Öppna huvudmenyn
Ålstens gårds huvudbyggnad, vy från sjösidan, 2013.

Ålstens gård är en herrgård och ett tidigare säteri samt fideikommiss belägen vid Brantstigen 12 i stadsdelen Ålsten i Bromma socken i västra Stockholms kommun. Ålstens gård är också namnet på en spårvagnshållplats på Nockebybanan. Huvudbyggnaden på Brantstigen 12 köptes och restaurerades av museimannen Axel Gauffin 1957. Byggnaden står på en grund från 1500-talet. De enorma stenväggarna i källarvåningen vittnar om en hög ålder.

Innehåll

NamnetRedigera

 
Flyttblocket Ålstenen.

Ålsten hette fram till omkring 1500-talets mitt Åsunda. Namnet Ålsten skrevs 1568 Ålestenn, år 1620 Ålasten och 1645 Åhlsten. Tolkningen av namnet Ålsten är osäker, men språkforskarna utesluter inte att det syftar på det stora klippblocket där man kan ha bedrivit ålfiske. På baksidan av ett pergament från 1418 läser man Alasten och på ett annat Aswnda. Det nuvarande namnet Ålsten nämndes år 1418, men först 1568 blir det allmänt använt.

Enligt en annan teori borde namnet ha varit Alesten. Första delen skulle i så fall vara det fornsvenska namnet Ale. Våra dagars ålstensbor vill gärna binda samman namnet med stenen i vattnet utanför Ålstensgatans förlängning. Den finns visserligen omnämnd i gamla skrifter, men kallas där Kungssal’n. Denna "kungssadel" tror en del forskare kan ha något att göra med sägnen om Kungshatt. Även det stora flyttblocket vid Ålstenshamnen, Ålstenen, som ligger i Ålstensparken nära Mälaren väster om Ålstens gård har utpekats som upphovet till namnet Ålsten.[1]

Järnåldern och den forntida gårdenRedigera

Huvudartikel: Vikingatida gravfält vid Ålstensängen
 
Gravfältet vid Ålstensängen RAÄ 2.

Vid den östra delen av Ålstensängen ligger ett gravfält från yngre järnålder (550-1050 e.Kr.) och den forntida gården i Ålsten kan ha legat här på höjden väster om Ålstensängen. Bronsåldern, och kanske den äldsta järnåldern, var södra Brommas storhetstid. När gravfältet anlades var Ålstensängen en skyddad havsvik av Mälaren. Gravfältet låg då endast några meter över Mälarens strand och kan nog dateras till vikingatid (800-1050 e.Kr.). På vikingatiden kunde man segla långt upp på dagens Ålstensgatan och Alviksvägen västerut var ett smalt sund.[2]

Anlöpande skepp kunde i tidig vikingatid dras upp på den norra stranden, vid Alviksvägen, eller lägga till vid de västra och östra höjdsträckningarna. Senare grundades viken upp genom landhöjningen och tilläggsplatsen låg antagligen närmare mynningen, står det enligt skylten, som finns uppsatt på platsen vid fornlämningen. På skylten står det vidare att "vi får föreställa oss hur de levande på andra sidan Ålstensängen dagligen hade förfädernas gravar i sikte. Dessa hade i sin tur, symboliskt, uppsikt över de levande".

MedeltidenRedigera

Gustav Vasas kungsgård och Ålstens marker har medeltida anor och gården hette ursprungligen Asunda. Första gången namnet förekommer är i en köpehandling från 1339. Ålstens gård finns omnämnt i 1568 års jordebok som kronohemman. Gustav Vasa lät bygga sig kungsgården Ålsten, som han tyckte låg på lagom avstånd från huvudstaden för att tjäna som övernattningsställe. Han ägde gården från 1544. Vid sina resor med båt på Mälaren behövde Gustav Vasa övernattningsställen eller som han uttryckte det: "vij kunne haffve ther etth natläger när thet behoff giörs och vij ther framdrage".[3] Det exakta läget för den medeltida bebyggelsen har ej kunnat lokaliseras.

Gården under Åke Axelsson Natt och DagRedigera

 
Brommalandet med "Åhlsten" (inom röd markering) på Georg Biurmans karta, 1750.

Den 15 april 1624[4] förvärvades Ålstens gård från kronan av riksmarskalken Åke Axelsson Natt och Dag (1594-1655), som gjorde Ålsten till säteri. I 1624 års jordebok är gården omförd till frälse.[5]

Ålstens gård var på 1600-talet fortfarande en av de största gårdarna i Bromma socken, men torparna verkar ha det ganska dåligt ställt. När Älvsborgs lösen år 1613 ska betalas, berättas det, att endast en torpare på trakten "Erich i Ålsten", har råd att hålla sig med piga. Under 200 år ägdes Ålsten av godsherren på Åkeshov och sköttes av olika arrendatorer. Riksmarskalken, senare friherre Åke Axelsson Natt och Dag uppförde Åkeshovs slott på egendomen Nockeby i Bromma församling vid 1600-talets mitt. Gården var sedan i Åkeshovs egendom ända till 1853, då familjen Stierncronas gods upplöses. Friherre David Erik Stierncrona (1820-1900) var Åkeshovs slotts siste kommissarie. Han var den femte generationen i släkten Stierncrona, som var ägare till Åkeshovs slott.

Åkeshovs egendomar utökades under 1700-talet med Ålstens gård och Beckomberga gård och omfattade, när det var som störst, ungefär halva Bromma socken.[6] Ägogränsen för Ålstens gård gick, grovt skissat, från mälarstranden vid Bergviks varv, längs Flädermorsbacken, åt nordväst till Olovslundsskolan, utefter Gustav III:s väg till Djupdalsvägen, något väster om den ned till Ålstens båtklubb vid mälarstranden. Området gränsade till Ulvsundas, Noras och Åkeshovs ägor.[7]

Ålstens gård fideikommiss under Åkeshovs slottRedigera

 
Johan Gabriel Stenbock, 1690.

Under 1700-talet ägdes Ålstens gård av greve Johan Gabriel Stenbock (1640-1705) och därefter av släkten Stierncrona i fem generationer, åren 1720-1853. 1721 omvandlade Gabriel Stierncrona Ålsten till fideikommiss. Han gjorde då Åkeshov och flera underlydande hemman i Spånga och Järfälla till fideikommiss för sina efterkommande. Den förste innehavaren blev den då endast åttaårige sonen David.

Ägarlängd 1690-1853Redigera

Årtalen anger när respektive person var ägare av Ålstens gård.

Historiska kartorRedigera

Ålsten såldes till arrendatorn 1853Redigera

År 1853 upplöstes familjen Stierncronas gods Åkeshov och slottets siste kommissarie David Erik Stierncrona (1820-1900) sålde Ålstens gård till arrendatorn. Det var Gabriel Stierncronas sonsons sonson, kammarherre David Erik Stierncrona, som bytte Åkeshov mot Stjernarps säteri i Halland år 1853, och därmed upplöstes fideikommisset. Följande handlingar upprättas: "Köpekontrakt mellan D.E. Stierncrona (säljare) och lantbrukaren Carl Peter Mörlander, 1853 19/10 och Tillkännagivande av D.E. Stierncrona om återgång av med registrator Gustaf Cederschiöld avslutat köp om Ålsten, 1853 1/10. Därjämte en korsad skuldsedel, utfärdad av D.E. Stierncrona till G. Cederschiöld, s.å. 20/10."[8]

Gården köptes 1872 av inspektor Lars Wedholm. Dennes arvingar sålde gården 1893 till ingenjören och kommunalpolitikern Pehr Bergstedt (1848-1924). Han var ägare av Monténs ljusfabrik i Alvik. Per Bergstedt köpte Ålstens gård 1892 och ägde gården 1892-1905.

Gården på 1800-talets slut och 1900-talets börjanRedigera

 
Ålstens gård med omgivning, oljemålning från 1904 av J.W. Berglund.
 
Axel Gauffin framför sitt hem, 1957.

År 1892 köpte politikern Pehr Bergstedt Ålstens gård, som han ägde fram till 1905 då han sålde egendomen till Stockholms stad. Pehr Bergstedt bodde endast sommartid i huvudbyggnaden, vilket han fortsatte med till 1916. I övrigt var gården utarrenderad. Så var fallet även i fortsättningen och lantbruk drevs fram till 1923, då markerna styckades för villabebyggelse.[9] 1905, då gården såldes till Stockholms stad, arrenderades jorden ut i tjugo år. Då var marken redan stadsplanerad och villabebyggelsen började ta fart.[3] Ålstens villaområde i Gamla Bromma trädgårdsstad började bebyggas 1923 och fortsatte intensivt mot slutet av 1920-talet. Omkring 1934 blev de sista villorna färdiga.[1] Den vackra gamla kulturbyggnaden, Ålstens gård, står dock kvar än idag.

Gårdens mark sträckte sig över ett stort område ner mot Grönviksvägen i Grönvik och upp till Olovslund, där den gränsade mot Åkeshov och mot Ulvsunda ägor, ungefär i Nyängsvägens sträckning till Smedslättens gård. Åkeshovs gods ägde vid sekelskiftet 1900 Mälarstranden från Grönvik och nästan ända till Tyska botten. Det var en sträcka på 3,5 km. Redan på 1880-talet kom de första bebyggarna till Grönvik i Bromma. Kring Grönviks ångbåtsbrygga växte det upp ett litet samhälle. En tvättare vid namn Frans August Löfgren (1860-1945) fick tjänst i Ålstens gård 1884. Av den dåvarande ägaren Pehr Bergstedt fick Löfgren vid Grönvik på Ålstens gårds mark hyra tomten Ekdalen alldeles vid den nuvarande båthamnen. Löfgrens villa och tvättstuga låg på tomten invid båthamnen på Grönviksvägen 7.

Under 1800-talet hade Ålstens gård två tegelbruk, ett vid "Gröna slätten" och ett, "det östra", där Bergviks båtvarv i Smedslätten nu ligger. Driften vid det östra tegelbruket upphörde 1887.[10] Vid vägskälet i den nuvarande Ålstensparken och Ålstensängen låg för länge sedan ett frekventerat bränneritorp. Under den Bergstedtska tiden hade Ålstens gård ett 60-tal kor och ett 10-tal hästar som gick och betade där nu Ålstensgatan går.

BebyggelsenRedigera

Ålstens gårds huvudbyggnad ligger på höjden vid Brantstigen 12 i Ålsten. Byggnaden står på en grund, en stenkällare, från 1500- eller 1600-talet. De enorma stenväggarna i källarvåningen vittnar om denna byggnads höga ålder. Väggarna är 1,5 meter tjocka. På 1890-talet, ombyggdes gården när Pehr Bergstedt var ägare. Han lät uppföra den stora tvåvånings glasverandan som fick utsmyckningar med lövsågerier. Likaså ändrades mansardtaket till det sadeltak som huset ännu har. Huvudbyggnaden är präglad av ombyggnader omkring sekelskiftet 1900 och senare.

År 1936 köptes gården med tomt av Axel Gauffin, då överintendent vid Nationalmuseum. När han köpte gården var den rätt nergången och den restaurerades då på Gauffins initiativ varvid verandans lövsågerier avlägsnades. En genomgripande restaurering enligt hans direktiv gav byggnaden dess nuvarande utseende. Han lät bygga till den gamla huvudbyggnaden. Huset breddades genom att utnyttja glasverandorna, ett trapphus mot Brantstigen uppfördes, en ljus och luftig interiör skapades. Axel Gauffin var därefter bosatt på Ålsten fram till 1957.

Efter Axel Gauffin tog Axel Iveroth (1914-1993) över Ålstens gård 1957. Iveroth var ekonom och chef för Sveriges Industriförbund under perioden 1957-1977, och var ägare till gården 1957-1990, då fastigheten såldes till Urban Rosengren.[11] På 1990-talet var sonen, Thomas Iveroth, bosatt på Ålsten. 2012 är Anders och Marjo-Riitta Lönner bosatta på Ålsten. Delar av gårdens gamla allé i riktning mot Olovslund, som var landsvägen mot staden, finns också kvar.

Ytterligare två hus finns ännu kvar från gårdstiden. Dessa båda hus är från mitten av 1800-talet. På Vallarestigen 7 ligger den östra flygeln, nu ombyggd till en elegant villa. På Vallarestigen 6 ligger den i vinkel tillbyggda trädgårdsstugan. Tidigare fanns det ett båtsmanstorp, som låg nära Ålstenen, men det revs 1924.

Tidigare torp och stugorRedigera

Huvudartikel: Ålstens gårds torp och stugor

I området kring Ålstensängen har det tidigare funnits flera torp och stugor, som tillhörde Ålstens gård, men som numera är försvunna.[12]

  • Ålstens bränneritorp ska ha legat vid stranden söder om Ålstens gård. Det syns tydligt på 1829 års karta över Bromma i Carl G. af Forsells bok Beskrifning öfver Bromma Socken År 1825. Bränneriet kan ha funnits från början av 1700-talet.
  • Ålstens båtsmanstorp låg nära det stora höga flyttblocket, Ålstenen i Ålstensparken.
  • Ålstens väderkvarn låg på krönet av Ålstensklippan nära Ålstens gård.
  • Ålstens kvarnstuga låg nedanför väderkvarnen.
  • Ålstens rättarebostad finns markerad öster om båtsmanstorpet på en karta över området vid Ålstens gård vid 1900-talets början.
  • Ålstens skogvaktarbostad låg ovanför bryggan väster om Ålstensängen och nedanför berget, där Ålstens gård ligger.
  • Ålstens smedstuga var belägen vid Per Albins Väg strax söder om korsningen med Vallarestigen öster om Ålstens gård.
  • Ålstens statarstuga låg vid vägen mot bryggan (idag Per Albins Väg). Stugan byggdes som statarstuga för två familjer på 1860-talet.

Nutida bilderRedigera

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Bengt Lindberg, Brommabygden, 1957.
  2. ^ Christian Reimers och Gerd Reimers,Hus och människor i Bromma från Alvik till Nockeby, 1994, sidan 97.
  3. ^ [a b] Christian Reimers och Gerd Reimers, Hus och människor i Bromma från Alvik till Nockeby, 1994, AB Vinghästen, Vinghästvägen 11, 163 40, Bromma, ISBN 91-630-2817-4.
  4. ^ Barbro Johansson, Ålsten, en gård med anor, Brommaboken 1992, Bromma hembygdsförening, sidan 12.
  5. ^ Barbro Johansson, Ålsten, en gård med anor, Brommaboken 1992, sidan 12, Bromma hembygdsförening.
  6. ^ Edvard Bolin, Bromma, en kulturhistorisk vägvisare, utgiven av Bromma hembygdsförening, 1979.
  7. ^ Barbro Johansson, Brommaboken 1992.
  8. ^ Nationell Arkiv Databas, NAD, Protokoll, köpekontrakt och andra handlingar, Serie: Åkeshov m.fl. gårdars handlingar. "Handlingar rörande Ålsten, Bromma socken.
    1) Landshövdingeämbetets i Stockholms län utslag på D.E. Stierncronas ansökning, att arrendatorn Anton Fredric Almström måtte förpliktas gälda återstående arrende för 1845 och 1847, att kvarstad måtta läggas på hans lösegendom och inventarier och att Almström måtte från hemmanet avhysas och erlägga det till denna dag upplupna arrendet, 1848 14/3. Därjämte kvitto på betalning åt Stierncronas ombud i målet, länsnotarie Johan Erik Sellström, s.å. 8/4.
    2) Arrende kontrakt mellan D.E. Stierncrona och Johan Bladlund, 1848 4/4. Med påteckning om transport av kontraktet på Johan Henrik Laurent, 1850 22/2, och om kontraktets annullering, 1852 25/11.
    3) Likvid mellan D.E. Stierncrona och J.H. Laurent, 1853 11/3.
    4) Köpekontrakt mellan D.E. Stierncrona (säljare) och lantbrukaren Carl Peter Mörlander, 1853 19/10.
    5) Tillkännagivande av D.E. Stierncrona om återgång av med registrator Gustaf Cederschiöld avslutat köp om Ålsten, 1853 1/10. Därjämte en korsad skuldsedel, utfärdad av D.E. Stierncrona till G. Cederschiöld, s.å. 20/10.
    6) Odaterad anteckning."
  9. ^ Edvard Bolin, Brommaboken, En kulturhistorisk vägvisare, 1979, Bromma hembygdsförening.
  10. ^ Edvard Bolin, Bromma, en kulturhistorisk vägvisare, utgiven av Bromma Hembygdsförening 1979. Sidan 87-88.
  11. ^ Barbro Johansson, Ålsten, en gård med anor, Brommaboken 1992, Bromma hembygdsförening, sidan 13.
  12. ^ Nils Ringstedt, Torpen i Bromma, Historik, lägen och lämningar, 2010, Bromma Hembygdsförenings skrift nr 3, ISBN 978-91-85671-70-0. Sidorna 115-120.

KällorRedigera

Externa länkarRedigera