Baathpartiet (Syrien)
Baathpartiet (Ba'athpartiet, arabiskaاﻟﺒﻌﺚ, "Arabiska socialistiska återfödelsepartiet") är ett panarabiskt, nationalistiskt och socialistiskt parti i arabvärlden. Partiet har haft makten i Syrien sedan 1963. Några kända partimedlemmar är den tidigare syriska presidenten Hafez al-Assad och hans son, den nuvarande presidenten Bashar al-Assad.[1]
| Baathpartiet اﻟﺒﻌﺚ | |
 | |
| Land |  Syrien |
|---|---|
| Partiledare | Bashar al-Assad |
| Grundat | 8 februari 1963 |
| Huvudkontor | Damaskus, Syrien |
| Politisk ideologi | • Arab nationalism • Arab socialism • Baathism • Antisionism • Antiimperialism • Assadism • Sekularism • Pro-Iran |
| Politisk position | Vänster |
| Färg(er) | Svart, grön, röd och vit |
| Syrisk politik Politiska partier Val | |
Baathpartiet i Syrien är ett av de två dominerande politiska partierna i landet, tillsammans med Syriska Socialnationalistiska Partiet. Baathpartiet grundades 1947 i Syrien av Michel Aflaq och Salah al-Din al-Bitar och har sedan dess varit en inflytelserik kraft i landets politik.[1] Baathpartiet förespråkar panarabism och socialism och har traditionellt sett varit anti-imperialistiskt och anti-israeliskt. Partiet har dominerat den politiska miljön i Syrien sedan 1963 genom olika regimer, och sedan 2000 har Bashar al-Assad varit landets president.[1]
Relationer med Iran, Libanon och Kurdistan redigera
Iran har varit en av Syriens huvudsakliga allierade och stödjer den syriska regeringen i olika sätt, till exempel genom militärt och ekonomiskt bistånd. Hezbollah, en shiamuslimsk militant grupp i Libanon, har också varit en nära allierad till Syrien och har kämpat tillsammans med syriska trupper i det syriska inbördeskriget. Syrien har anklagats för att ingått i vapen- och narkotikahandel med Iran, Libanon, shiamiliser och kurdiska partier. Syrien som gränsar till medelhavet hjälper dessa grupper att smuggla in narkotika, vapen till Europa och andra delar av världen.[1][2]
Kurderna är en etnisk grupp som bor i flera länder, däribland Syrien. De har länge kämpat för autonomi och rättigheter, vilket har lett till spänningar med den syriska regeringen. Trots att Syrien motsätter sig ett självständigt Kurdistan i Syrien har de varit allierade med irakiska och turkiska kurder: både KDP och PKK samarbetade med Syrien. Masoud Barzani och Hafez al-Assad var strategiskt allierade, både samarbetade med varandra mot Irak och motsatte sig mot Saddam Hussein. Syrien stöttade kurderna i Irak militärt och ekonomiskt, al-Assad tog emot kurderna och lät dem bosätta sig i syriska städer, särskilt i Damaskus. Efter den amerikanska invasionen av Irak har relationerna mellan båda länderna försämrats på grund av Barzanis relation till västvärlden. [2]
Under det syriska inbördeskriget har de kurdiska styrkorna tagit kontroll över vissa områden i norra Syrien och har etablerat en självstyrande region kallad Rojava.[3]
Relation med den irakiska Baathpartiet redigera
Relationerna mellan Hafez al-Assad, den tidigare presidenten i Syrien, och Saddam Hussein, den tidigare presidenten i Irak, var komplicerade och spända under större delen av deras ledarskap, de klassades som ärkefiender.[3]
På 1970-talet försökte Saddam Hussein bygga en allians med Syrien, men Assad var skeptisk till den irakiska ledarens motiv och tvekade att engagera sig för mycket med honom.[3] När Saddam Hussein inledde Irak-Iran-kriget 1980, valde Assad att stödja Iran i konflikten, eftersom han såg Iran som en viktig allierad mot Irak.[3]
Efter Irak-Iran-kriget fortsatte relationerna mellan Assad och Saddam Hussein att vara spända, och de hade flera diplomatiska sammandrabbningar.[3] År 1990, när Irak invaderade Kuwait, valde Assad att stödja Kuwait och gick med i koalitionen som bekämpade Irak. Saddam Hussein ansåg att Syrien förrådde arabvärlden genom att delta i koalitionen.[3]
Efter Kuwaitkriget försökte Saddam Hussein förbättra relationerna med Syrien genom att skicka flera delegationer till Damaskus, men utan större framgång då Al-Assad nekade Saddam förfrågningar och föredrog Iran över ett arabland. I stället fortsatte spänningarna mellan de två ledarna fram till Hafez al-Assads död 2000. [4] Under den efterföljande invasionen av Irak 2003 motsatte sig den syriska regeringen USA:s handlingar och tillät irakiska flyktingar att söka skydd i Syrien. Även om det fanns spänningar mellan Saddam Hussein och den syriska regeringen, var Syrien inte en aktiv deltagare i invasionen av Irak eftersom de inte ville ha en amerikansk närvaro i området.[4][3]
Syriska inbördeskriget och anklagelse till folkmord redigera
Bashar al-Assad är presidenten i Syrien och har varit vid makten sedan år 2000. När det syriska inbördeskriget bröt ut 2011 svarade han med våld mot fredliga protester vilket eskalerade till en fullskalig konflikt. Assad har sedan dess använt olika taktiker för att behålla makten, inklusive militära attacker mot civila och användning av kemiska vapen. Enligt FN har hans regim gjort sig skyldig till krigsbrott och brott mot mänskligheten.[5][6]
Iran har stöttat Syrien under konflikten genom att skicka militär hjälp och finansiellt stöd. Iran stöder också den shiamuslimska milisgruppen Hezbollah som bekämpar den sunnimuslimska oppositionen i Syrien. Hezbollah har anklagats för att ha begått brott mot mänskligheten genom att använda sig av tortyr och summariska avrättningar.[5][6]
Shiamiliser från olika länder, inklusive Irak och Libanon, har också deltagit i kriget på Assads sida.[6] Dessa miliser har anklagats för att ha begått allvarliga brott mot mänskligheten, folkmord inklusive massavrättningar och kidnappningar mot sunnimuslimer.[7]En del analytiker har kallat inbördeskriget i Syrien för ett pågående systematisk folkmord och kritiserat Irans hegemoniska roll i kriget. [5] En del experter menar att Iran har en agenda för att främja shiamuslimsk hegemoni i regionen, vilket kan innebära att stärka sin egen position i Mellanöstern och minska inflytandet från sunnimuslimska länder. Iran har en stark shiamuslimsk identitet och anses vara ledaren av den shiamuslimska världen. Det exakta antalet offer är svårt att fastställa, men uppskattningsvis har mellan 800 000 och 3 miljoner sunnimuslimer dött under de senaste 12 åren.[5][6]
Källor redigera
- ^ [a b c d] Commins, David Dean (2014). Historical dictionary of Syria (Third edition). ISBN 0-8108-7966-2. OCLC 870835686. https://www.worldcat.org/oclc/870835686. Läst 13 april 2023
- ^ [a b] Syria : a country study. Kessinger Publishing. [date of publication not identified]. ISBN 1-4191-5022-7. OCLC 86071644. https://www.worldcat.org/oclc/86071644. Läst 13 april 2023
- ^ [a b c d e f g] ”The secrecy parable”. Volume 44, Number 6, December 2017. 13 maj 2019. http://dx.doi.org/10.1287/orms.2017.06.11. Läst 13 april 2023.
- ^ [a b] The encyclopedia of the Arab-Israeli conflict : a political, social, and military history. ABC-CLIO. 2008. ISBN 978-1-85109-841-5. OCLC 212627327. https://www.worldcat.org/oclc/212627327. Läst 13 april 2023
- ^ [a b c d] Ljungberg, Johannes (2021-11-11). Det respekterade samvetet och den riskabla samvetsfriheten: Perspektiv från det tidiga 1700-talets riksdagsdebatter och statliga utredningar. Nordic Academic Press (Kriterium). sid. 77–100. http://dx.doi.org/10.21525/kriterium.32.d. Läst 13 april 2023
- ^ [a b c d] ”CBS News/New York Times Callback Survey, November #1, 2012”. ICPSR Data Holdings. 8 juli 2013. http://dx.doi.org/10.3886/icpsr34685.v1. Läst 13 april 2023.
- ^ VAHLQUIST, BO; WALLGREN, ARVID (1964-09). ”Nils Rosén von Rosenstein and His Textbook of Pædiatrics”. Acta Paediatrica 53 (5): sid. 482–482. doi:. ISSN 0803-5253. http://dx.doi.org/10.1111/j.1651-2227.1964.tb07256.x. Läst 13 april 2023.