Öppna huvudmenyn

Walter Serner, ursprungligen Walter Eduard Seligmann, född 15 januari 1889 i Karlsbad (nuvarande Karlovy Vary) i en böhmisk (numera tjeckisk) del av Österrike-Ungern, död 23 augusti (troligtvis) 1942 i den lettiska skogen Biķernieki öster om Riga, var en tyskspråkig, tjeckoslovakisk jurist med doktorsgrad förknippad med såväl expressionismen som dadaismen, i egenskap av essäist och tidskriftsredaktör, aforistiker och poet, senare känd även som skönlitterär författare i flera genrer, framför allt som novellist men också som romanförfattare och pjäsförfattare. Enbart ett av hans verk, Letzte Lockerung (1920, 1927), är översatt till svenska som Handbok för svindlare. Och sådana som vill bli det (2010).

Walter Serner
Foto taget före 1917.
Foto taget före 1917.
PseudonymErich Buchholz, Jes Petersen,[1] Wladimir Senakowski, A.D., Christian Schad
Född15 januari 1889
Karlsbad, Österrike-Ungern
Död23 augusti 1942 (53 år)
Biķernieki, Lettland
YrkeFörfattare, redaktör, jurist
NationalitetÖsterrike-Ungern (1889–1918)
Tjeckoslovakien (1918–1942)
SpråkTyska
Verksam1909–1942
GenrerNovell, roman, dramatik, aforism, poesi, essä
ÄmnenKriminalitet
DebutverkLetzte Lockerung: Manifest Dada (1920)
Make/makaDorothea Serner (1938–1942)
InfluenserOvidius, Karl Kraus,
Oskar Kokoschka,
Lichtenbergs Aforismer,
Flauberts November[2]
WebbplatsHemsida för Walter Serner (tyska)

Innehåll

LivRedigera

Walter Seligmann föddes i den mondäna böhmiska kurorten Karlsbad och växte upp som andra barnet till Berthold Seligmann (1852–1925) och hans fru Emilie, född Gerstner. Fadern var redaktör och utgivare av det lokala veckobladet Karlsbader Zeitung som han grundat 1887 tillsammans med sin bror Julius och som de tryckte i ett familjeägt tryckeri. Walter hade tre syskon, varav två tidigt utvandrade till USA (en yngre syster gifte sig i New York). Strax efter avlagd studentexamen 1909 i Kadaň konverterade den unge Walter Seligmann från judendomen till katolicismen och bytte namn till Walter Serner. Samma år började han läsa juridik i Wien.

 
Minnesplakett över Walter Serner på adressen Augsburger Str 21 i Berlin-Charlottenburg. Den berättar att han bodde här 1912 då han bland annat medverkade i den expressionistiska tidskriften Die Aktion.

Han fortsatte dessa studier i Berlin 1912 och blev året efter juris doktor vid Greifswalds universitet.[3] Vid första världskrigets utbrott 1914 bodde han återigen i Berlin. I december det året hjälpte han författaren Franz Jung, som olovligt avlägsnat sig från sin truppenhet, att framgångsrikt fly ur landet genom att utfärda ett skenbart läkarintyg där han gjorde ett tvetydigt bruk av sin doktorstitel. Efter att ha sökts av kriminalpolisen i detta ärende och för att undkomma häktning satte Serner av till Zürich i krigsneutrala Schweiz i februari 1915.[4] Ett par år senare anslöt han sig till dadaisterna i Zürich. Han var aktiv dadaist i Zürich, Genève och Paris. Senare vistades han i olika delar av Europa, i städer som Neapel, Barcelona, Genève, Wien och Prag. Tack vare en minnesskrift av den nära vännen och bildkonstnären Christian Schad är en del känt om Serner åren 1915–1927, men därefter är få uppgifter om hans liv kända. År 1933 förbjöds hans författarskap i Nazityskland av Reichskulturkammer.[5] Biblioteksexemplar rensades ut, restupplagor beslagtogs och förstördes. I samband med utgivningen av Walter Serners samlade verk grävde forskaren Thomas Milch i början av 1980-talet fram följande uppgifter. Serner gifte sig den 5 februari 1938 i Prag med den tre dagar yngre Dorothea Stahl, född Herz (1889–1942). De hade träffats i Berlin och varit ett par sedan 1924. Den 10 augusti 1942 deporterades de båda från Prags getto, där Walter Serner av och till försörjde sig som språklärare, till koncentrationslägret Theresienstadt. Ordföranden i det tyska Walter Serner-sällskapet professor Andreas Mosbacher kunde så sent som 2012 påvisa makarnas vidare transport därifrån till Lettland den 20 augusti. Där avrättades de några dagar senare tillsammans med de 998 andra från samma tågtransport i Biķernieki utanför Riga. De begravdes i en massgrav.

VerkRedigera

År 1909, samma år som Walter Serner flyttade till Wien för att läsa juridik, började han skriva artiklar åt Karlsbader Zeitung om konst och teater från dubbelmonarkins huvudstad.

Handbok för svindlareRedigera

Walter Serner skrev sin debutbok Letzte Lockerung: Manifest Dada åren 1916–1918. Han framträdde med kärnfulla meningar ur detta verk vid den 8:e så kallade Dada-soarén i Saal zur Kaufleuten den 9 april 1919 i Zürich, tillsammans med bland andra Tristan Tzara, Hans Richter, Suzanne Perrottet och Viking Eggeling. Smakprov ur detta dadaistiska manifest, vers 1–12, trycktes senare i den tyska utgåvan enbart, inte den franska, av tidskriften Dada nr 4–5, redigerad av Tzara och kallad Anthologie Dada, i maj samma år. Som bok utkom texten 1920 i Tyskland och bildade upptakten till Serners solitära författarskap. Detta författarskap avslutades blott sju år senare med en utökad version av Letzte Lockerung. Då var undertiteln en annan och kopplingen till dadaismen borta. Undertiteln löd än mer handfast Handbok för svindlare och sådana som vill bli det, vilket den också fick heta när den utgavs på svenska över 80 år senare. Den tyske litteraturvetaren och kritikern Jörg Drews (1938–2009) betraktade denna omfattande bok som "en glänsande analys av epokens fullfjädrade nihilism".[6] Den svenske översättaren Aris Fioretos sammanfattar med en mottoliknande mening något av bokens hållning. "Ärligt uppsåt är en barnsjukdom, tillit något för dårar".[7]

"Kriminalhistorier"Redigera

Åren 1921–1927 utgav Serner fyra novellsamlingar, en roman och en pjäs. Novellerna, sammanlagt 99 stycken, utspelar sig alla i en kriminell värld och har en erotisk prägel. Filosofen Theodor Lessing gav författaren epitetet "kriminalistikens Maupassant" i en uppskattande artikel år 1925. Sin första novellsamling Zum blauen Affen, skriven åren 1914–1919, recenserade författaren själv i sin nära vän bildkonstnären Christian Schads namn.[8] Den är tillägnad "Marietta! Marietta!! Marietta!!!"[9] och handlar enligt författarens reklam om "ömtåliga uslingar, överlägsna kokainister, underhållande dagdrivare, kvicktänkta hallickar, påhittiga sadister, graciösa förbrytare". Novellsamlingen Der Pfiff um die Ecke tillägnades Dorothea Herz, författarens blivande fru. Omslaget var tecknat av Hans Bellmer, liksom omslaget till romanen Die Tigerin. Romanen, som utspelar sig i Paris och Nice, är ett kärleksdrama mellan den prostituerade Bichette och Fec, en pank fifflare i Paris undre värld. Enligt kännaren Andreas Puff-Trojan (född 1960) utgör romanen en höjdpunkt i denna del av Serners skönlitterära skapande. Alfred Döblin kallade den ett "utmärkt konstverk" redan när den kom. I Serners alla "kriminalhistorier" handlar det för övrigt inte om ett sedvanligt upptäckande av brott eller om ett finurligt detektivarbete, påpekar forskaren Andreas Puff-Trojan vidare, utan om en framställning av samhällsprocesser sedda genom den undre världens glasögon. Serners svindlarfigurer legitimerar sin subversiva hållning genom att se denna som en spegelbild av en statsmakt som själv agerar högst subversivt. De båda huvudpersonerna i Die Tigerin förenas i sin kärlek till lurendrejeri och rättfärdigar detta för att inte bli offer för en existentiell "tomgång".[10] Romanen filmatiserades 1992 av Karin Howard med Valentina Vargas och James Remar i rollerna och handlingen förlades till Berlin och Karlsbad. Författarens skådespel Posada oder der grosse Coup im Hotel Ritz, betecknat av honom sjäv som "ett skojarstycke i tre akter", utspelar sig i Barcelona. Pjäsen skrevs 1925 och trycktes privat året efter i Wien. Den hade sedan urpremiär vid Neuen Theater am Zoo i Berlin 6 mars 1927 men gjorde bara en föreställning. En del menar att den fick spelförbud, andra att uppsättningen inte var bra nog. En första utgåva av Walter Serners samlade verk i sju band kom på Paul Steegemann Verlag samma år. Därefter tystnade han som författare.

Återupptäckt och eftermäleRedigera

Tre dikter av Walter Serner, Manschetten 7, 9, 5, tryckta (i den ordningen och enbart de) i den dadaistiska tidskriften Der Zeltweg, nr 1, november 1919, togs med i Richard Huelsenbecks antologi Dada. Eine literarische Dokumentation (1964). Dessförinnan hade ingenting tryckts av Serner på länge. Samma år utgav det legendariska Gerhardt Verlag, som drevs av Renate Gerhardt i Berlin, både debutverket Letzte Lockerung och novellsamlingen Zum blauen Affen. Romanen Die Tigerin återutgavs 1971 av ett annat förlag, över fyra decennier efter sin tillkomst. Den 28 januari 1982 hade Posada, Serners enda pjäs, nypremiär på statliga Schiller-Theater i Västberlin, i regi av Thomas Reichert och med Barbara Frey i rollen som Marie la Rousse.[11] En andra, fullständigare utgåva av Walter Serners samlade verk – efter den första från år 1927 – utkom åren 1979–1992 i 8 band, med ytterligare tre supplementband, varav en ordbok för Serners förbrytarjargong.

För att hedra författarens minne instiftades Walter Sernerpriset i mitten av 1970-talet i Berlin. I Sverige bildades ett Walter Serner-sällskap av Anders Lidén, Olle Orrje, Torsten Ekbom, Claes Hylinger och Magnus Hedlund ungefär samtidigt. Dess uppgift var att samla mer information om Serners liv och verk. Sedan den tyska och franska Dada-forskningen gått om sällskapet förde det en undanskymd tillvaro och upplöstes i och med att Handbok för svindlare utkom på svenska. I Berlin bildades Walter-Serner-Gesellschaft (Walter Serner-sällskapet) 2012 av professorn i bland annat straffrätt vid Leipzigs universitet Andreas Mosbacher (född 1967). I Christian-Schad-Archiv i staden Miesbach finns ett omfattande arkivmaterial rörande Walter Serner.

VerkförteckningRedigera

  • Die Haftung des Schenkers wegen Mängel im Rechte und wegen Mängel der verschenkten Sache. Nach dem Bürgerlichen Gesetzbuch für das Deutsche Reich (Berlin: Ebering, 1913) (Doktorsavhandling)
  • Letzte Lockerung: Manifest Dada (Hannover: Paul Steegemann[12], 1920) Online (International Dada Archive)
  • Letzte Lockerung. Ein Handbrevier für Hochstapler und solche die es werden wollen (en andra utvidgad utgåva, 1927)
    • Handbok för svindlare. Och sådana som vill bli det, översättning och efterord av Aris Fioretos, (Stockholm: Ersatz, 2010)
  • Zum blauen Affen. Dreiunddreissig hahnebüchene Geschichten. Noveller. Omslagsteckning av Christian Schad. (Hannover: Paul Steegemann, 1921) Online (I.D.A.)
  • Der elfte Finger. Fünfundzwanzig Kriminalgeschichten. Noveller. (Hannover: Steegemann, 1923)
  • Der Pfiff um die Ecke. Zweiundzwanzig Spitzel- und Detektivgeschichten. Noveller. (Berlin: Elena Gottschalk, 1925)
  • Die Tigerin. Eine absonderliche Liebesgeschichte. Roman. (Berlin: Gottschalk, 1925)
  • Die tückische Straße. Neunzehn Kriminal-Geschichten. Noveller. (Wien: Dezember, 1926)
  • Posada oder Der Große Coup im Hotel Ritz. Ein Gauner-Stück in drei Akten. Skådespel. (Wien: Dezember, 1926)

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Uppgift hämtad från Die deutschsprachige Presse: Ein biographisch-bibliographisches Handbuch. Uppgiften kan vara manipulerad. Det finns nämligen en betydligt yngre, historisk person som heter just Jes Petersen (1936–2006), en tysk bokförläggare och gallerist.
  2. ^ Ovidius, Lichtenberg och Flaubert omnämns av Walter Serner i en självbiografisk förlagspresentation år 1925. Christian Schad (1999), s 83-85.
  3. ^ Walter Serners avhandling från 1913 finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Andreas Mosbacher, ordförande i Walter-Serner-Gesellschaft (det tyska Walter Serner-sällskapet), tillika domare i Högsta Domstolen i Karlsruhe, påvisade 2013 att denna doktorsavhandling var ett bedrägeri som aldrig uppdagades. Till 80% överensstämmer den med en avhandling framlagd av Arwed Rüling i Leipzig 1909. Se vidare denna hemsida för Walter-Serner-Gesellschaft (tyska), skött av Andreas och Mara Mosbacher. Välj i menyn: Trucs (Promotion 1913).
  4. ^ Lebensstationen (hemsidan) (tyska)
  5. ^ Lista över förbjudna författare under nazismens tidevarv. (tyska)
  6. ^ Jörg Drews (1985), s 149.
  7. ^ A. Fioretos (2010), s 199.
  8. ^ Walter Serners "självrecension" av första novellsamlingen återfanns första gången i vännen Christian Schads minnesbok. C. Schad (1999), s 80-82. Den kan också läsas här (tyska)
  9. ^ Marietta di Monaco, artistnamn för Maria Kirndörfer (1893-1981) från München. Satt tidigt modell för konstnärer. Omskriven kabaréaktris, vissångerska, textförfattare och musa åt många. Deltog i uppträdandena på Cabaret Voltaire i Zürich 1916.
  10. ^ Om Walter Serner i Deutsche Biographie av litteraturprofessorn Andreas Puff-Trojan (2010).
  11. ^ Bettina Schad: Nachbemerkung. Ingår i C. Schad (1999), s. 121.
  12. ^ Paul Steegemann (1894–1956) utgav dessa år även Kurt Schwitters Anna Blume (1919), Hans Arps Die Wolkenpumpe (1920) och Richard Huelsenbecks En avant Dada. Die Geschichte des Dadaismus (1920). Även Klabunds 16-sidiga "kärleksroman" Marietta (1920), ingick i samma berömda bokserie, åren 1919–1922. Från 1927 och några år framöver utgav Steegemann Verlag även grafiska verk av bland andra Kurt Schwitters, Christian Schad och George Grosz. Till historien hör att förlaget sedan började utge nationalsocialistisk propaganda år 1933, bland annat Hitlers och Goebbels tal, innan det gick omkull år 1935 och förläggaren fick yrkesförbud.

Tryckta källorRedigera

  • Jörg Drews: Hinter jedem Satz hat man ein wildes Gelächter unmißverständlich anzudeuten. Zur geistigen Existenz Walter Serners Tryckt i tidskriften manuskripte, nr 89/90 (1985) s. 149–153
  • Aris Fioretos: Efterord. Ingår i Handbok för svindlare (2010)
  • Klaus Gallwitz: Dada in Europa, Werke und Dokumente (Berlin: Reimer Verlag, 1977)
  • Richard Huelsenbeck: Dada. Eine literarische Dokumentation (Rowohlt, 1964)
  • Christian Schad: Relative Realitäten. Erinnerungen um Walter Serner. Mit einer Nachbemerkung von Bettina Schad (Augsburg: Maroverlag, 1999) (En första version tryckt i en utgåva av Walter Serners roman Die Tigerin, Verlag Rogner & Bernhard, 1971.)

Externa länkarRedigera