klubben namn till Baltimore Orioles. Baltimore Oriole är det engelska namnet på fågeln baltimoretrupial, som är Marylands delstatsfågel.[25] Den första klubben med namnet Baltimore Orioles spelade 1882–1891 i American Association och 1892–1899 i National League.[7] 1901–1902 spelade en klubb med samma namn i American League, men den flyttade därefter till New York och blev dagens New York Yankees.[8] Efter den senare klubbens flytt bildades genast ytterligare en klubb med samma namn, som började spela i en minor league som i dag heter International League. Det var för övrigt i denna klubb som legendaren Babe Ruth gjorde sin proffsdebut 1914 innan han såldes till Boston Red Sox. Med ett kortare avbrott i mitten av 1910-talet spelade en klubb med namnet Baltimore Orioles i International League ända fram till 1953, men när St. Louis Browns flyttades till staden fanns det inte plats för någon minor league-klubb och den flyttades.[26]

Den nya klubben var efterlängtad i Baltimore, som inte haft en major league-klubb sedan 1902. Inför den första matchen kantade cirka 350 000 personer gatorna när spelarna gick i en parad genom staden till hemmaarenan Memorial Stadium. Publikmässigt var också den första säsongen en succé. Sammanlagt kom 1 060 910 åskådare till hemmamatcherna, att jämföra med 297 238 åskådare sista året i St. Louis.[15] På planen var det en annan historia. Eftersom det i stort sett var samma spelare som föregående år blev resultatet lika illa som då, 54 vinster och 100 förluster, och klubben kom sjua och näst sist i American League. Året efter utsågs Paul Richards till både tränare och sportchef och han kom att leda klubben i nästan sju säsonger. Han såg till att klubben blev mer professionellt organiserad och det var under hans tid som bland andra tredjebasmannen Brooks Robinson kom till klubben.

Till 1957 hade man förbättrat sig så pass mycket att man vann lika många matcher som man förlorade, 76-76. 1960 gick det ännu bättre, 89-65, och man kom tvåa efter New York Yankees. Året efter, när spelschemat utökats från 154 till 162 matcher eftersom två nya klubbar tillkommit, vann Orioles 95 matcher och förlorade 67, men kom trots detta bara trea. Den säsongen hade Jim Gentile 46 homeruns och 141 RBI:s (inslagna poäng) och Brooks Robinson vann för andra året i rad en Gold Glove Award för sitt defensiva spel vid tredje bas. Han skulle komma att vinna 14 till de nästkommande 14 åren.[27]

Storhetstiden inleds

redigera
 
Frank Robinson.

1960–1965 hade Orioles bara en säsong där de förlorade fler matcher än de vann, men det var 1966 som den stora framgången kom i form av klubbens andra ligaseger, efter 97 vinster och 63 förluster, och första World Series-titel. Framgångarna byggdes till stor del på bra pitching och bra defensivt spel, men viktig för World Series-triumfen var också en bytesaffär i december 1965 då Orioles bytte till sig Frank Robinson från Cincinnati Reds, en bytesaffär som betraktas som en av de bästa i MLB:s historia.[28] Den 30-årige Robinson var känd för att slå många homeruns och det gjorde han verkligen 1966. Han slog 49 stycken, flest i American League. Han ledde även ligan i kategorierna poäng (122), RBI:s (122), slaggenomsnitt (0,316), on-base % (0,410) och slugging % (0,637) och vann efter säsongen ligans MVP Award.[29] Genom att ha högst slaggenomsnitt samt flest homeruns och RBI:s vann han även Triple Crown.[30] Även andra spelare slog många homeruns. Brooks Robinson slog 23 stycken och hade 100 RBI:s och Boog Powell slog 34 med 109 RBI:s. En 21-årig pitcher vid namn Jim Palmer gjorde samma år sin första hela säsong för klubben och gjorde 30 starter, där han var 15-10 (15 vinster och tio förluster) med en earned run average (ERA) på 3,46.[31] Flera startande pitchers drabbades av skador under säsongen, så avbytarna (relievers) spelade också en viktig roll.

Mycket på grund av dessa skador ansågs Orioles motståndare i World Series, Los Angeles Dodgers, som favoriter. Dodgers hade bland andra stjärnpitchern Sandy Koufax. Orioles chockade dock alla genom att vinna fyra raka matcher och därmed titeln, framför allt tack vare utmärkt pitching. Första matchen vanns med 5–2 efter att Moe Drabowsky kommit in och bara tillåtit en hit på 6,2 innings pitched med elva strikeouts. I den andra matchen blev det 6–0 efter att Jim Palmer pitchat hela matchen, en shutout, och bara tillåtit fyra hits. I match nummer tre pitchade Wally Bunker också en shutout och tillät bara sex hits när Orioles vann med 1–0. Den fjärde matchen var i stort sett en kopia av den tredje. Denna gång var det Dave McNally som stod för en shutout och bara tillät fyra hits när Orioles återigen vann med 1–0. Dodgers gjorde bara två poäng i hela matchserien, och de kom i de tre första inningarna i den första matchen. Orioles pitchers höll därefter nollan i 33 raka inningar.[32]

1967 kom Orioles bara sexa i ligan, mycket tack vare skador. En bit in på 1968 års säsong, då man till slut kom tvåa, anlitade man en ny tränare vid namn Earl Weaver, som kom att stanna i den rollen till och med 1982. Under denna tid vann klubben fyra ligatitlar, varav tre i rad 1969–1971, och en World Series-titel 1970. Under alla dessa säsonger vann Orioles fler matcher än de förlorade.

Kulmen nås

redigera

1969 vann klubben för andra gången på fyra år American League efter hela 109 vinster, nytt klubbrekord, mot bara 53 förluster. Klubben hade samma stomme som 1966 med Frank Robinson, Brooks Robinson, Boog Powell, Jim Palmer och Dave McNally samt nya pitchern Mike Cuellar, som efter säsongen var en av två pitchers som fick dela på American Leagues Cy Young Award, priset till ligans bästa pitcher. För första gången i American Leagues historia delades ligan denna säsong in i divisioner och Orioles hamnade i East Division, som bestod av sex klubbar. I slutspelet fick Orioles först möta vinnaren av West Division, Minnesota Twins, i en nyinstiftad final i American League kallad American League Championship Series (ALCS). Twins besegrades med 3–0 i matcher efter några sena avgöranden och därefter var det dags för World Series, denna gång mot New York Mets. Orioles var storfavoriter och det började bra med seger i första matchen med 4–1 efter en fin insats av Mike Cuellar, som pitchade hela matchen och bara tillät sex hits. Nästa match blev en nagelbitare som stod 1–1 inför nionde och sista inningen. Då lyckades Mets göra en poäng medan Orioles misslyckades trots att två man tog sig ut på bas. Jim Palmer startade match tre, men Orioles kunde inte göra poäng mot Mets pitchers, varav en var Nolan Ryan, och matchen slutade 5–0 till Mets. Mets centerfielder Tommie Agee slog en homerun och räddade flera poäng genom ett par spektakulära defensiva aktioner. Även den fjärde matchen blev jämn och det stod 1–1 efter nio inningar. I botten av tionde inningen kunde Mets göra 2–1 tack vare en error av Orioles pitcher Pete Richert. Orioles var tvungna att vinna match fem, och de tog ledningen med 3–0. I sjätte inningen träffades Mets slagman Cleon Jones på skon av en pitch, men det var först sedan domaren sett skokräm på bollen som han insåg det och Jones fick gå till första bas på en hit by pitch. Donn Clendenon slog omedelbart därefter en homerun och Orioles ledning hade krympt till 3–2. I nästa inning gjorde Mets 3–3 och i åttonde inningen ledde två doubles av Mets och två errors av Orioles till ytterligare två poäng för Mets. Det blev inga fler poäng i matchen och "Miracle Mets" var World Champions efter en av de största överraskningarna i World Series historia.[33]

1970, med i stort sett samma lag som året innan, vann Orioles 108 matcher och förlorade 54. Mike Cuellar, Dave McNally och Jim Palmer vann alla minst 20 matcher medan Boog Powell var bäst offensivt med 35 homeruns och 114 RBI:s. Powell vann efter säsongen American Leagues MVP Award. Orioles vann för andra året i rad East Division och i ALCS mötte man återigen Minnesota Twins. Resultatet blev samma som 1969, 3–0 i matcher. I World Series stod Cincinnati Reds för motståndet och matchseriens stora stjärna, både offensivt och defensivt, blev Brooks Robinson. I första matchens sjätte inning, vid ställningen 3–3, stoppade han ett hårt slag längs tredjebaslinjen och brände slagmannen med ett stenhårt kast. Senare i samma inning brände Orioles catcher Elrod Hendricks en Reds-spelare som var på väg att göra poäng genom en så kallad tag, trots att den egentligen inte borde ha godkänts eftersom Hendricks hade bollen i fel hand när han gjorde det. I nästa inning slog Brooks Robinson en enpoängs-homerun och sedan blev det inte fler poäng. I match två låg Orioles under med 0–4, men vände och vann med 6–5 tack vare en homerun av Boog Powell i fjärde inningen och ytterligare fem poäng i femte. Dave McNally startade match tre, men det var med slagträt pitchern gjorde mest skada med en grand slam homerun i sjätte inningen när Orioles vann med 9–3. Reds lyckades sedan vinna den fjärde matchen med 6–5 tack vare en trepoängs-homerun i åttonde inningen. I femte matchen gjorde Reds tre poäng i första inningen, men därefter höll Mike Cuellar nollan medan Orioles gjorde nio poäng. Klubbens andra World Series-titel var ett faktum med 4–1 i matcher. Brooks Robinsons slaggenomsnitt i World Series var 0,429, han slog rekord i total bases (17), tangerade rekordet i hits i en match (fyra) och tangerade rekordet i hits i en World Series med fem matcher (nio).[34]

Orioles hade även 1971 samma tongivande spelare som föregående år. Mike Cuellar, Dave McNally och Jim Palmer vann återigen minst 20 matcher, men nyförvärvet Pat Dobson ville inte vara sämre och nådde även han det antalet. Orioles vann för tredje året i rad East Division efter 101 vinster och 57 förluster. I ALCS slog man ut Oakland Athletics med 3–0 i matcher och i klubbens tredje raka World Series mötte man Pittsburgh Pirates, som hade storstjärnan Roberto Clemente. Dave McNally var briljant i match ett. Han pitchade hela matchen och tillät bara tre hits och inga "förtjänta" poäng (earned runs) i Orioles seger med 5–3. Match två vanns lätt av Orioles med 11–3, men nästa tre matcher spelades i Pittsburgh och Pirates vann alla tre. Den tredje matchen slutade 1–5 efter en mycket bra match av Pirates pitcher Steve Blass, som bara tillät tre hits på hela matchen. Match fyra var den första kvällsmatchen i World Series historia, och Pirates vann den jämna tillställningen med 4–3 trots att Orioles gjorde tre poäng i första inningen. I femte matchen var Orioles chanslösa, 0–4, mot Pirates pitcher Nelson Briles, som pitchade en shutout där Orioles bara mäktade med två hits. Match sex spelades i Baltimore och äntligen lyckades Orioles vinna, men det satt hårt inne. Efter nio inningar stod det 2–2, men i botten av tionde inningen slog Brooks Robinson in Frank Robinson med en sacrifice fly och Orioles vann med 3–2. I den sjunde och avgörande matchen startade Mike Cuellar för Orioles och gjorde det bra. Han tillät bara fyra hits och två poäng på åtta inningar, men problemet var att Pirates pitcher Steve Blass var ännu bättre. Blass höll nollan till den åttonde inningen då Orioles gjorde en poäng, men i nionde inningen brände han Orioles tre slagmän i följd och matchen slutade 2–1 till Pirates, som vann World Series med 4–3 i matcher.[35]

Efter säsongen bytte Orioles bort Frank Robinson till Los Angeles Dodgers[29], men hans bidrag till klubbens framgångar gjorde att klubben senare bestämde att ingen mer får använda hans tröjnummer 20.

Storhetstiden fortsätter

redigera

Efter ett mellanår 1972 vann Orioles East Division igen 1973. Lagets stjärna var Jim Palmer, som vann 22 matcher och hade en ERA på 2,40, lägst i American League. Han vann det året sin första Cy Young Award.[31] Orioles vann 97 matcher och förlorade 65, och i ALCS fick man möta Oakland Athletics, som var regerande World Champions. Efter de första fyra matcherna stod det 2–2, men i femte och avgörande matchen blev Orioles nollade av Athletics pitcher Catfish Hunter.

1974 vann Orioles 91 matcher och förlorade 71, vilket räckte till en seger i East Division för femte gången på sex säsonger. Orioles kämpade med New York Yankees hela säsongen, och tre segrar i rad mot dem på bortaplan mot slutet av säsongen spelade en stor roll i Orioles seger. I ALCS mötte man för andra året i rad Oakland Athletics, och utgången blev densamma. Även om Orioles vann första matchen var det Athletics som gick vidare, denna gång med 3–1 i matcher, och de vann senare sin tredje World Series-titel i rad.

De nästföljande tre säsongerna kom Orioles tvåa i East Division. De två första av dessa säsonger vann Jim Palmer Cy Young Award efter 23 respektive 22 vinster.[31] 1976 spelade Reggie Jackson för klubben, men han var missnöjd och gick året efter till Yankees. 1977 var Brooks Robinsons 23:e och sista säsong i Orioles-tröjan.[27] Hans tröjnummer 5 pensionerades senare av klubben. 1977 tändes dock en ny stjärna när Eddie Murray spelade så bra under sin debutsäsong att han vann American Leagues Rookie of the Year Award.

Orioles återtog tronen i American League 1979. Endast Jim Palmer fanns kvar från förra mästartruppen 1971, men det var Mike Flanagan som var lagets bästa pitcher. Han vann 23 matcher och hade en ERA på 3,08, vilket var tillräckligt bra för att vinna Cy Young Award. Offensivt var de bästa spelarna Ken Singleton och Eddie Murray. I grundserien vann Orioles 102 matcher mot 57 förluster, och efter att ha vunnit East Division besegrade man California Angels i ALCS med 3–1 i matcher. World Series var en repris av 1971 med Orioles mot Pittsburgh Pirates, som hade National Leagues MVP Willie Stargell i laget. Orioles inledde starkt och gjorde fem poäng i första inningen i match ett. Mike Flanagan, som pitchade hela matchen, höll undan och Orioles vann med 5–4. Match två var en jämn historia som avgjordes i nionde inningen där Pirates gjorde en poäng och vann med 3–2. Den tredje matchen avgjordes i fjärde inningen där Orioles gjorde fem poäng och de vann till slut med 8–4. Kiko Garcia hade fyra hits och fyra RBI:s. Orioles låg länge under i match fyra, men sex poäng i åttonde inningen avgjorde saken och slutsiffrorna blev 9–6. Nu behövde Orioles bara vinna en match till för att bli World Champions, men Orioles slagträn tystnade och Pirates lyckades vända matchserien. Först blev det 1–7 i den femte matchen efter att Orioles bara mäktat med sex hits, och sedan blev Orioles nollade av Pirates pitchers i match sex som slutade 0–4. I den sjunde och avgörande matchen gjorde Orioles bara en poäng medan Pirates gjorde fyra, bland annat efter en tvåpoängs-homerun av Willie Stargell. Pirates blev därmed den fjärde klubben i World Series historia att vända ett underläge med 1–3 i matcher.[36]

 
Cal Ripken Jr.

Orioles fortsatte att spela bra och kom tvåa i East Division nästa tre säsonger. 1980 vann klubben 100 matcher och pitchern Steve Stone vann Cy Young Award efter att ha varit 25-7. 1981 debuterade Cal Ripken Jr, men det var 1982 som han fick sitt stora genombrott och vann Rookie of the Year Award.[37] När han inte var med i en match den 29 maj det året[38] var det ingen som anade att han inte skulle missa en enda match de följande 16 åren (se nedan). Avslutningen av 1982 års säsong blev dramatisk. Inför sista matchen delade Orioles och motståndarna Milwaukee Brewers förstaplatsen i East Division. Brewers och deras stjärnspelare och American Leagues MVP Robin Yount blev dock för svåra. Efter säsongen slutade Earl Weaver sin drygt 14-åriga och framgångsrika sejour som tränare.

1983 var sista året under klubbens storhetstid. Man gick då under nya tränaren Joe Altobelli hela vägen och vann World Series för tredje gången. De stora stjärnorna var Cal Ripken Jr, som utsågs till American Leagues MVP, och Eddie Murray. Orioles överkom skador på bland andra Jim Palmer och Mike Flanagan och lyckades vinna 98 matcher och därmed East Division. I ALCS besegrade man Chicago White Sox med 3–1 i matcher efter att ha förlorat den första matchen. Philadelphia Phillies var Orioles motståndare i World Series, och även här blev det förlust i första matchen, 1–2. Sedan vann Orioles fyra raka matcher. I match två blev det seger med 4–1 när Mike Boddicker pitchade hela matchen och bara tillät tre hits för Phillies. Jim Palmer vann match tre när han kom in som avbytare i karriärens sista slutspelsmatch, vilken Orioles vann med 3–2. Ledningen växlade flera gånger i match fyra, men det var Orioles som stod som segrare med 5–4. Orioles säkrade segern i World Series i femte matchen, som man vann med 5–0, där Scott McGregor pitchade en shutout där han bara tillät fem hits och Eddie Murray slog två homeruns.[39]

Efter storhetstiden

redigera

Orioles spelade inte dåligt de närmast följande åren – 1985 var 18:e säsongen i rad som Orioles vann fler matcher än de förlorade – men 1984–1988 vann klubben färre matcher för varje år och som sämst 1988 vann man bara 54 matcher och förlorade 107. 1984 gjorde Jim Palmer sin 19:e och sista säsong för klubben[31] och 1985–1986 gjorde Earl Weaver en misslyckad comeback som tränare. Båda dessas tröjnummer, 22 respektive 4, har sedermera pensionerats av Orioles. Den katastrofala säsongen 1988 inleddes med 21 raka förluster, vilket var den sämsta säsongsinledningen i MLB:s historia och den längsta förlustsviten över huvud taget i American Leagues historia. Den förre storspelaren Frank Robinson tog över som tränare efter de sex första förlusterna och stannade en bit in på 1991 års säsong. 1988 var Eddie Murrays tolfte och sista i klubben (förutom en kortare återkomst 1996)[40], och även hans tröjnummer 33 har pensionerats av Orioles.

1989 överraskade Orioles och kämpade med Toronto Blue Jays om divisionssegern ända in i slutet, men ett par jämna förluster mot Blue Jays i säsongsavslutningen blev Orioles olycka och man fick nöja sig med andra plats. 1991, som var klubbens sista i Memorial Stadium, vann Orioles bara 67 matcher och förlorade 95, men trots det vann Cal Ripken Jr American Leagues MVP Award efter en mycket bra säsong med ett slaggenomsnitt på 0,323, 34 homeruns och 114 RBI:s.[37] Pitchern Mike Mussina debuterade samma år i den första av tio säsonger för klubben. Han valdes senare in i Hall of Fame.[41]

Ny arena, nya framgångar

redigera
 
Oriole Park at Camden Yards.

1992 inleddes en ny era när Orioles invigde sin nya hemmaarena Oriole Park at Camden Yards och publiken strömmade till som aldrig förr. Sammanlagt 3 567 819 åskådare kom till de 81 hemmamatcherna, vilket innebar ett snitt på 44 047 och andra plats i American Leagues publikliga. Sista året i Memorial Stadium kom sammanlagt 2 552 753, ett snitt på 31 515. Andra och tredje säsongerna i nya arenan ökade publiksnittet ytterligare tills det nådde sin högsta nivå 1994 på 46 097. De fyra därpå följande åren var snittet något lägre, men Orioles kom ändå etta i publikligan alla fyra åren.[15]

Även på planen gick det bra och klubben kom aldrig sämre än trea i East Division de första sex säsongerna i nya arenan. 1993 fick klubben nya ägare när Peter Angelos ledde en grupp som köpte klubben för rekordsumman 173 miljoner dollar. I gruppen ingick även författaren Tom Clancy.[42] 1994 låg Orioles tvåa när säsongen avbröts i förtid på grund av en spelarstrejk. Strejken pågick fortfarande när försäsongsträningen inleddes 1995 och alla klubbar utom Orioles använde ersättningsspelare i träningsmatcherna. Angelos vägrade eftersom han inte ville att Cal Ripken Jr:s långa svit utan att missa en enda match, som inleddes 1982, skulle avbrytas. Just innan den förkortade säsongen skulle inledas avslutades strejken och det blev aldrig några officiella matcher med ersättningsspelare.

 
Hyllningar efter Cal Ripken Jr:s 2 131:a raka match.

1995 var Orioles inget topplag, men klubben fick ändå enorm uppmärksamhet ju närmare Cal Ripken Jr kom Hall of Fame-medlemmen Lou Gehrigs rekord, av många ansett som oslagbart, på 2 130 spelade matcher i följd. På hemmaplan tangerade Ripken rekordet den 5 september och slog det den 6 september i en match som bevistades av bland andra USA:s president Bill Clinton och vicepresidenten Al Gore samt Hall of Fame-medlemmen Joe DiMaggio. När rekordet var slaget, efter toppen av femte inningen, ville hyllningarna aldrig ta slut och Ripken sprang ett ärevarv runt planen där han kramades om av både domare och motståndare. Spelavbrottet varade över 20 minuter. Händelsen bidrog till att mildra den tidigare strejkens negativa effekter på basebollens popularitet i USA.[43]

Orioles hade en ny tränare 1996, Davey Johnson, och gick den säsongen till slutspel för första gången sedan 1983. Klubben blev bästa tvåa i American League, som sedan 1994 bestod av tre divisioner, och gick därmed vidare som wild card. Eddie Murray kom tillbaka till klubben och slog sin 500:e homerun i karriären. Orioles slog över huvud taget många homeruns och satte nytt MLB-rekord med 257 stycken under säsongen. Flest slog Brady Anderson (50) och Rafael Palmeiro (39) och hela sju spelare slog minst 20 homeruns[44], även det ett MLB-rekord.[45] I den nyinstiftade semifinalen i American League kallad American League Division Series (ALDS) vann man med 3–1 i matcher över Cleveland Indians och i ALCS väntade New York Yankees. Den första matchen blev berömd på grund av en situation i botten av den åttonde inningen när Orioles ledde med 4–3. Yankees Derek Jeter slog en lång och hög boll mot right field, och just när Orioles Tony Tarasco skulle fånga en lyra och därmed bränna Jeter sträckte en ung Yankees-supporter ut sin handske och bollen hamnade i stället på läktaren. Domaren dömde felaktigt det hela som en homerun och Yankees hade kvitterat till 4–4. Yankees vann till slut matchen med 5–4 efter förlängning.[46][47] Orioles vann match två med 5–3, men sedan vann Yankees tre raka matcher i Baltimore och gick vidare till World Series.

1997 kom första divisionssegern sedan 1983. Under grundserien vann Orioles 98 matcher och förlorade 64 och låg etta från första till sista matchen. Bäst offensivt var Rafael Palmeiro och fem olika pitchers vann åtminstone tio matcher. I ALDS slog Orioles ut Seattle Mariners och Randy Johnson med 3–1 i matcher. I ALCS väntade Cleveland Indians, men den här gången var det Indians som drog det längsta strået. Orioles vann i och för sig den första matchen och ledde den andra, men då slog Indians en homerun som vände matchen. Mike Mussina pitchade strålande i match tre, men Orioles förlorade efter förlängning. Efter varsin ytterligare seger var Mussina superb igen i match sex, men Orioles förlorade återigen efter förlängning och därmed matchserien med 2–4 i matcher.

14 års formsvacka

redigera

Efter 1997 slutade tränaren Johnson efter en konflikt med klubbens ägare Peter Angelos. Detta var början på en lång kräftgång för klubben och det skulle dröja till 2012 innan klubben nästa gång vann fler matcher än de förlorade. Under denna tidsperiod svek också publiken och hemmasnittet föll från 45 816 åskådare 1997 till 21 672 åskådare 2011.[15]

1998 hade Orioles den dittills högsta lönesumman i MLB:s historia, 74,3 miljoner dollar, men spelet hackade och säsongen utmärktes mest av att Cal Ripken Jr den 20 september, i säsongens sista hemmamatch, överraskande bänkade sig själv. Därmed tog hans långa oavbrutna matchsvit som startade 1982 slut efter ofattbara 2 632 matcher, 502 matcher längre än det tidigare rekordet.[48] Under försäsongen 1999 åkte Orioles som första amerikanska klubb sedan kubanska revolutionen till Kuba och mötte ett all star-lag i en mycket uppmärksammad match. Orioles vann med 3–2 efter förlängning.[49] Drygt en månad senare tog Orioles emot kubanerna i Baltimore, men då vann gästerna med 12–6.[50] 2000 stod åter Cal Ripken Jr i centrum, denna gång eftersom han nådde milstolpen 3 000 hits som den 24:e spelaren i MLB:s historia.[51] 2001 var ännu en dålig säsong där Orioles bara vann 63 matcher och förlorade 98. Det var också Cal Ripken Jr:s 21:a och sista säsong för klubben.[37] Hans tröjnummer 8 pensionerades i samband med hans sista match.[52]

Första året utan Cal Ripken Jr gick bra ända fram till slutet av augusti, då Orioles hade vunnit 63 matcher och förlorat lika många. Därefter gick spelet fullständigt i baklås och man vann bara fyra av de återstående 36 matcherna. Året efter kom Orioles fyra och näst sist i East Division för sjätte året i rad. 2004 hade den nya spelaren Miguel Tejada en bra säsong och hade 150 RBI:s, flest i MLB, och klubben gjorde en liten uppryckning till tredje plats med 78 vinster och 84 förluster. Därefter gick det sämre och sämre till och med 2009, då Orioles bara hade 64 vinster mot 98 förluster. Den enda ljusglimten var 2005, då klubben ledde East Division i slutet av juni efter att ha vunnit 42 av de första 70 matcherna, varefter man föll ihop efter bland annat en dopningsavstängning på Rafael Palmeiro. Samme Palmeiro nådde tidigare under den säsongen milstolpen 3 000 hits som den 26:e spelaren i MLB:s historia.[53] 2007 förlorade Orioles en match mot Texas Rangers med 3–30. Antalet insläppta poäng var nytt bottenrekord i American Leagues historia och den högsta siffran i MLB sedan 1897.[54] Inför 2008 bytte Orioles bort sina två bästa spelare mot unga talanger och klubben kom då sist i East Division för första gången på 20 år. I slutet av 2010 års säsong anställdes Buck Showalter som tränare[55] och resten av säsongen spelade Orioles bra (34 vinster och 23 förluster), men både den säsongen och nästa kom klubben sist i East Division. I sista matchen 2011 vände Orioles ett underläge inför sista inningen mot Boston Red Sox och vann med 4–3 samtidigt som Tampa Bay Rays slog New York Yankees efter att ha legat under med sju poäng i matchen. Rays gick därmed till slutspel på Red Sox bekostnad i en av de mest dramatiska säsongsavslutningarna i American Leagues historia.[56]

Återkomst i slutspel

redigera
 
Jim Johnson.

Efter 14 raka säsonger med fler förluster än vinster och fyra raka sistaplatser i East Division var förväntningarna låga inför 2012. Orioles överraskade dock alla och tog sig till slutspel för första gången sedan 1997. 93 vinster och 69 förluster gav en andraplats i East Division och Orioles var en av de två bästa klubbarna i American League förutom de tre divisionssegrarna, och gick därmed vidare som en av två wild card-klubbar. Att inte en utan två wild cards delades ut var nytt för 2012 och dessa båda klubbar möttes först i en nyinstiftad match kallad American League Wild Card Game (ALWC). Orioles vann matchen mot Texas Rangers med 5–1 på bortaplan och gick därmed vidare till ALDS mot New York Yankees.[57] Efter att Orioles och Yankees vunnit varsin match blev den tredje matchen högdramatisk. Orioles ledde med 2–1 inför botten av den nionde inningen, men Raúl Ibañez slog en homerun mot Orioles closer Jim Johnson och så var det 2–2 och förlängning. I botten av tolfte inningen slog Ibañez ännu en homerun och Yankees vann med 3–2.[58] Även match fyra gick till förlängning men då vann Orioles med 2–1 efter 13 inningar. J.J. Hardy slog in den avgörande poängen och Johnson revanscherade sig med en save.[59] I den femte och avgörande matchen var dock Yankees pitcher CC Sabathia för bra och Orioles förlorade med 1–3.[60]

Orioles var nära att gå till slutspel även 2013, men dåligt spel den sista månaden satte stopp för detta. I motsats till året innan förlorade klubben många jämna matcher och avbytarna i bullpen pitchade sämre.[61] Defensivt spelade man dock sensationellt bra och satte MLB-rekord i lägst antal errors (54), högst fielding % (0,991) och flest matcher utan en error (119).[62] Precis i anslutning till säsongsavslutningen avled minoritetsdelägaren Tom Clancy.[63]

Klubben tog 2014 sin första divisionsseger sedan 1997 efter 96 vinster och 66 förluster, och i slutspelet slog man först ut Detroit Tigers i ALDS med 3–0 i matcher.[64] Man åkte dock ut i ALCS mot överraskningen Kansas City Royals med 0–4 i matcher.[65] Året efter vann man lika många matcher som man förlorade (81-81), men det många kommer ihåg är att Orioles i slutet av april spelade en hemmamatch helt utan publik, vilket var första gången i MLB:s historia. Orsaken var omfattande oroligheter i staden efter att en afroamerikansk man avlidit efter att ha gripits av polis.[66]

Orioles tog en wild card-plats i slutspelet 2016, men förlorade i ALWC borta mot Toronto Blue Jays.[67]

Bottennapp

redigera

Orioles genomled 2018 klubbens värsta säsong dittills, sett till antalet förluster, med bara 47 vinster och hela 115 förluster. Detta ledde till att tränaren Showalter och sportchefen Dan Duquette inte fick förnyat förtroende.[68] Som ny tränare anställdes Brandon Hyde.[69] Året efter gick det marginellt bättre med 54 vinster och 108 förluster, näst sämsta säsongen sedan flytten till Baltimore, och under den säsongen lyckades Orioles med "bedriften" att inte vinna alla matcher i någon av säsongens matchserier. Man förlorade alltså minst en match i varje matchserie.[70] 2020 års säsong blev kraftigt förkortad på grund av coronaviruspandemin[71], men 2021 spelades ett fullständigt spelschema igen och Orioles hade ännu en hemsk säsong med 52 vinster och 110 förluster.

Spelartrupp

redigera
Senast uppdaterad: 25 augusti 2022.[72]

Aktiva

redigera
Nr Land Pos Namn
28    P Jordan Lyles
34    P Joey Krehbiel
43    P Bryan Baker
45    P Keegan Akin
51    P Austin Voth
55    P Dillon Tate
56    P Kyle Bradish
58    P Cionel Pérez
60    P Louis Head
64    P Dean Kremer
74    P Félix Bautista
79    P Nick Vespi
80    P Spenser Watkins
Nr Land Pos Namn
23    C Robinson Chirinos
35    C Adley Rutschman
3    INF Jorge Mateo
6    INF Ryan Mountcastle
12    INF Rougned Odor
29    INF Ramón Urías
41    INF Tyler Nevin
77    INF Terrin Vavra
21    OF Austin Hays
25    OF Anthony Santander
26    OF Ryan McKenna
31    OF Cedric Mullins
83    OF Kyle Stowers

Skadade

redigera
Nr Land Pos Namn
39    P Chris Ellis
47    P John Means
52    P Alexander Wells
Nr Land Pos Namn
54    P Travis Lakins Sr
68    P Tyler Wells

Resultat

redigera

I tabellen visas klubbens resultat i grundserien och slutspelet år för år sedan den blev en major league-klubb 1901.

Förklaring:

  • MLB = Milwaukee Brewers
  • SLB = St. Louis Browns
  • BAL = Baltimore Orioles
  • AL = American League
  • WS = World Series
  • ALCS = American League Championship Series
  • ALDS = American League Division Series
  • ALWC = American League Wild Card Game
  •      = Vann ligan och World Series (fr.o.m. 1903)
  •      = Vann ligan men inte World Series
  • DIV = Vann divisionen (fr.o.m. 1969)
  • WC = Gick till slutspel som wild card (fr.o.m. 1995)
År Namn Liga Div. M V F O Vinstandel Plac. Slutspel[73]
1901 MLB AL - 139 48 89 2 0,350 8:a av 8
1902 SLB AL - 140 78 58 4 0,574 2:a av 8
1903 SLB AL - 139 65 74 0 0,468 6:a av 8
1904 SLB AL - 156 65 87 4 0,428 6:a av 8
1905 SLB AL - 156 54 99 3 0,353 8:a av 8
1906 SLB AL - 154 76 73 5 0,510 5:a av 8
1907 SLB AL - 155 69 83 3 0,454 6:a av 8
1908 SLB AL - 155 83 69 3 0,546 4:a av 8
1909 SLB AL - 154 61 89 4 0,407 7:a av 8
1910 SLB AL - 158 47 107 4 0,305 8:a av 8
1911 SLB AL - 152 45 107 0 0,296 8:a av 8
1912 SLB AL - 157 53 101 3 0,344 7:a av 8
1913 SLB AL - 155 57 96 2 0,373 8:a av 8
1914 SLB AL - 159 71 82 6 0,464 5:a av 8
1915 SLB AL - 159 63 91 5 0,409 6:a av 8
1916 SLB AL - 158 79 75 4 0,513 5:a av 8
1917 SLB AL - 155 57 97 1 0,370 7:a av 8
1918 SLB AL - 123 58 64 1 0,475 5:a av 8
1919 SLB AL - 140 67 72 1 0,482 5:a av 8
1920 SLB AL - 154 76 77 1 0,497 4:a av 8
1921 SLB AL - 154 81 73 0 0,526 3:a av 8
1922 SLB AL - 154 93 61 0 0,604 2:a av 8
1923 SLB AL - 154 74 78 2 0,487 5:a av 8
1924 SLB AL - 153 74 78 1 0,487 4:a av 8
1925 SLB AL - 154 82 71 1 0,536 3:a av 8
1926 SLB AL - 155 62 92 1 0,403 7:a av 8
1927 SLB AL - 155 59 94 2 0,386 7:a av 8
1928 SLB AL - 154 82 72 0 0,532 3:a av 8
1929 SLB AL - 154 79 73 2 0,520 4:a av 8
1930 SLB AL - 154 64 90 0 0,416 6:a av 8
1931 SLB AL - 154 63 91 0 0,409 5:a av 8
1932 SLB AL - 154 63 91 0 0,409 6:a av 8
1933 SLB AL - 153 55 96 2 0,364 8:a av 8
1934 SLB AL - 154 67 85 2 0,441 6:a av 8
1935 SLB AL - 155 65 87 3 0,428 7:a av 8
1936 SLB AL - 155 57 95 3 0,375 7:a av 8
1937 SLB AL - 156 46 108 2 0,299 8:a av 8
1938 SLB AL - 156 55 97 4 0,362 7:a av 8
1939 SLB AL - 156 43 111 2 0,279 8:a av 8
1940 SLB AL - 156 67 87 2 0,435 6:a av 8
1941 SLB AL - 157 70 84 3 0,455 6:a av 8
1942 SLB AL - 151 82 69 0 0,543 3:a av 8
1943 SLB AL - 153 72 80 1 0,474 6:a av 8
1944 SLB AL - 154 89 65 0 0,578 1:a av 8 WS: 2–4 mot STL
1945 SLB AL - 154 81 70 3 0,536 3:a av 8
1946 SLB AL - 156 66 88 2 0,429 7:a av 8
1947 SLB AL - 154 59 95 0 0,383 8:a av 8
1948 SLB AL - 155 59 94 2 0,386 6:a av 8
1949 SLB AL - 155 53 101 1 0,344 7:a av 8
1950 SLB AL - 154 58 96 0 0,377 7:a av 8
1951 SLB AL - 154 52 102 0 0,338 8:a av 8
1952 SLB AL - 155 64 90 1 0,416 7:a av 8
1953 SLB AL - 154 54 100 0 0,351 8:a av 8
1954 BAL AL - 154 54 100 0 0,351 7:a av 8
1955 BAL AL - 156 57 97 2 0,370 7:a av 8
1956 BAL AL - 154 69 85 0 0,448 6:a av 8
1957 BAL AL - 154 76 76 2 0,500 5:a av 8
1958 BAL AL - 154 74 79 1 0,484 6:a av 8
1959 BAL AL - 155 74 80 1 0,481 6:a av 8
1960 BAL AL - 154 89 65 0 0,578 2:a av 8
1961 BAL AL - 163 95 67 1 0,586 3:a av 10
1962 BAL AL - 162 77 85 0 0,475 7:a av 10
1963 BAL AL - 162 86 76 0 0,531 4:a av 10
1964 BAL AL - 163 97 65 1 0,599 3:a av 10
1965 BAL AL - 162 94 68 0 0,580 3:a av 10
1966 BAL AL - 160 97 63 0 0,606 1:a av 10 WS: 4–0 mot LAD
1967 BAL AL - 161 76 85 0 0,472 6:a av 10
1968 BAL AL - 162 91 71 0 0,562 2:a av 10
1969 BALDIV AL East 162 109 53 0 0,673 1:a av 6 ALCS: 3–0 mot MIN → WS: 1–4 mot NYM
1970 BALDIV AL East 162 108 54 0 0,667 1:a av 6 ALCS: 3–0 mot MIN → WS: 4–1 mot CIN
1971 BALDIV AL East 158 101 57 0 0,639 1:a av 6 ALCS: 3–0 mot OAK → WS: 3–4 mot PIT
1972 BAL AL East 154 80 74 0 0,519 3:a av 6
1973 BALDIV AL East 162 97 65 0 0,599 1:a av 6 ALCS: 2–3 mot OAK
1974 BALDIV AL East 162 91 71 0 0,562 1:a av 6 ALCS: 1–3 mot OAK
1975 BAL AL East 159 90 69 0 0,566 2:a av 6
1976 BAL AL East 162 88 74 0 0,543 2:a av 6
1977 BAL AL East 161 97 64 0 0,602 2:a av 7
1978 BAL AL East 161 90 71 0 0,559 4:a av 7
1979 BALDIV AL East 159 102 57 0 0,642 1:a av 7 ALCS: 3–1 mot CAL → WS: 3–4 mot PIT
1980 BAL AL East 162 100 62 0 0,617 2:a av 7
1981 BAL AL East 105 59 46 0 0,562 2:a av 7
1982 BAL AL East 163 94 68 1 0,580 2:a av 7
1983 BALDIV AL East 162 98 64 0 0,605 1:a av 7 ALCS: 3–1 mot CHW → WS: 4–1 mot PHI
1984 BAL AL East 162 85 77 0 0,525 5:a av 7
1985 BAL AL East 161 83 78 0 0,516 4:a av 7
1986 BAL AL East 162 73 89 0 0,451 7:a av 7
1987 BAL AL East 162 67 95 0 0,414 6:a av 7
1988 BAL AL East 161 54 107 0 0,335 7:a av 7
1989 BAL AL East 162 87 75 0 0,537 2:a av 7
1990 BAL AL East 161 76 85 0 0,472 5:a av 7
1991 BAL AL East 162 67 95 0 0,414 6:a av 7
1992 BAL AL East 162 89 73 0 0,549 3:a av 7
1993 BAL AL East 162 85 77 0 0,525 3:a av 7
1994 BAL AL East 112 63 49 0 0,563 2:a av 5
1995 BAL AL East 144 71 73 0 0,493 3:a av 5
1996 BALWC AL East 163 88 74 1 0,543 2:a av 5 ALDS: 3–1 mot CLE → ALCS: 1–4 mot NYY
1997 BALDIV AL East 162 98 64 0 0,605 1:a av 5 ALDS: 3–1 mot SEA → ALCS: 2–4 mot CLE
1998 BAL AL East 162 79 83 0 0,488 4:a av 5
1999 BAL AL East 162 78 84 0 0,481 4:a av 5
2000 BAL AL East 162 74 88 0 0,457 4:a av 5
2001 BAL AL East 162 63 98 1 0,391 4:a av 5
2002 BAL AL East 162 67 95 0 0,414 4:a av 5
2003 BAL AL East 163 71 91 1 0,438 4:a av 5
2004 BAL AL East 162 78 84 0 0,481 3:a av 5
2005 BAL AL East 162 74 88 0 0,457 4:a av 5
2006 BAL AL East 162 70 92 0 0,432 4:a av 5
2007 BAL AL East 162 69 93 0 0,426 4:a av 5
2008 BAL AL East 161 68 93 0 0,422 5:a av 5
2009 BAL AL East 162 64 98 0 0,395 5:a av 5
2010 BAL AL East 162 66 96 0 0,407 5:a av 5
2011 BAL AL East 162 69 93 0 0,426 5:a av 5
2012 BALWC AL East 162 93 69 0 0,574 2:a av 5 ALWC: 1–0 mot TEX → ALDS: 2–3 mot NYY
2013 BAL AL East 162 85 77 0 0,525 3:a av 5
2014 BALDIV AL East 162 96 66 0 0,593 1:a av 5 ALDS: 3–0 mot DET → ALCS: 0–4 mot KCR
2015 BAL AL East 162 81 81 0 0,500 3:a av 5
2016 BALWC AL East 162 89 73 0 0,549 2:a av 5 ALWC: 0–1 mot TOR
2017 BAL AL East 162 75 87 0 0,463 5:a av 5
2018 BAL AL East 162 47 115 0 0,290 5:a av 5
2019 BAL AL East 162 54 108 0 0,333 5:a av 5
2020 BAL AL East 60 25 35 0 0,417 4:a av 5
2021 BAL AL East 162 52 110 0 0,321 5:a av 5

Klubbrekord

redigera

Här listas några viktiga klubbrekord i grundserien till och med 2021:

Slagmän

redigera

Totalt i klubben

redigera
Källa:[74]
Kategori Rekord Slagman
Matcher 3 001   Cal Ripken Jr
Poäng 1 647   Cal Ripken Jr
Hits 3 184   Cal Ripken Jr
Homeruns 431   Cal Ripken Jr
RBI:s 1 695   Cal Ripken Jr
Slaggenomsnitt[a] 0,362   Heinie Manush
On-base %[a] 0,404   Goose Goslin
Slugging %[a] 0,558   Ken Williams
Stulna baser 351   George Sisler
  1. ^ [a b c] Minst 1 500 plate appearances

Under en säsong

redigera
Källa:[75]
Kategori Rekord Slagman Säsong
Poäng 145   Harlond Clift 1936
Hits 257   George Sisler 1920
Homeruns 53   Chris Davis 2013
RBI:s 155   Ken Williams 1922
Slaggenomsnitt[a] 0,420   George Sisler 1922
On-base %[a] 0,467   George Sisler 1922
Slugging %[a] 0,646   Jim Gentile 1961
Stulna baser 57   Luis Aparicio 1964
  1. ^ [a b c] Minst 3,1 plate appearances per match som klubben spelade

Pitchers

redigera

Totalt i klubben

redigera
Källa:[76]
Kategori Rekord Pitcher
Matcher 558   Jim Palmer
Innings pitched 3 948,0   Jim Palmer
Vinster 268   Jim Palmer
Complete games 211   Jim Palmer
Shutouts 53   Jim Palmer
Saves 160   Gregg Olson
Earned run average[a] 2,06   Harry Howell
Strikeouts 2 212   Jim Palmer
Walks + hits per inning pitched[a] 1,01   Dick Hall
  1. ^ [a b] Minst 500 innings pitched

Under en säsong

redigera
Källa:[77]
Kategori Rekord Pitcher Säsong
Matcher 81   Jamie Walker 2007
Innings pitched 348,0   Urban Shocker 1922
Vinster 27   Urban Shocker 1921
Complete games 36   Jack Powell 1902
Shutouts 10   Jim Palmer 1975
Saves 51   Jim Johnson 2012
Earned run average[a] 1,59   Barney Pelty 1906
Strikeouts 232   Rube Waddell 1908
Walks + hits per inning pitched[a] 0,84   Dave McNally 1968
  1. ^ [a b] Minst en inning pitched per match som klubben spelade

Individuella pristagare

redigera

Här listas de spelare och tränare i klubben som vunnit MVP Award, priset till ligans mest värdefulla spelare, Cy Young Award, priset till ligans bästa pitcher, Rookie of the Year Award, priset till ligans bästa nykomling, och Manager of the Year Award, priset till ligans bästa tränare, till och med 2021:

MVP Award

redigera
Källa:[78]
  1. ^ American League Award

Cy Young Award

redigera
Källa:[79]

Rookie of the Year Award

redigera
Källa:[80]

Manager of the Year Award

redigera
Källa:[81]

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ ”Baltimore Orioles Baseball” (på engelska). Visit Baltimore. Arkiverad från originalet den 19 januari 2013. https://web.archive.org/web/20130119034508/http://baltimore.org/sports/baltimore-orioles/. Läst 15 februari 2013. 
  2. ^ ”Retired Orioles Numbers” (på engelska). Baltimore Orioles. https://www.mlb.com/orioles/history/retired-numbers. Läst 30 november 2021. 
  3. ^ ”Baltimore Orioles Minor League Affiliates” (på engelska). Baseball-Reference.com. https://www.baseball-reference.com/register/affiliate.cgi?id=BAL. Läst 12 september 2022. 
  4. ^ ”Oriole Park at Camden Yards History” (på engelska). Baltimore Orioles. https://www.mlb.com/orioles/ballpark/information/history. Läst 30 november 2021. 
  5. ^ [a b c d] ”Baltimore Orioles Front Office” (på engelska). Baltimore Orioles. https://www.mlb.com/orioles/team/front-office. Läst 30 november 2021. 
  6. ^ ”Orioles Roster & Staff” (på engelska). Baltimore Orioles. https://www.mlb.com/orioles/roster/coaches. Läst 30 november 2021. 
  7. ^ [a b] ”Baltimore Orioles Team History & Encyclopedia” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/teams/BLO. Läst 16 februari 2013. 
  8. ^ [a b] ”New York Yankees Team History & Encyclopedia” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/teams/NYY. Läst 16 februari 2013. 
  9. ^ ”Milwaukee Brewers Team History & Encyclopedia” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/teams/MLU. Läst 17 februari 2013. 
  10. ^ ”Milwaukee Brewers Team History & Encyclopedia” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/teams/MLA. Läst 17 februari 2013. 
  11. ^ [a b] ”Connie Mack Managerial Record” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/managers/mackco01.shtml. Läst 17 februari 2013. 
  12. ^ ”Hugh Duffy Managerial Record” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/managers/duffyhu01.shtml. Läst 17 februari 2013. 
  13. ^ ”St. Louis Brown Stockings Team History & Encyclopedia” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/teams/SBS. Läst 17 februari 2013. 
  14. ^ [a b] ”St. Louis Cardinals Team History & Encyclopedia” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/teams/STL. Läst 17 februari 2013. 
  15. ^ [a b c d e f] ”Baltimore Orioles Attendance, Stadiums, and Park Factors” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/teams/BAL/attend.shtml. Läst 17 februari 2013. 
  16. ^ ”Branch Rickey Managerial Record” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/managers/rickebr01.shtml. Läst 17 februari 2013. 
  17. ^ [a b] ”George Sisler Statistics and History” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/players/s/sislege01.shtml. Läst 17 februari 2013. 
  18. ^ ”Single-Season Leaders & Records for Hits” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/leaders/H_season.shtml. Läst 17 februari 2013. 
  19. ^ ”St. Louis Cardinals Attendance, Stadiums, and Park Factors” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/teams/STL/attend.shtml. Läst 16 februari 2013. 
  20. ^ ”Playoff and World Series Index” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/postseason. Läst 17 februari 2013. 
  21. ^ ”1944 World Series” (på engelska). Major League Baseball. http://mlb.mlb.com/mlb/history/postseason/mlb_ws_recaps.jsp?feature=1944. Läst 17 februari 2013. 
  22. ^ ”Recalling the 1944 World Series” (på engelska) (video). Major League Baseball. 14 november 2011. http://mlb.mlb.com/video/play.jsp?content_id=19994281. Läst 17 februari 2013. 
  23. ^ ”Eddie Gaedel Statistics and History” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/players/g/gaedeed01.shtml. Läst 17 februari 2013. 
  24. ^ ”Sep 27, 1953, White Sox at Browns Play by Play and Box Score” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/boxes/SLA/SLA195309270.shtml. Läst 17 februari 2013. 
  25. ^ ”Maryland State Bird - Baltimore Oriole” (på engelska). Maryland State Archives. 7 juni 2010. http://msa.maryland.gov/msa/mdmanual/01glance/html/symbols/bird.html. Läst 18 februari 2013. 
  26. ^ Weiss, Bill och Wright, Marshall. ”Top 100 Teams: 35. 1919 Baltimore Orioles” (på engelska). Minor League Baseball. http://www.milb.com/milb/history/top100.jsp?idx=35. Läst 18 februari 2013. 
  27. ^ [a b] ”Brooks Robinson Statistics and History” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/players/r/robinbr01.shtml. Läst 20 februari 2013. 
  28. ^ Randhawa, Manny (8 december 2021). ”This stunning trade was an all-time heist” (på engelska). Major League Baseball. Arkiverad från originalet den 9 december 2021. https://web.archive.org/web/20211209080516/https://www.mlb.com/news/frank-robinson-trade-an-all-time-heist. Läst 9 december 2021. 
  29. ^ [a b] ”Frank Robinson Statistics and History” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/players/r/robinfr02.shtml. Läst 20 februari 2013. 
  30. ^ ”MLB Triple Crown Winners” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/awards/triple_crowns.shtml. Läst 20 februari 2013. 
  31. ^ [a b c d] ”Jim Palmer Statistics and History” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/players/p/palmeji01.shtml. Läst 20 februari 2013. 
  32. ^ ”1966 World Series” (på engelska). Major League Baseball. http://mlb.mlb.com/mlb/history/postseason/mlb_ws_recaps.jsp?feature=1966. Läst 20 februari 2013. 
  33. ^ ”1969 World Series” (på engelska). Major League Baseball. http://mlb.mlb.com/mlb/history/postseason/mlb_ws_recaps.jsp?feature=1969. Läst 21 februari 2013. 
  34. ^ ”1970 World Series” (på engelska). Major League Baseball. http://mlb.mlb.com/mlb/history/postseason/mlb_ws_recaps.jsp?feature=1970. Läst 21 februari 2013. 
  35. ^ ”1971 World Series” (på engelska). Major League Baseball. http://mlb.mlb.com/mlb/history/postseason/mlb_ws_recaps.jsp?feature=1971. Läst 21 februari 2013. 
  36. ^ ”1979 World Series” (på engelska). Major League Baseball. http://mlb.mlb.com/mlb/history/postseason/mlb_ws_recaps.jsp?feature=1979. Läst 23 februari 2013. 
  37. ^ [a b c] ”Cal Ripken Statistics and History” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/players/r/ripkeca01.shtml. Läst 23 februari 2013. 
  38. ^ ”May 29, 1982, Blue Jays at Orioles Box Score and Play by Play” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/boxes/BAL/BAL198205292.shtml. Läst 23 februari 2013. 
  39. ^ ”1983 World Series” (på engelska). Major League Baseball. http://mlb.mlb.com/mlb/history/postseason/mlb_ws_recaps.jsp?feature=1983. Läst 23 februari 2013. 
  40. ^ ”Eddie Murray Statistics and History” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/players/m/murraed02.shtml. Läst 23 februari 2013. 
  41. ^ ”Mike Mussina Statistics and History” (på engelska). Baseball-Reference.com. http://www.baseball-reference.com/players/m/mussimi01.shtml. Läst 23 februari 2013. 
  42. ^ Chass, Murray (3 augusti 1993). ”BASEBALL; Going, Going, Sold: Orioles Auctioned for $173 Million” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1993/08/03/us/baseball-going-going-sold-orioles-auctioned-for-173-million.html. Läst 13 juni 2016. 
  43. ^ Boswell, Thomas (7 september 1995). ”History, Fans Embrace Ripken in 2,131st Game” (på engelska). The Washington Post. http://www.washingtonpost.com/wp-srv/sports/longterm/memories/cal/rip2131.htm. Läst 24 februari 2013. 
  44. ^ Dorish, Joe (26 juni 2012). ”Teams that hit the most home runs in a season in baseball history” (på engelska). Examiner.com. http://www.examiner.com/article/teams-that-hit-the-most-home-runs-a-season-baseball-history. Läst 24 februari 2013. 
  45. ^ ”Home Run Records by a Team During a Single Season” (på engelska). Baseball-Almanac. http://www.baseball-almanac.com/recbooks/rb_hr7.shtml. Läst 24 februari 2013. 
  46. ^ ”Jeter's controversial HR helps lift Yanks over O's” (på engelska). Major League Baseball. http://mlb.mlb.com/mlb/baseballs_best/mlb_bb_gamepage.jsp?story_page=bb_96alcs_gm1_balnyy. Läst 25 februari 2013. 
  47. ^ ”BB Moments: Fan Helps Jeter's HR” (på engelska) (video). Major League Baseball. 26 augusti 2008. http://mlb.mlb.com/video/play.jsp?content_id=3345251. Läst 25 februari 2013. 
  48. ^ Justice, Richard (21 september 1998). ”It's Over: Ripken Sits Out After 2,632 Games” (på engelska). The Washington Post. http://www.washingtonpost.com/wp-srv/sports/orioles/longterm/1998/streakends/articles/ripken21.htm. Läst 26 februari 2013. 
  49. ^ Justice, Richard (29 mars 1999). ”Orioles Leave Cuba With a Win” (på engelska). The Washington Post. http://www.washingtonpost.com/wp-srv/sports/orioles/daily/march99/29/os29.htm. Läst 26 februari 2013. 
  50. ^ Justice, Richard (4 maj 1999). ”Orioles Get Smoked by Cubans, 12-6” (på engelska). The Washington Post. http://www.washingtonpost.com/wp-srv/sports/orioles/daily/may99/04/os4.htm. Läst 26 februari 2013. 
  51. ^ Chass, Murray (16 april 2000). ”Ripken Gets One More Big Number: 3,000 Hits” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/2000/04/16/sports/baseball-ripken-gets-one-more-big-number-3000-hits.html. Läst 26 februari 2013. 
  52. ^ ”NumerOlogy: The Uniform Number History of the Baltimore Orioles - #0-9” (på engelska). NumerOlogy. http://www.oriolesnumbers.com/ones.html. Läst 26 februari 2013. 
  53. ^ Washburn, Gary (15 juli 2005). ”Palmeiro reaches 3,000-hit plateau” (på engelska). Major League Baseball. Arkiverad från originalet den 7 september 2015. https://web.archive.org/web/20150907201528/http://m.mlb.com/news/article/1131415/. Läst 26 februari 2013. 
  54. ^ Fordin, Spencer (22 augusti 2007). ”Bullpen collapses in twin-bill opener” (på engelska). Major League Baseball. Arkiverad från originalet den 13 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160313043918/http://m.mlb.com/news/article/2163669/. Läst 26 februari 2013. 
  55. ^ Ghiroli, Brittany (29 juli 2010). ”Orioles hire Showalter to be next manager” (på engelska). Major League Baseball. Arkiverad från originalet den 11 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160311224414/http://m.mlb.com/news/article/12768710. Läst 5 november 2011. 
  56. ^ Ghiroli, Brittany (29 september 2011). ”Burn notice: O's rally, end Sox's playoff dreams” (på engelska). Major League Baseball. http://mlb.mlb.com/mlb/gameday/index.jsp?gid=2011_09_28_bosmlb_balmlb_1&mode=recap_away&c_id=bos#gid=2011_09_28_bosmlb_balmlb_1&mode=recap&c_id=bal. Läst 28 februari 2013. 
  57. ^ Ghiroli, Brittany (6 oktober 2012). ”ALDS-bound O's earn long-awaited bash in Texas” (på engelska). Major League Baseball. http://mlb.mlb.com/mlb/gameday/index.jsp?gid=2012_10_05_balmlb_texmlb_1&mode=recap&c_id=bal. Läst 2 mars 2013. 
  58. ^ Ghiroli, Brittany (11 oktober 2012). ”Stunning blows by Ibanez drop O's in Game 3” (på engelska). Major League Baseball. http://mlb.mlb.com/mlb/gameday/index.jsp?gid=2012_10_10_balmlb_nyamlb_1&mode=recap&c_id=bal. Läst 2 mars 2013. 
  59. ^ Ghiroli, Brittany (12 oktober 2012). ”Resilient O's force Game 5 on Hardy's hit in 13th” (på engelska). Major League Baseball. http://mlb.mlb.com/mlb/gameday/index.jsp?gid=2012_10_11_balmlb_nyamlb_1&mode=box#gid=2012_10_11_balmlb_nyamlb_1&mode=recap&c_id=bal. Läst 2 mars 2013. 
  60. ^ Ghiroli, Brittany (12 oktober 2012). ”Orioles' stirring season reaches end in Bronx” (på engelska). Major League Baseball. http://mlb.mlb.com/mlb/gameday/index.jsp?gid=2012_10_11_balmlb_nyamlb_1&mode=box#gid=2012_10_12_balmlb_nyamlb_1&mode=recap&c_id=bal. Läst 2 mars 2013. 
  61. ^ Ghiroli, Brittany (25 september 2013). ”O's frustrated by not meeting expectations” (på engelska). Major League Baseball. Arkiverad från originalet den 21 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141021215158/http://m.mlb.com/news/article/61655848/. Läst 25 september 2013. 
  62. ^ Ghiroli, Brittany (29 oktober 2013). ”Machado, Hardy, Jones win Gold Gloves” (på engelska). Major League Baseball. Arkiverad från originalet den 21 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141021214434/http://m.mlb.com/news/article/63497202/. Läst 30 oktober 2013. 
  63. ^ Ghiroli, Brittany (2 oktober 2013). ”Angelos releases statement on passing of Clancy” (på engelska). Major League Baseball. Arkiverad från originalet den 21 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141021214438/http://m.mlb.com/news/article/62343660/. Läst 30 oktober 2013. 
  64. ^ Ghiroli, Brittany (5 oktober 2014). ”How sweep it is: Cruz, Norris punch O's ticket to ALCS” (på engelska). Major League Baseball. Arkiverad från originalet den 20 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141020235352/http://baltimore.orioles.mlb.com/mlb/gameday/index.jsp?gid=2014_10_05_balmlb_detmlb_1&mode=recap&c_id=bal. Läst 19 oktober 2014. 
  65. ^ Ghiroli, Brittany (16 oktober 2014). ”Orioles swept in ALCS by relentless Royals” (på engelska). Major League Baseball. Arkiverad från originalet den 11 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160311224758/http://m.mlb.com/news/article/98618528. Läst 18 oktober 2014. 
  66. ^ Hagen, Paul (29 april 2015). ”O's, White Sox experience a game like no other” (på engelska). Major League Baseball. Arkiverad från originalet den 19 september 2015. https://web.archive.org/web/20150919180717/http://m.mlb.com/news/article/121326378. Läst 14 juni 2016. 
  67. ^ Chisholm, Gregor och Ghiroli, Brittany (5 oktober 2016). ”Blue Jays oust O's in 11th on Edwin's blast” (på engelska). Major League Baseball. https://www.mlb.com/news/blue-jays-beat-orioles-in-al-wild-card-game-c204957478. Läst 5 oktober 2016. 
  68. ^ ”Orioles announce transition in baseball operations leadership” (på engelska). Major League Baseball. 3 oktober 2018. Arkiverad från originalet den 22 april 2019. https://web.archive.org/web/20190422154105/https://www.mlb.com/press-release/orioles-announce-transition-in-baseball-operations-leadership-297007236. Läst 30 januari 2019. 
  69. ^ Trezza, Joe (18 december 2018). ”Hyde follows Showalter to usher in new O's era” (på engelska). Major League Baseball. Arkiverad från originalet den 22 april 2019. https://web.archive.org/web/20190422154107/https://www.mlb.com/news/brandon-hyde-replaces-legend-buck-showalter-c301983936. Läst 30 januari 2019. 
  70. ^ Brown, Mark (29 september 2019). ”Orioles emerge victorious in quest for sweep-less season with walkoff loss in final game” (på engelska). Camden Chat. https://www.camdenchat.com/2019/9/29/20890401/mlb-scores-orioles-red-sox-recap. Läst 17 oktober 2019. 
  71. ^ Major League Baseball (23 juni 2020). ”MLB announces 2020 regular season” (på engelska). Pressmeddelande. Läst 30 november 2021. Arkiverad från originalet den 28 juni 2020.
  72. ^ ”Orioles Roster & Staff” (på engelska). Baltimore Orioles. https://www.mlb.com/orioles/roster/40-man. Läst 25 augusti 2022. 
  73. ^ ”World Series and MLB Playoffs” (på engelska). Baseball-Reference.com. https://www.baseball-reference.com/postseason. Läst 18 oktober 2019. 
  74. ^ ”Baltimore Orioles Top 10 Career Batting Leaders” (på engelska). Baseball-Reference.com. https://www.baseball-reference.com/teams/BAL/leaders_bat.shtml. Läst 30 november 2021. 
  75. ^ ”Baltimore Orioles Top 10 Single-Season Batting Leaders” (på engelska). Baseball-Reference.com. https://www.baseball-reference.com/teams/BAL/leaders_bat_season.shtml. Läst 30 november 2021. 
  76. ^ ”Baltimore Orioles Top 10 Career Pitching Leaders” (på engelska). Baseball-Reference.com. https://www.baseball-reference.com/teams/BAL/leaders_pitch.shtml. Läst 30 november 2021. 
  77. ^ ”Baltimore Orioles Top 10 Single-Season Pitching Leaders” (på engelska). Baseball-Reference.com. https://www.baseball-reference.com/teams/BAL/leaders_pitch_season.shtml. Läst 30 november 2021. 
  78. ^ ”MLB Most Valuable Player MVP Award Winners” (på engelska). Baseball-Reference.com. https://www.baseball-reference.com/awards/mvp.shtml. Läst 30 november 2021. 
  79. ^ ”MLB Cy Young Award Winners” (på engelska). Baseball-Reference.com. https://www.baseball-reference.com/awards/cya.shtml. Läst 30 november 2021. 
  80. ^ ”MLB Rookie of the Year Award Winners” (på engelska). Baseball-Reference.com. https://www.baseball-reference.com/awards/roy.shtml. Läst 30 november 2021. 
  81. ^ ”MLB Manager of the Year Award Winners” (på engelska). Baseball-Reference.com. https://www.baseball-reference.com/awards/manage.shtml. Läst 30 november 2021. 

Webbkällor

redigera

Tryckta källor

redigera

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Baltimore_Orioles&oldid=55981630”