Vilhelm I (tyska: Wilhelm I.), fullständigt namn, Vilhelm Fredrik Ludvig (tyska, Wilhelm Friedrich Ludwig) född 22 mars 1797, död 9 mars 1888, var kung av Preussen från 1861 och tysk kejsare från 18 januari 1871. Han var son till Fredrik Vilhelm III av Preussen och Louise av Mecklenburg-Strelitz samt yngre bror till den barnlöse Fredrik Vilhelm IV som han efterträdde.
| Vilhelm I | |
|---|---|
| |
| Vilhelm I (1797-1888) | |
| Regeringstid | 18 januari 1871-9 mars 1888 |
| Företrädare | Titeln skapad |
| Efterträdare | Fredrik III |
| Regeringstid | 2 januari 1861-9 mars 1888 |
| Företrädare | Fredrik Vilhelm IV |
| Efterträdare | Fredrik III |
| Regeringstid | 1 juli 1867-18 januari 1871 |
| Företrädare | Titeln skapad |
| Efterträdare | Titeln avskaffad vid kejsardömets införande |
| Gemål | Augusta av Sachsen-Weimar |
| Barn |
|
| Ätt | Huset Hohenzollern |
| Far | Fredrik Vilhelm III av Preussen |
| Mor | Louise av Mecklenburg-Strelitz |
| Född | 22 mars 1797 Berlin, Preussen |
| Namnteckning | 
|
| Död | 9 mars 1888 (90 år) Berlin, Preussen, Tyskland |
| Begravd | Charlottenburgs slott, Berlin |
| |
Biografi
redigera.jpg)
Prins Vilhelms första år beskrivs som idylliska och tillbringades till stora delar vid slottet i Paretz, där hans föräldrar tillbringade somrarna, och han uppfostrades tillsammans med sin äldre bror Fredrik Vilhelm. Prinsen fick den militära utbildning som var bruklig för preussiska prinsar och fick sin första befattning i Preussens armé 1803. Idyllen fick sitt slut i och med nederlaget i slaget vid Jena den franska ockupationen av Preussen 1806 under Napoleonkrigen, då kungafamiljen tvingades på flykt, först till Schwedt och sedan till Königsberg. Prins Vilhelm befordrades till sekundlöjtnant 1807 och 1809 följde han sin far på dennes återresa till Berlin. 1810 avled hans mor, drottning Louise.
Under kriget 1813 fick han till en början, på grund av bräcklig hälsa, inte delta i krigshändelserna, men i november tilläts honom att sluta sig till armén, i vilken han då var kapten och prinsen deltog i strid i 1814-1815 års fälttåg mot Napoleon. Han följde nu med vid inmarschen i Frankrike och deltog i slaget vid Bar-sur-Aube, där han för sina insatser erhöll järnkorset. Efter intagandet av Paris följde han sin far över till England. Napoleons återkomst från Elba samma år, de hundra dagarna, kallades snart prinsen åter till aktiv tjänstgöring. Han deltog inte i slaget vid Waterloo, men följde för andra gången armén till Paris.
Under fredsåren från 1815 till 1848 var prins Vilhelm sysselsatt med det militära. Han vidareutbildade sig som officer och bidrog till den preussiska arméns utveckling och utarbetade en mängd betänkanden i dithörande ämnen. Vintern 1827–28 vistades han i Ryssland. Hemkommen från Ryssland blev han 16 februari 1829 förlovad med prinsessan Augusta, dotter till storhertig Karl Fredrik av Sachsen-Weimar och storfurstinnan Maria Pavlovna av Ryssland med vilken han 11 juni samma år förmäldes i Berlin.
När hans bror, Fredrik Vilhelm IV, som var barnlös, besteg tronen 1840, blev prins Vilhelm presumtiv tronföljare. Han utnämndes samma år till ståthållare i Pommern och general i infanteriet.
När revolutionen utbröt i Frankrike i februari 1848 och därifrån hotade Preussen, skickade Fredrik Vilhelm IV sin bror till rikets västra del som generalguvernör över Rhenprovinsen och Westfalen. Redan innan han lämnat Berlin, utbröt revolutionen där och riktades delvis mot honom, eftersom han sågs bland liberaler som en fiende till "friheten" på grund av hans rykte som hårdför arméofficer. Folkmobben ville till och med bränna hans palats vid Unter den Linden. Prinsen var tvungen att lämna Berlin och bege sig till Spandau, men fick snart därefter befallning från kungen att på någon tid lämna landet och han begav sig till London.
Redan i juni samma år fick han återvända. Det sydtyska upproret följande år öppnades ett nytt verksamhetsfält för honom. Den 8 juni 1849 utnämndes han till överbefälhavare över operationsarmén i Baden och Pfalz och kuvade resningen genom fäktningarna vid Upstadt, Durlach, Bischweyer och Kuppenheim. Därefter bodde han några år i Koblenz som generalguvernör över de båda preussiska provinserna vid Rhen.
1857 blev kung Fredrik Vilhelm IV drabbad av ett slaganfall och till följd av detta förklarats mentalt oförmögen att regera. Prins Vilhelm förordnades till prinsregent först för några månader, därefter från den 7 oktober 1858 på obestämd tid.
Som kung från 1861
redigera
Det var först efter sin brors död den 2 januari 1861, som han besteg tronen. Ett halvår senare, i juli, var han utsatt för ett mordförsök i Baden-Baden. 18 oktober 1861 lät han kröna sig i Königsberg. Ett av Vilhelms främsta mål som först prinsregent och senare som kung var att införa en preussisk arméreform och sedan han bestigit tronen ledde detta till konflikt med den preussiska lantdagen. 1862 utnämnde han Otto von Bismarck till Preussens ministerpresident. Bismarck var en färgstark personlighet och Vilhelm I hyste fullt förtroende för honom; i realiteten blev det Bismarck som var den som verkligen styrde landet.
Under hans regeringstid stred den preussiska armén med framgång i både det Dansk-tyska kriget 1864 samt i Tyska enhetskriget 1866 mot Österrike-Ungern. Efter segern i det avgörande slaget vid Königgrätz förordade Vilhelm I att armén skulle marschera vidare mot Wien och annektera Österrike, men avråddes att göra så av både Bismarck och kronprins Fredrik. Bismarck ville få ett snabbt avslut, så att Preussen skulle kunna få Österrike som allierad om det behövdes vid ett senare datum. Kronprinsen som förde befäl över en armékår var även förfärad av antalet stupade. Under en hetsig diskussion hotade Bismarck med att avgå om kungen insisterade på att fortsätta mot Wien. Bismarck fick till slut som han önskade. Kungen fick istället nöja sig med att bli härskare över två tredjedelar av Nordtyskland. Preussen annekterade flera av Österrikes allierade norr om floden Main liksom Schleswig-Holstein. Sachsen-Lauenburg kom även att ingå i en personalunion med Preussen.
Som kejsare från 1871
redigera.jpg)
Efter den fullständiga segern mot Napoleon III i det fransk-tyska kriget utropades den 18 januari 1871 kung Vilhelm I av Preussen till den förste kejsaren i det Tyska riket i spegelsalen på slottet i Versailles och han utnämnde därefter Bismarck till att också bli dess rikskansler. Denne ingick sedermera en allians med Österrike-Ungern och Italien, vilken kallades för trippelalliansen.
Han utsattes under 1878 för två anarkistiska attentat, ett den 11 maj och sedan ett den 2 juni, av vilka det senare skadade honom svårt. I augusti 1878 skrev Rysslands kejsare, Alexander II (Vilhelm I:s systerson), ett brev (tyska: Ohrfeigenbrief) där han klagade på hur de ryska intressena hade åsidosatts vid Berlinkongressen. Som ett svar tänkte sig Vilhelm I tillsammans med sin hustru och kronprinsen resa till Ryssland för att räta ut eventuella missförstånd. Men Bismarck avrådde och hotade igen med att avgå om kejsaren gick emot hans råd att närma sig Österrike istället för Ryssland. I oktober samma år gick Vilhelm med på att ingå Dubbelalliansen (tyska: Zweibund) mellan Tyskland och Österrike-Ungern som riktades mot Ryssland.
Även under 1883, under invigningen av Niederwalddenkmal 18 september utsattes kejsaren för ytterligare ett attentat.
Kejsar Vilhelm I dog 9 mars 1888 i Berlin och han gravsattes 16 mars i mausoleet i Charlottenburgs slottspark. 1888 kom av eftervärlden att bli känt som trekejsaråret.
Vilhelm I brukar kallas för "den siste preussaren" eftersom han personifierade de flesta av de preussiska dygderna. Han hade lyckan att på sin sida ha några 1800-talets skickligaste ledare, vilkas förtjänster till stor del undanskymt hans egna, men det var trots allt han själv som möjliggjorde deras insatser genom delegering av ansvar. Detta gäller om alla de tre, som mest bidrog till Preussen och Tyska rikets framgång under hans regeringstid: krigsminister Albrecht von Roon, generalfältmarskalk Helmuth von Moltke den äldre och givetvis ingen mindre än Bismarck.
Familj
redigeraVilhelm gifte sig 1829 med Augusta av Sachsen-Weimar (1808-1890), dotter till storhertig Karl Fredrik av Sachsen-Weimar och storfurstinnan Maria Pavlovna av Ryssland.
Vilhem och Augusta hade ett tidvis mycket stormigt äktenskap. Hans huvudsakliga residens i Berlin var från 1837 Altes Palais, efter honom även kallat Kaiser-Wilhelm-Palais.
Barn
redigera- Fredrik III (1831-1888), gift 1858 med prinsessan Viktoria av Storbritannien (1840-1901), föräldrar till Vilhelm II som efterträdde sin far enbart 99 dagar efter sin farfars död.
- Louise av Preussen (1838-1923), gift 1856 med storhertig Fredrik I av Baden (1826-1907), föräldrar till storhertig Fredrik II av Baden och drottning Victoria av Sverige
Genom sin dotterdotter Viktoria av Baden är Vilhelm I farfars mormors far till kung Carl XVI Gustaf och morfars mormors far till drottning Margrethe II av Danmark.
Galleri
redigera-
Vilhelm håller sitt första barnbarnsbarn på svärdssidan, 1882. -
-
Vilhelm I vid sitt skrivbord i Altes Palais, 1880. -
Begravningsprocessionen, 1888. -
Ryttarstaty av Vilhelm I vid Deutsches Eck, uppförd 1897.
Antavla
redigera
Se även
redigeraReferenser
redigera- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Wilhelm I. (Deutsches Reich), tidigare version.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, William I, German Emperor, tidigare version.
- Vilhelm I i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)
Externa länkar
redigera
Wikimedia Commons har media som rör Wilhelm I..
Wikisource har originalverk som rör Wilhelm I.. - Deutsche Biographie (Wilhelm I.)
