Anders Grubb

svensk läkare och forskare

Anders Grubb född 1944 är en svensk läkare och seniorprofessor i klinisk kemi vid Lunds universitet.

BiografiRedigera

Grubb disputerade 1974 på en avhandling[1] om immunoglobuliner. Han tillträdde 1989 som professor i klinisk kemi vid Lunds universitet.[2] Grubb har medverkat i flera läroböcker om njurmedicin och klinisk kemi. Grubbs vetenskapliga publicering har (2020) enligt Google Scholar över 28 000 citeringar och ett h-index på 87.[3]

Studier av struktur och funktion av cystatin CRedigera

Grubb och medarbetare isolerade under 1970-talet ett protein med okänd struktur och funktion, kallat bland annat γ-trace, och skapade en metod för att mäta dess halt i olika kroppsvätskor.[4][5][6] De fastställde också aminosyrasekvensen hos proteinets enda polypeptidkedja samt dess rymdstruktur och DNA-sekvensen hos dess gen.[7][8][9][10] Kunskapen om genstrukturen innebar också att man kunde skapa ett system för obegränsad produktion av proteinet.[11] Grubb och andra konstaterade, att proteinets funktion var att hämma en stor grupp av proteaser, betecknade cystein-proteaser, eftersom aminosyran cystein var väsentlig för deras proteinspjälkande funktion. Eftersom proteinet var en cysteinproteas-inhibitor kom man internationellt överens om det funktionella namnet cystatin C.[12][13] Grubb och andra identifierade cystatin C:s hämmarcentrum och baserat på dess struktur producerade de peptid-derivat, som inte bara hämmade cystein-proteaser utan också visade sig kunna hämma tillväxten av antibiotikaresistenta bakterier.[14][15] Intakt cystatin C kunde också visas hämma tillväxten av vissa virus som herpes simplex och coronavirus.[16][17]

Vid en ärftlig hjärnblödningssjukdom, visade Grubb och andra att cystatin C:s genstruktur avvek från det normala och att detta kunde användas för att diagnosticera sjukdomen.[18]

Studier av cystatin C inom njurfunktionsdiagnostikenRedigera

 
Arbetsgruppen tillsatt av International Federation of Clinical Chemistry för att skapa en världskalibrator för cystatin C.

Grubbs viktigaste bidrag inom klinisk medicin är emellertid upptäckten 1979 att cystatin C kataboliseras genom att utsöndras genom njurarna och att halten av cystatin C i blodplasma, eller serum, därför är en utmärkt markör för njurfunktionen mätt som glomerulär filtrationshastighet (GFR).[4][5][6][19][20][21][22] Vanligtvis används halten av kreatinin i blodplasma, eller serum, som markör för njurfunktionen, men eftersom kreatininhalten är kraftigt beroende av muskelmassan hos en person, måste kreatinin-baserade ekvationer för att uppskatta njurfunktionen innehålla termer som kan approximera personens muskelmassa. Dessa termer innebär att personens kön och ras behöver anges. Ras och kön är otydliga och kontroversiella parametrar och när Grubb och medarbetare påvisat, att halten av cystatin C minimalt påverkas av dessa termer, öppnades möjligheter för att använda cystatin C-baserade ekvationer för att uppskatta njurfunktion utan sådana otydliga och kontroversiella parametrar.[6][22][23][24][25] En mycket använd sådan ekvation (CAPA-ekvationen) beskrevs 2014.[24]

För att alla världens laboratorier ska få jämförbara resultat när de mäter halten av cystatin C krävs tillgång till en internationellt accepterad kalibrator för cystatin C. Den internationella organisationen för klinisk kemi (IFCC) utsåg därför Grubb att leda en arbetsgrupp för att producera en sådan internationell kalibrator.[26] Arbetsgruppen, understödd av bland andra EU:s Joint Research Centre, slutförde arbetet 2010 och kalibratorn finns nu tillgänglig som Certified Reference Material vid EU Joint Research Centre. Grubb och medarbetare påvisade 2014 att njurarnas förmåga att utsöndra 5-30 kDa stora molekyler, som cystatin C (13,3 kDa), kan vara selektivt sänkt i jämförelse med utsöndringen av små molekyler, som kreatinin (0,113 kDa), och att detta definierar en nyupptäckt vanlig njursjukdom, kallad krympt-por-syndrom, med kraftigt förhöjd risk för tidig död.[27][28]

Bibliografi (urval)Redigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Grubb, Anders O. (1974). Immunoglobulins and crossed immunoelectrophoresis. Malmö. Libris 736946 
  2. ^ Första professorn i judaistik i Lund ... övriga professorer”. Svenska Dagbladet. 14 oktober 1989. https://www.svd.se/arkiv/1989-10-14/15. 
  3. ^ ”Profil Anders Grubb”. Google Scholar. https://scholar.google.com/citations?user=c6uVK-8AAAAJ. Läst 24 augusti 2020. 
  4. ^ [a b] Löfberg H, Grubb A (1979). ”Quantitation of gamma-trace in human biological fluids: indications for production in the central nervous system”. Scandinavian Journal of Clinical and Laboratory Investigation 39 (7): sid. 619–626. doi:10.3109/00365517909108866. PMID 119302. 
  5. ^ [a b] Simonsen O, Grubb A, Thysell H (1985). ”The blood serum concentration of cystatin C (gamma-trace) as a measure of the glomerular filtration rate”. Scandinavian Journal of Clinical and Laboratory Investigation 45 (2): sid. 97–101. doi:10.3109/00365518509160980. PMID 3923607. 
  6. ^ [a b c] Grubb A, Simonsen O, Sturfelt G et al. (1985). ”Serum concentration of cystatin C, factor D and beta2-microglobulin as a measure of the glomerular filtration rate”. Acta Med Scand 218 (5): sid. 499–503. doi:10.1111/j.0954-6820.1985.tb08880.x. PMID 3911736. 
  7. ^ Löfberg H, Grubb A (1982). ”Human gamma-trace, a basic microprotein: amino acid sequence and presence in the adenohypophysis”. Proc Natl Acad Sci USA 79 (9): sid. 3024–3027. doi:10.1073/pnas.79.9.3024. PMID 6283552. 
  8. ^ Janowski R, Kozak M, Jankowska E et al. (2001). ”Human cystatin C, an amyloidogenic protein, dimerizes through three-dimensional domain swapping”. Nat Struct Biol 8 (4): sid. 316–320. doi:10.1038/86188. PMID 11276250. 
  9. ^ Kolodziejczyk R, Michalska K, Hernandez-Santoyo, A et al. (2010). ”Crystal structure of human cystatin C stabilized against amyloid formation”. FEBS J 277 (7): sid. 1726–1737. doi:10.1111/j.1742-4658.2010.07596.x. PMID 20175878. 
  10. ^ Abrahamson M, Olafsson I, Palsdottir A et al. (1990). ”Structure and expression of the human cystatin C gene”. Biochem J 268 (2): sid. 287–294. doi:10.1042/bj2680287. PMID 2363674. 
  11. ^ Dalboge H, Jensen EB, Töttrup H et al. (1989). ”High-level expression of active human cystatin C in E. coli”. Gene 79 (2): sid. 325–332. doi:10.1016/0378-1119(89)90214-x. PMID 2529167. 
  12. ^ Barrett A, Davies ME, Grubb A (1984). ”The place of human g-trace (cystatin C) amongst the cysteine proteinase inhibitors”. Biochem Biophys Res Commun 120 (2): sid. 631-636. doi:10.1016/0006-291x(84)91302-0. PMID 6203523. 
  13. ^ Barrett AJ, Fritz H, Grubb A et al. (1986). ”Nomenclature and classification of the proteins homologous with the cysteine-proteinase inhibitor chicken cystatin”. Biochem J 236 (1): sid. 312. doi:10.1042/bj2360312. PMID 3491603. 
  14. ^ Abrahamson M, Ritonja A, Brown M et al. (1987). ”Identification of the probable inhibitory reactive sites of the cysteine proteinase inhibitors human cystatin C and chicken cystatin”. J Biol Chem 262 (20): sid. 9688-9694. PMID 3496337. 
  15. ^ Björck L, Åkesson P, Bohus M et al. (1989). ”Bacterial growth blocked by a synthetic peptide based upon the structure of a human proteinase inhibitor”. Nature 337 (6205): sid. 385-386. doi:10.1038/337385a0. PMID 2643059. 
  16. ^ Björck L, Grubb A, Kjellen L (1990). ”Cystatin C, a human cysteine proteinase inhibitor, blocks replication of herpes simplex virus”. J Virol 64 (2): sid. 941-943. doi:10.1128/JVI.64.2.941-943.1990. PMID 2153254. 
  17. ^ Collins AR, Grubb A (1991). ”Inhibitory effects of recombinant human cystatin C on human coronaviruses”. Antimicrob Agents Chemother 35 (11): sid. 2444-2446. doi:10.1128/aac.35.11.2444. PMID 1804023. 
  18. ^ Palsdottir A, Abrahamson M, Thorsteinsson L et al. (1988). ”Mutation in cystatin C gene causes hereditary brain hemorrhage”. Lancet 2 (8611): sid. 603-604. doi:10.1016/s0140-6736(88)90641-1. PMID 2900981. 
  19. ^ Kyhse-Andersen J, Schmidt C, Nordin G et al. (1994). ”Serum cystatin C, determined by a rapid, automated particle-enhanced turbidimetric method, is a better marker than serum creatinine for glomerular filtration rate”. Clin Chem 40 (10): sid. 1921-1926. PMID 7923773. 
  20. ^ Nilsson-Ehle P, Grubb A (1994). ”New markers for the determination of GFR: Iohexol clearance and cystatin C serum concentration”. Kidney Int Suppl 47: sid. 17-19. PMID 7869664. 
  21. ^ Newman DJ, Thakkar H, Edwards RG et al. (1995). ”Serum cystatin C measured by automated immunoassay: A more sensitive marker of changes in GFR than serum creatinine”. Kidney Internat 47 (1): sid. 312-318. doi:10.1038/ki.1995.40. PMID 7731163. 
  22. ^ [a b] Grubb AO (2000). ”Cystatin C – properties and use as diagnostic marker”. Adv Clin Chem 35: sid. 63-99. doi:10.1016/s0065-2423(01)3505-1. PMID 11040958. 
  23. ^ Grubb A, Nyman U, Björk J et al. (2005). ”Simple cystatin C-based prediction equations for glomerular filtration rate compared with the modification of diet in renal disease (MDRD) prediction equation for adults and the Schwartz and the Counahan-Barratt Prediction Equations for Children”. Clin Chem 51 (8): sid. 1420-1431. doi:10.1373/clinchem.2005.051557. PMID 15961546. 
  24. ^ [a b] Grubb A, Horio M, Hansson LO et al. (2014). ”Generation of a new cystatin C-based estimating equation for glomerular filtration rate using seven assays standardized to the international calibrator”. Clin Chem 60 (7): sid. 974-986. doi:10.1373/clinchem.2013.220707. PMID 24829272. 
  25. ^ Grubb A (2017). ”Cystatin C is indispensable for evaluation of kidney disease”. EJIFCC 28 (4): sid. 268-276. PMID 29333146. 
  26. ^ Grubb A, Blirup-Jensen S, Lindström V, Schmidt C, Althaus H, Zegers I, IFCC Working Group on standardisation of cystatin C (WG-SCC) (2010). ”First certified reference material for cystatin C in human serum ERM-DA471/IFCC”. Clin Chem Lab Med 48 (11): sid. 1619-1621. doi:10.1515/CCLM.2010.318. PMID 21034257. 
  27. ^ Grubb A, Lindström V, Jonsson M, Bäck SE, Åhlund T, Rippe B, Christensson A (2015). ”Reduction in glomerular pore size is not restricted to pregnant women. Evidence for a new syndrome: 'Shrunken pore syndrome'”. Scandinavian Journal of Clinical and Laboratory Investigation 75 (4): sid. 333–340. doi:10.3109/00365513.2015.1025427. PMID 25919022. 
  28. ^ Grubb A (2020). ”Shrunken pore syndrome - a common kidney disorder with high mortality. Diagnosis, prevalence, pathophysiology and treatment options”. Clinical Biochemistry 83: sid. 12–20. doi:10.1016/j.clinbiochem.2020.06.002. PMID 32544475. 

Externa länkarRedigera