Öppna huvudmenyn

Avledning innebär i morfologin att man med affix på ett ord får fram ett annat ord, lexikalt sett. När man med tillsättande av affix får fram en ordform som anses vara en annan grammatisk form av det ursprungliga ordet, kallas det i stället böjning.

Exempel på avledning:

  • svamp-ig
  • be-bo
  • vattn-a

Exempel på böjning:

  • svamp-ar
  • bo-r
  • vattn-et

En del avledda ord kan inte böjas.

Exempel på avledning:

  • börja-n
  • längta-n

Morfem som är avledningsuffix kan oftast inte vara självständiga ord. Ibland kan ljud och skrift sammanfalla. Då utgår man från ordets betydelse i det enskilda fallet.

Exempel på avledning:

  • dyrbar
  • ungdom
  • kärlek

Exempel på sammasättning, då orden bar, dom och lek faktiskt har egen betydelse i de här fallen och kan stå självständiga:

  • cocktailbar
  • livstidsdom
  • tjäderlek

[1]

Ibland är gränsen mellan avledning och böjning inte helt klar. Det brukar sägas att det alltid är avledning när produkten tillhör av ny ordklass. Studerar vi då böjningskategorin kasus hos substantiven ser vi att många kasus i andra språk motsvarar prepositionsfraser i svenskan. Eftersom prepositionsfraser som satsdelar tillhör adverbialen väcks då frågan om inte slutprodukterna i själva verket kan anses vara adverb. I så fall har vi hamnat i en ny ordklass och formerna kan sägas vara avledningar. En annan fråga är verbens participformer, vilka traditionellt anses ingå i verbens böjning, men som syntaktiskt fungerar som adjektivattribut, predikatsfyllnad och adverbial, satsdelar som tillhör adjektivens domäner.

KortavledningarRedigera

Ibland bildas nya ord genom att en del av ett ord plockas bort. Sådana kortavledningar bildas ofta i svenskan genom att verb fråntas den avslutande bokstaven "a", och på så sätt görs till substantiv. Det gäller till exempel brak (av braka). Det är emellertid inte alltid lätt att säga om ett substantiv är bildat av motsvarande verb, eller om förhållandet är det motsatta.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Hultman, Tor G. (2003). Svenska Akademiens språklära. Stockholm: Norstedts ordbok (distr.). sid. 33. ISBN 91-7227-351-8