Öppna huvudmenyn

Östergötlands runinskrifter Fv1950;341

runristning i Östergötland (Linköping 267:1)

Ög Fv1950;341, är en runsten, som sedan 1950 står utanför länsmuseet i Linköping. Stenen är av gråröd granit, och i sin helhet 395 centimeter hög, varav 298 centimeter ovan mark. Största bredd är 143 centimeter. Ristningsytan är vittrad och ristningslinjerna är ganska smala och grunda. Ovanför slingan finns ett kors. Stenen hittades den 4 maj 1950 på Kallerstads ägor, Linköping, 200 meter sydsydöst om strömbron vid Nykvarn, där runstenen Ög 113 står. Området är nu exploaterat för industribebyggelse. Ristningssidan låg vänd neråt. Troligen är fyndplatsen, också den plats där stenen en gång restes, invid vad som då antagligen var en viktig väg.[1] Texten lyder i

Östergötlands runinskrifter Fv1950;341
R-runan.svg
Östergötlands runinskrifter Fv1950;341
SignumÖg Fv1950;341
RAÄ-nr Linköping 267:1
OmrådeÖstergötland
PlaceringVid länsmuseet i Linköping
Tillkomsttidca 1025 e.Kr.
Ristad avokänd

translitteration:

-iur- : auk : as-iurn : þiR : ristu : stin : þasi : eft-R : uikfast : faþur : sin : es uas : tuþr : o : eklati : sun : helgu[2]

normalisering:

...[b]ior[n] ok As[b]iorn þæiR ræistu stæin þasi æft[i]R Vigfast, faður sinn, es vas dauðr a Ænglandi, sun Hælgu.[2]

översättning:

...björn och Åsbjörn de reste denna sten efter Vigfast, sin fader. Han var död i England, Helgas son.[1]

Uttrycket "dog i England" är det enda där namnet England säkert finns belagt i det östgötska runskriftsmaterialet.[3] Den andra stenen, som möjligtvis tillhör Englandsstenarna i Östergötland är Ög 104 i Kaga socken.

Innehåll

Referens i gatunätetRedigera

Vigfast och Åsbjörn har fått ge namn åt var sin gata i Kallerstadsområdet (Vigfastgatan, Åsbjörnsgatan), Vigfast även åt en cirkulationsplats (Vigfastrondellen).

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Sven B. F. Jansson NÅGRA NYLIGEN UPPDAGADE RUNSTENAR Fornvännen 1950 s.341
  2. ^ [a b] Samnordisk runtextdatabas, Ög Fv1950;341
  3. ^ Sven B. F. Jansson NÅGRA NYLIGEN UPPDAGADE RUNSTENAR Fornvännen 1950 s.342

Se ävenRedigera