Asar

ett av tre gudasläkten i nordisk mytologi
Asar
Baldr dead by Eckersberg.jpg

Asarna samlade runt Balders lik. Målning av Christoffer Wilhelm Eckersberg 1817.


Asar (fornvästnordiska æsir, singularis maskulinum áss) är ett av tre gudasläkten i nordisk mytologi, där de övriga är vaner och alver. Termen "asar" användes som en samlingsbeteckning för det manliga gudakollektivet, medan gudinnorna tillhörande samma familj kallades asynjor.

BeskrivningRedigera

Begreppet asar förekommer främst i Snorres Edda, vilket gör tolkningarna högst osäkra. Snorre Sturlasson har med största sannolikhet lagt berättelserna om asarna tillrätta och lagt till eget material för att kunna beskriva asarna som en från Asien invandrad hövdingaätt.[1]

I Gylfaginning i Snorres Edda räknar Snorre Sturlasson upp tretton manliga asar. Dessa är Oden, Tor, Balder, Njord, Tyr, Brage, Heimdall, Höder, Vidar, Vale, Ull, Forsete och Loke.

De fjorton kvinnliga asynjorna är enligt Snorre Frigg, Saga, Eir, Gefjon, Fulla, Freja, Sjöfn, Lofn, Vår, Vör, Syn, Hlin, Snotra och Gnå. Snorre var inte särskilt konsekvent när han räknade upp de viktigaste asarna; han missade Kvaser och Höner, men räknade in vanerna Njord och Frej och bland asynjorna räknade han in vanen Freja. Snorre skriver dessutom i sin Prolog att asarna skulle ha kommit från Troja och att Oden skulle ha satt sina söner att regera över Danmark, Sverige och Norge. Fram till 1800-talet godtogs detta av många lärda.

Den äldre forskningen målade ofta upp en bild av asarna som blodtörstiga krigsgudar, representanter för styrka och makt, medan vanerna framställdes som blida fredsmakter, skänkare av liv och gröda. En sådan bild har emellertid visat sig ha mindre stöd i källorna än vad man tidigare trott. Lotte Motz (1996) kunde efter att systematiskt ha studerat det samlade mytografiska källmaterialet dra slutsatsen att asarna snarast tycks ha förknippats med skapande verksamhet, medan vanerna oftare förknippats med vikingatåg, krigföring, kungamakt och materiellt överflöd. Hennes studie visar också att asarna knappast hade mindre med fruktbarheten att göra än vanerna. Den gamla tolkningen av asarna som krigsgudar har således fått vika för en mer nyanserad bild.

I mytologin berättas om hur jättinnan Gullveig eller Angerboda uppviglar till krig mellan de båda gudasläktena. Flera teorier finns om denna myts bakgrund. En är att vanernas kult kan vara äldre än asakulten och att myten skildrar en förhistorisk religionskonflikt. Asarnas största, gemensamma bedrift före Ragnarök var kriget mot vanerna. Se Vanakriget.

Myternas mest framträdande asagudar är Oden och Tor, samt den bland asarna upptagne (via fostbrödralag med Oden[2]) jätten Loke. Inom kulten stod Tor och Oden främst jämte de fruktsamma vanerna Frej och Freja. Guden Ull har efterlämnat spår i ett stort antal svenska ortnamn som Ulleråker och Ullevi. Så trots att Ull har en undanträngd roll i Eddorna, så tycks han haft en viktig roll i de lokala offerkulterna.

Asarna var liksom vanerna inte odödliga som vissa gudar i andra religioner. Däremot behöll de sin ungdom med hjälp av Iduns äpplen. I Ragnarök stupade dock de flesta, blott två av Tors söner och två av Odens överlevde. Dessutom kom asarna Balder och Höder, som dött redan i vår tidsålder, tillbaka från dödsriket Hel för att härska inom nästa skede.

NamnetRedigera

EtymologiRedigera

Ordets etymologi är obskyr. Jakob Grimm härledde på sin tid ordets urgermanska form *anzuR till betydelsen "stolpe, bjälke" och tolkade asarna som de pelare vilka uppbär världsalltet. Edgar C. Polomé betonade i sin tur släktskapet med ett urgammalt hettitiskt ord hashush med innebörden "härskare". I fornengelskan och fornsaxiskan motsvaras ordet av ōs.[3]

Fler tolkningar finns. De flesta tycks dock peka på asagudarnas funktion som världsordningens härskare, en bild som också finner stöd i befintligt källmaterial. En nyare tolkning härleder att ordet kommer från ur-indoeuropeiskans h₂énsus (livskraft) och h₂ens (alstra, producera). Detta skulle i så fall sätta asarna som en skapande makt mot jötnarnas (vilket antas ha betytt "frossare" eller "slukare") destruktiva.[4]

Såsom arvord överlever det fornnordiska "áss" (asagud) i det svenska "ås". Det förekommer som del i ordet "åska", av fornsvenskans asækia vilket betyder "asens åkande". [5]) och likaså ingår morfemet i personnamn som Åsa, Åsmund och Åslög och i ortnamn som Åshem och Åsgårda. Under slutet av 1800-talet var formen "åsar" den förhärskande i vetenskapliga arbeten, men den kritiserades alltmer och föll sedan åter ur bruk.[6]

PlatsnamnRedigera

Det finns ett antal Assjö/Assjön i Sverige. Det äldsta omnämnda är en gård i Askeryds socken, omnämnd 1282 som Assio.[7]

StamträdRedigera

Stamträd för asar och vaner
                                                                                 
  Bure   Böltorn  
     
     
  Delling   Natt   Bor   Bestla   Fjorgyn (Jord)  
       
             
  Dag 2. Jord (Fjorgyn)   Vile   Ve   Oden 1. Frigg   Ivalde  
         
               
             
  Tjatse   Siv   Tor   Nanna   Balder   Höder   Hermod   Brage Idun  
               
                     
  Nerthus   Njord   Skade Ull   Trud   Forsete  
   
     
  Gerd   Frej Freja 4. Grid   Oden 3. Rind  
       
                   
  Fjölner   Vidar   Vale  
 

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 19 februari 2017.

NoterRedigera

  1. ^ ”asar”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/asar. Läst 15 januari 2020. 
  2. ^ ”Loke”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/loke. Läst 15 januari 2020. 
  3. ^ Kroonen, Guus (2013), “*ansu-”, in Etymological Dictionary of Proto-Germanic (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series; 11), Leiden, Boston: Brill, →ISBN, page 30
  4. ^ D.Q. Adams, "King", in Encyclopedia of Indo-European Culture (London: Fitzroy Dearborn, 1997), 330.
  5. ^ Elias Wessén, Kortfattad etymologisk ordbok: Våra ord, deras uttal och ursprung
  6. ^ Svenska Akademiens ordbok: As
  7. ^ http://askeryd.se/Assjo.htm

Vidare läsningRedigera

Litteratur
  • Clunies Ross, Margaret. (1998). Hedniska ekon: Myt och samhälle i fornnordisk litteratur. Anthropos.
  • Motz, Lotte. (1996). The King, The Champion and The Sorcerer: A Study in Germanic Myth. Wien: Fassbaender.
  • Ström, Folke. (1985). Nordisk hedendom: Tro och sed i förkristen tid. Esselte Studium.
Externa länkar