Öppna huvudmenyn

Walter Serner, ursprungligen Walter Eduard Seligmann, född 15 januari 1889 i Karlsbad, död 23 augusti (troligtvis) 1942 i Biķernieki (mördad) var en tyskspråkig jurist med doktorsgrad förknippad med såväl expressionismen som dadaismen i egenskap av provocerande essäist och tidskriftsredaktör, aforistiker och poet. Han blev senare även känd som en normativt utmanande novellist, romanförfattare och pjäsförfattare i den nya saklighetens och verismens anda. Hans debutverk, det dadafilosofiska manifestet Letzte Lockerung från 1920 publicerades på nytt sju år senare år 1927 i en utökad version och ramar in hans kortvariga författarskap genom att också vara det sista han gav ut. Det är även det enda verket av honom som översatts till svenska under titeln Handbok för svindlare. Och sådana som vill bli det (2010).

Walter Serner
Foto taget före 1917.
Foto taget före 1917.
PseudonymErich Buchholz, Jes Petersen,[1] Wladimir Senakowski, A.D., M. Ch.,[2] Christian Schad, m. fl.
Född15 januari 1889
Karlsbad, Österrike-Ungern
Död23 augusti 1942 (53 år)
Biķernieki, Lettland
YrkeFörfattare, redaktör, jurist
NationalitetÖsterrike-Ungern (1889–1918)
Tjeckoslovakien (1918–1939)
Nazityskland (1939–1942)
SpråkTyska
Verksam1909–1942
GenrerNovell, roman, dramatik, aforism, poesi, essä
ÄmnenBrott
DebutverkLetzte Lockerung: Manifest Dada (1920)
Framstående verkDie Tigerin (1925)
Handbok för svindlare. Och sådana som vill bli det (1927)
Make/makaDorothea Serner (1938–1942)
InfluenserOvidius
Lichtenbergs Aforismer
Flauberts November[3]
Karl Kraus
Oskar Kokoschka
WebbplatsHemsida för Walter Serner (tyska)

LivRedigera

Walter Seligmann föddes i den mondäna kurorten Karlsbad i Böhmen. Han växte upp som andra barnet till Berthold Seligmann (1852–1925), som var av judisk börd, och hans fru Emilie, född Gerstner. Deras hus, nr 1024 vid Elisabethkai,[4] där Teplá mynnar ut i floden Eger, kallades Johore eller Villa Johore och rymde två familjer, en tidningsredaktion och ett boktryckeri. Fadern var redaktör och utgivare av det lokala veckobladet Karlsbader Zeitung som han grundat 1887 tillsammans med sin yngre bror Julius (1854–1921). De färdigställde tidningen i det familjeägda boktryckeriet fram till 1923 då veckobladets utgivning upphörde. Efter faderns död 1925 övertogs tryckeriet av Walters yngre kusin Lothar (1905–1928). Walter hade tre syskon, varav två tidigt emigrerade till USA. Hans yngre bror Herbert (född 1893) bosatte sig i New York redan 1911. Hans yngre syster Frida (född 1892) flyttade över 1914 och gifte sig där så småningom, medan hans äldre syster Adele (född 1888) av allt att döma bodde kvar i Karlsbad.[5]

Strax efter avlagd studentexamen 1909 i Kadaň konverterade den unge Walter Seligmann från judendomen till katolicismen och bytte namn till Walter Serner. Samma år började han läsa juridik i Wien.[6]

 
Minnesplakett över Walter Serner på adressen Augsburger Str 21 i Berlin-Charlottenburg. Den berättar att han bodde här 1912 då han bland annat medverkade i den expressionistiska tidskriften Die Aktion.

Han fortsatte dessa studier i Berlin 1912 och blev året efter juris doktor vid Greifswalds universitet.[7] Vid första världskrigets utbrott 1914 bodde han återigen i Berlin. I december det året hjälpte han författaren Franz Jung, som olovligt avlägsnat sig från sin truppenhet, att framgångsrikt fly ur landet genom att utfärda ett skenbart läkarintyg där han gjorde ett tvetydigt bruk av sin doktorstitel. Efter att ha sökts av kriminalpolisen i detta ärende och för att undkomma häktning begav sig Serner till det krigsneutrala Schweiz i februari 1915.[8] I Zürich inledde han den våren en kärleksaffär med den 22-åriga kabaréaktrisen Marietta di Monaco (1893–1981) från München. Hon skulle långt senare skildra denna förälskelse i en minnesbok, där doktor Serner benämns "doktor Zunder".[9] Själv skulle han tillägna henne sin första novellsamling Zum blauen Affen (1921). Walter Serner lärde också känna den 21-årige, tyske bildkonstnären Christian Schad, som även han befann sig i en påtvingad exil. Förutom ett professionellt samarbete utvecklade de en vänskap och slog följe periodvis de närmaste åren efter kriget. De var tillsammans aktiva som dadaister i Genève. Senare vistades Serner för egen del i mängder av europeiska städer. 1924 gjorde han ett längre uppehåll i Barcelona och lärde känna den chilenske poeten Vicente Huidobro.[10]

Tack vare en minnesskrift av Christian Schad är en del känt om Serner åren 1915–1927, men därefter är uppgifterna få. I samband med utgivningen av Walter Serners samlade verk grävde forskaren Thomas Milch (1953–1997)[11] i slutet av 1970-talet fram nya uppgifter. Serner gifte sig den 5 februari 1938 i Prag med den tre dagar yngre Dorothea Stahl, född Herz (1889–1942). De hade träffats i Berlin och varit ett par sedan 1924. Efter den tyska inmarschen i Prag våren 1939 godkändes efter upprepade försök makarna Serner för utvandring till Shanghai nära två år senare i december 1940. Förmodligen fick de därefter inget visum dit, om de ens hade medlen som krävdes.

DödRedigera

Den 10 augusti 1942 deporterades makarna Serner från Prags getto, där Walter Serner av och till försörjde sig som språklärare, till koncentrationslägret Theresienstadt. Ordföranden i det tyska Walter Serner-sällskapet professor Andreas Mosbacher kunde först 2012 påvisa makarnas vidare transport därifrån till Lettland den 20 augusti. Där avrättades de några dagar senare i Biķernieki utanför Riga tillsammans med 998 andra från samma tågtransport. De fick lägga sig på redan skjutna kroppar i en grävd grop för att därefter själva bli skjutna från gropens kant.

VerkRedigera

År 1909, samma år som Walter Serner flyttade till Wien för att läsa juridik, och fram till 1913 då han doktorerade, skrev han talrika recensioner och artiklar åt Karlsbader Zeitung, mestadels om konst och teater från dubbelmonarkins huvudstad. Sommaren 1911 organiserade han en utställning av Oskar Kokoschkas verk i födelsestaden. Från början av februari 1912 till slutet av november 1914 medarbetade han i berlintidskriften Die Aktion.[12] I oktober 1913 skrev han förordet till en nyöversättning av en fransk läkares omfattande, närmare hundra år gamla, vetenskapliga arbete om prostituerade och deras situation i Paris, vilket utgavs av ett "sexualvetenskapligt" förlag i Berlin.[13] Sin första prosaberättelse publicerade Walter Serner i mars 1915 under pseudonymen Wladimir Senakowski i tidskriften Der Mistral efter flykten till Schweiz.[14][15] Från oktober 1915 till maj året efter utgav han åtta nummer av Sirius, en egen månadstidskrift för litteratur och konst i Zürich.[16][17]

Mouvement DadaRedigera

 
Omslaget till förstautgåvan av Walter Serners manifest dada (1920).

I början av 1917 blev Walter Serner en del av dadakretsen. Då bildades, enligt Hans Richter, société anonyme pour l'exploitation du vocabulaire dadaïste.[18] Detta anonyma sällskap för dadaistiskt språkbruk bestod av Hans Arp, Walter Serner och Tristan Tzara. Efter Hugo Balls sorti i slutet av maj 1917 blev detta sällskap ett centrum för dada i Zürich.[19] Hans Arp mindes senare hur de tre hade suttit på Café de la Terrasse och skrivit en diktcykel tillsammans på ett sätt som surrealisterna längre fram skulle kalla automatisk poesi.[20] Denna kollektivt skapade poesi lästes upp vid dada-soaréerna, ett par av alstren trycktes också i tidskriftsform. De skiljer sig genom sin gemensamma framställningsprocess från en något tidigare dadaskapelse kallad simultandikt, där flera individuellt skrivna dikter reciterades av sina upphovsmän samtidigt.[21][22]

Walter Serner skrev sin debutbok Letzte Lockerung: Manifest Dada åren 1916–1918. Han blev överröstad och utbuad av den stora publiken när han framträdde med kärnfulla meningar ur detta verk vid den 8:e och sista dada-soarén i Saal zur Kaufleuten onsdagen den 9 april 1919 i Zürich. [23] Hans andra framträdande efter pausen denna kväll, då han enligt programmet skulle läsa egna dikter, gjorde han förmodligen därför till en både roande och avståndstagande metafor. Han tog med sig en skräddares huvudlösa provdocka in på scen och överräckte till denna en bukett konstgjorda blommor att lukta på. Därefter satte han sig ner, på en stol, med ryggen åt publiken. Hans Richter beskrev långt senare Serners Letzte Lockerung: Manifest Dada som "dadas anarkistiska trosbekännelse".[24] Smakprov ur detta dadaistiska manifest, vers 1–12,[25] trycktes i maj 1919 i den tyska utgåvan (enbart, inte den franska) av tidskriften Dada nr 4–5, redigerad av Tzara och kallad Anthologie Dada. Som bok utkom texten första gången 1920 i Tyskland. Den är tillägnad den förmögne musikforskaren och mecenaten Anton van Hoboken[26] och bildade upptakten till Serners solitära författarskap.

Handbok för svindlareRedigera

Walter Serners författarskap avslutades – som det ser ut efteråt – blott sju år efter debuten med en utökad och bearbetad version av Letzte Lockerung. Undertiteln var en annan och kopplingen till dadaismen var borta. Undertiteln löd istället Handbok för svindlare och sådana som vill bli det, vilket den också fick heta när den utgavs på svenska över 80 år senare. Det tidigare manifestet utgjorde nu en första "principiell" del, vilken följdes upp med en andra "praktisk" del. Den tyske litteraturvetaren och kritikern Jörg Drews (1938–2009) betraktade denna omfattande bok som "en glänsande analys av epokens fullfjädrade nihilism".[27] Den svenske översättaren Aris Fioretos sammanfattade med en mottoliknande mening något av bokens hållning. "Ärligt uppsåt är en barnsjukdom, tillit något för dårar".[28] Ordföranden i det tyska Walter Serner-sällskapet Andreas Mosbacher gav handbokens andra, praktiska del detta omdöme i en artikel. "I handboken bearbetade Serner sina erfarenheter av resor, hotell, människor och sig själv till 591 korta sentenser, som i sin skarpsinnighet, människokännedom och subtila vitsighet ännu söker sin like."[29] Christian Schad konstaterade efter att ha läst andra delen 1927 att den inte innehöll något nytt för honom; allt som stod där hade han redan hört Walter Serner säga genom åren i deras umgänge.[30]

"Kriminalhistorier"Redigera

Åren 1921–1927 utgav Serner fyra novellsamlingar, en roman och en pjäs. Ett grundtema i denna samling skönlitterära verk är den bedragne bedragaren.[31] Novellerna, sammanlagt 99 stycken, utspelar sig alla i en kriminell värld och har en erotisk prägel. Filosofen Theodor Lessing gav författaren epitetet "kriminalistikens Maupassant" i en uppskattande artikel år 1925.[32]

Novellsamlingen Zum blauen AffenRedigera

Sin första novellsamling Zum blauen Affen, skriven åren 1914–1919 och utgiven 1921, recenserade författaren själv i sin nära vän bildkonstnären Christian Schads namn.[33] Den tillägnades "Marietta! Marietta!! Marietta!!!"[34] och handlade enligt författarens reklam om "ömkliga krakar, överlägsna kokainister, roliga dagdrivare, kvicktänkta kokotter, påhittiga sadister, graciösa förbrytare". I en polemisk tidningsartikel från början av 1927 ville den verklige Christian Schad se denna novellsamling som ett litterärt förebådande av den nya sakligheten.[35] Boken delade för övrigt namn med en välkänd kvarterskrog i Berlin liksom med en lika välkänd bordell i Leipzig.[36] En andra, fem gånger så stor upplaga trycktes 1923.

Romanen Die TigerinRedigera

Novellsamlingen Der Pfiff um die Ecke (1925) tillägnades "Dorothée Herz", författarens blivande fru. Omslaget var tecknat av Hans Bellmer, liksom omslaget till romanen Die Tigerin. Romanen som skrevs redan 1921 men utkom först 1925 utspelar sig i Paris och Nice. Den är ett kärleksdrama mellan den prostituerade Bichette och den panke fifflaren Fec, i Paris undre värld. Hösten 1931 då romanen var utgången från förlaget, blev den föremål för en rättslig prövning. Utifrån en lag som instiftats 1926 ville anmälaren, en ungdomsavdelning inom socialnämnden i Düsseldorf, få romanen klassad som "skräp- och snusklitteratur". I sitt långa, tydligt irriterade expertutlåtande intygade romanförfattaren och psykiatern Alfred Döblin att den istället var ett "utmärkt konstverk".[37] Det rättsliga rådet avslog anmälarens begäran, men det dröjde ända till 1971 innan boken utgavs nästa gång. Enligt kännaren Andreas Puff-Trojan (född 1960) utgör romanen en höjdpunkt i Serners skönlitterära skapande. Ingen av Serners "kriminalhistorier" handlar för övrigt om ett sedvanligt upptäckande av brott eller om ett finurligt detektivarbete, påpekar forskaren Andreas Puff-Trojan vidare, utan om en framställning av samhällsprocesser sedda genom den undre världens glasögon. Serners svindlarfigurer legitimerar sin subversiva hållning genom att se denna som en spegelbild av en statsmakt som själv agerar högst subversivt. De båda huvudpersonerna i Die Tigerin förenas i sin kärlek till lurendrejeri och rättfärdigar detta för att inte bli offer för en existentiell "tomgång".[38] Romanen filmatiserades 1992 av Karin Howard med Valentina Vargas och James Remar i huvudrollerna och handlingen förlades till Berlin och Karlsbad.

Skådespelet PosadaRedigera

Författarens fjärde novellsamling Die tückische Straße gav Serner ut på eget förlag i slutet av 1926 i Wien, likaså skådespelet Posada oder der grosse Coup im Hotel Ritz vid samma tid. Denna pjäs betecknades av författaren själv som "ett skojarstycke i tre akter" och utspelar sig i Barcelona, från sju på kvällen till tre på morgonen. Pjäsen skrevs redan 1925 och fick sin urpremiär vid Neues Theater am Zoo i Berlin 6 mars 1927 i regi av Jo Lherman (1898–1949), med Colette Corder i rollen som den hala överlevaren Kamilla Schlitten från Wien och Hugo Döblin som den sydamerikanske mestisen och ligamedlemmen Daniél Taquechel,[39] men stycket gjorde bara en matinéföreställning. En del menar att den fick spelförbud, andra att uppsättningen inte var bra nog. I en anvisning till regissören tillagd i en utgåva efter denna uppsättning skriver författaren att pjäsen ska spelas "veristiskt" och inte som en parodi.

En första utgåva av Walter Serners samlade verk i sju band kom på Paul Steegemann Verlag 1927. Därefter tycks författaren ha vänt litteraturen ryggen. I slutet av år 1935 upptogs han på den första listan över "skadliga och oönskade författarskap" i Nazityskland av Reichskulturkammer.[40][41] Biblioteksexemplar rensades ut, restupplagor beslagtogs och förstördes.

Återupptäckt och eftermäleRedigera

Hans Arp förde Serner på tal i sin bok Unsern täglichen Traum 1955 och lät honom medverka i en antologi om dadas födelse år 1957, då mer material av det "anonyma sällskapet för dadaistiskt språkbruk" publicerades. Även om Walter Serner ännu framstod som en spårlöst försvunnen äventyrare, var det första gången på mycket länge som han figurerade i litterära sammanhang.[42] Tre helt egna dikter av honom, Manschetten 7, 9, 5, första gången tryckta (i den ordningen och enbart de) i den dadaistiska tidskriften Der Zeltweg, nr 1, november 1919, togs några år senare med i Richard Huelsenbecks antologi Dada. Eine literarische Dokumentation (1964). Samma år utgav det legendariska Gerhardt Verlag, som drevs av Renate Gerhardt i Västberlin, både debutverket Letzte Lockerung i dess slutgiltiga form och den första novellsamlingen Zum blauen Affen. Romanen Die Tigerin återutgavs 1971 av ett annat förlag, ett halvt sekel efter sin tillkomst.[43] Till den utgåvan fogades som ett efterord en första lång version av Christian Schads minnen av Serner, nedtecknade åren 1966–1971 när Schad var över 70 år. Schad utökade dessa minnen ett decennium senare och de publicerades självständigt 1999 under titeln Relative Realitäten. Den 28 januari 1982 hade Posada, Serners enda pjäs, nypremiär på statliga Schiller-Theater i Västberlin, i regi av Thomas Reichert och med Barbara Frey (född 1955) i rollen som Marie la Rousse.[44] En andra, fullständigare utgåva av Walter Serners samlade verk – efter den första från år 1927 – utkom åren 1979–1992 i 8 band, med ytterligare tre supplementband, varav en ordbok för Serners förbrytarjargong.

För att hedra författarens minne instiftades Walter Sernerpriset i mitten av 1970-talet i Berlin. I Sverige bildades ett Walter Serner-sällskap av Anders Lidén, Olle Orrje, Torsten Ekbom, Claes Hylinger och Magnus Hedlund ungefär samtidigt. Dess uppgift var att samla mer information om Serners liv och verk. Sedan den tyska och franska Dada-forskningen gått om sällskapet förde det en undanskymd tillvaro och upplöstes i och med att Handbok för svindlare utkom på svenska. I Berlin bildades Walter-Serner-Gesellschaft (Walter Serner-sällskapet) 2012 av professorn i bland annat straffrätt vid Leipzigs universitet Andreas Mosbacher (född 1967). I Christian-Schad-Archiv i staden Miesbach finns ett omfattande arkivmaterial rörande Walter Serner. Hans manifest och berättelser började översattas till andra språk på 1990-talet. På engelska presenterades till exempel hans manifest dada från 1920 som en viktig första dadatext på tyska vid sidan av Hugo Balls roman Tenderenda och Richard Huelsenbecks diktsamling Fantastiska böner.[45] Förutom svenska och engelska är Walter Serner översatt till spanska, franska, italienska och nederländska (2018).

VerkförteckningRedigera

OriginalutgåvorRedigera

  • Die Haftung des Schenkers wegen Mängel im Rechte und wegen Mängel der verschenkten Sache. Nach dem Bürgerlichen Gesetzbuch für das Deutsche Reich (Berlin: Ebering, 1913) (Doktorsavhandling)
  • Letzte Lockerung: Manifest Dada (Hannover: Paul Steegemann[46], 1920) Online (International Dada Archive)
  • Letzte Lockerung. Ein Handbrevier für Hochstapler und solche die es werden wollen (en andra utvidgad utgåva, 1927) En radiobearbetning från 2016 av bokens andra del (tyska) br.de/radio/bayern2
    • Handbok för svindlare. Och sådana som vill bli det, översättning och efterord av Aris Fioretos, (Stockholm: Ersatz, 2010)
  • Zum blauen Affen. Dreiunddreissig hahnebüchene Geschichten. Noveller. Omslagsteckning av Christian Schad. (Hannover: Paul Steegemann, 1921) Online (I.D.A.)
  • Der elfte Finger. Fünfundzwanzig Kriminalgeschichten. Noveller. (Hannover: Steegemann, 1923)
  • Der Pfiff um die Ecke. Zweiundzwanzig Spitzel- und Detektivgeschichten. Noveller. (Berlin: Elena Gottschalk, 1925)
  • Die Tigerin. Eine absonderliche Liebesgeschichte. Roman. (Berlin: Gottschalk, 1925)
  • Die tückische Straße. Neunzehn Kriminal-Geschichten. Noveller. (Wien: Dezember, 1926)
  • Posada oder Der Große Coup im Hotel Ritz. Ein Gauner-Stück in drei Akten. Skådespel. (Wien: Dezember, 1926)

Senare samlingsvolymerRedigera

  • Angst. Frühe Prosa, redigerad och med efterord av Thomas Milch, illustrerad av Christian Schad (Erlangen: Renner, 1977)
    • Über Denkmäler, Weiber und Laternen. Frühe Schriften, en ny reviderad upplaga av Angst under en ny titel, utgiven som Band 1 i Das Gesamte Werk (Renner, 1981)
    • Ny upplaga av Über Denkmäler..., utökad med Serners doktorsavhandling från 1913, som Band 1 i Gesammelte Werke in zehn Bänden (München: Goldmann, 1988)
  • Hirngeschwuer. Texte und Materialien. Walter Serner und Dada, redigerad och med efterord av Thomas Milch (Erlangen: Renner, 1977); ny upplaga 1982, Das Gesamte Werk Band 2; ny upplaga 1988, Gesammelte Werke in zehn Bänden, Band 2, Goldmann, 1988)
  • Der Abreiser. Materialien zu Leben und Werk, ännu en materialsamling kring liv och verk redigerad av Thomas Milch, utgiven som Band 8 i Das Gesamte Werk (Renner, 1984)
    • Ny upplaga av Der Abreiser..., med tillägg av Das fette Fluchen. Ein Walter Serner-Gaunerwörterbuch, en ordbok för Walter Serners förbrytarjargong (Goldmann, 1988)
  • Krachmandel auf Halbmast. Nachträge zu Leben und Werk (Renner, 1992), ytterligare en materialsamling, utgiven som volym 11 i Das Gesamte Werk (mycket olika texter, dokument och bilder av och om W.S., dada, Christian Schad m. fl.)

ReferenserRedigera

Tryckta källorRedigera

  • Hans Arp: Unsern täglichen Traum. Erinnerungen, Dichtungen und Betrachtungen aus den Jahren 1914-1954 (Zürich: Verlag der Arche, 1955)
  • Jörg Drews: Hinter jedem Satz hat man ein wildes Gelächter unmißverständlich anzudeuten. Zur geistigen Existenz Walter Serners Tryckt i tidskriften manuskripte, nr 89/90 (1985) s. 149–153
  • Aris Fioretos: Efterord. Ingår i Handbok för svindlare (2010)
  • Richard Huelsenbeck: Dada Almanach (1920)
    •  :Dada. Eine literarische Dokumentation (Rowohlt, 1964)
  • Thomas Milch: Zu den Texten, Nachwort och Vita. Ingår i materialsamlingen Hirngeschwuer (1977)
  • Marietta di Monaco: Ich kam - ich geh : Reisebilder, Erinnerungen, Porträts. Mit Silhouetten von Ernst Moritz Engert (München: Süddt. Verl., 1962)
  • Hans Richter: Dada – Kunst und Antikunst (Köln: DuMont, 1964)
    • (engelska) Dada Art and Anti-Art (London: Thames and Hudson, 1965, 1978, 2016)
  • Hans Richter (red): Dada 1916–1966. Dokumente der internationalen Dada-Bewegung (München: Goethe-Institut, 1966)
  • Christian Schad: Relative Realitäten. Erinnerungen um Walter Serner. Mit einer Nachbemerkung von Bettina Schad (Augsburg: Maroverlag, 1999) (En första version tryckt i en utgåva av Walter Serners roman Die Tigerin, Verlag Rogner & Bernhard, 1971.)
  • Peter Schifferli (red.): Dada. Die Geburt des Dada. Dichtung und Chronik der Gründer (Zürich: Verlag der Arche, 1957)
  • Joachim Schreck: Nachwort. Ingår i en utgåva av Die Tigerin (Berlin: Verlag das Neue Berlin, 1985, 1988)

NoterRedigera

  1. ^ Uppgift hämtad från Die deutschsprachige Presse: Ein biographisch-bibliographisches Handbuch. Uppgiften kan vara manipulerad. Det finns nämligen en betydligt yngre, historisk person som heter just Jes Petersen (1936–2006), en tysk bokförläggare och gallerist.
  2. ^ T. Milch: 1982, s. 244
  3. ^ Ovidius, Lichtenberg och Flaubert omnämns av Walter Serner i en självbiografisk förlagspresentation år 1925. Christian Schad (1999), s 83-85.
  4. ^ Nuvarande Antonín-Zápotocký-Kai.
  5. ^ Se Familie (Stammbaum) i menyn till Walter Serners hemsida (tyska) Det finns märkligt nog inga uppgifter om modern Emilie Gerstner, men under detta sitt flicknamn fungerade hon efter 1927 som ställföreträdande mottagare av all post till sonen Walter. Hon var för övrigt inte av judisk börd. Ingen av sönerna genomgick en omskärelseceremoni, vilket den judiska lagen föreskriver.
  6. ^ Dessa biografiska uppgifter hämtade från Walter Serner: Der Abreiser (1988), s 5-7.
  7. ^ Walter Serners avhandling från 1913 finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Andreas Mosbacher, ordförande i Walter-Serner-Gesellschaft (det tyska Walter Serner-sällskapet), tillika domare i Högsta Domstolen i Karlsruhe, påvisade 2013 att denna doktorsavhandling var ett bedrägeri som aldrig uppdagades. Till 80% överensstämmer den med en avhandling framlagd av Arwed Rüling i Leipzig 1909. Se vidare denna hemsida för Walter-Serner-Gesellschaft (tyska), skött av Andreas och Mara Mosbacher. Välj i menyn: Trucs (Promotion 1913).
  8. ^ Lebensstationen (hemsidan) (tyska)
  9. ^ Marietta di Monaco (1962), s 14–17.
  10. ^ T. Milch (1977): Vita, s 160.
  11. ^ Thomas Milch skrev ett magisterarbete i Heidelberg 1977-78, Der Schriftsteller Walter Serner und sein Anteil an der Dada-Bewegung, vilket var det första akademiska arbetet någonsin om Serners verk. Milch upprättade även ett Walter Serner-Archiv i Heidelberg och ansvarade för utgivningen av Das Gesamte Werk (1979–1992).
  12. ^ Se Walter Serners hemsida (tyska)
  13. ^ A.-J.-B. Parent-Duchâtelet: Die Sittenverderbnis und Prostitution des weiblichen Geschlechts in Paris unter Napoleon I. Online: International Dada Archive (tyska)
  14. ^ Der Mistral var en kortlivad "litterär krigstidskrift" utgiven i Zürich våren 1915. Walter Serner medverkade i nr 1 och nr 2 under redaktion av Hugo Kersten och Emil Szittya. Apollinaire, Lajos Kassák, Johannes R. Becher och Marinetti var andra medverkande. Det tredje och sista numret av tidskriften ansvarade Serner för och skrev det mesta själv.
  15. ^ Se Walter Serners hemsida. Välj Der Mistral (1915) i menyn. (tyska)
  16. ^ Uppgifter om åren 1909–1917 har hämtats härifrån. physiologus.de (tyska) Denna kortfattade sammanställning av biografiska data är gjord av Thomas Milch.
  17. ^ Se även Walter Serners hemsida Välj i menyn Sirius 1915/1916 (tyska)
  18. ^ H. Richter (1966), s 5.
  19. ^ T. Milch (1977): Zu den Texten, s 121.
  20. ^ Hans Arp (1955), s 54.
  21. ^ R. Huelsenbeck (1920), s 14. Tristan Tzara omnämner här i sin Chronique Zurichoise att en poème simultané a 4 voix hade framförts vid den första dada-soarén den 14 juli 1916.
  22. ^ Vid sidan av dikten Die Hyperbel vom Krokodilcoiffeur und dem Spazierstock trycktes en kort, kollektiv recension av Richard Huelsenbecks novellsamling Verwandlungen (1918). T. Milch: Zu den Texten (1977), s 121.
  23. ^ På affischer inför denna sista soaré stod Serner som "regissör" och Tristan Tzara som "domptör". Andra medverkande var bland andra Hans Richter, Suzanne Perrottet och Viking Eggeling.
  24. ^ H. Richter (1964), s. 81.
  25. ^ Walter Serner själv kallar sina numrerade tankegångar för fragment inte verser, det är vännen Christian Schad som skänker dem en så poetisk och biblisk dignitet i sin minnesbok Relative Realitäten (1971, 1999). I 1920 års originalupplaga finns en gradbeteckning (°) efter varje fragments nummer, vilket föranledde Thomas Milch att kalla dem grader, 1° = Första graden, etc. (T. Milch, 1977).
  26. ^ Anthony van Hoboken befann sig i Zürich under kriget och hjälpte emellanåt Serner ekonomiskt, enligt Christian Schad. Hoboken själv bestred däremot så sent som 1980 att han varit Serners mecenat. W.S: Die Abreiser (1988), s 241.
  27. ^ Jörg Drews (1985), s 149.
  28. ^ A. Fioretos (2010), s 199.
  29. ^ Neue Zürcher Zeitung: Verwegener Tausend-Rasta (2013-11-29).
  30. ^ C. Schad (1999), s 106.
  31. ^ Joachim Schreck (1988), s 142.
  32. ^ Lessings artikel, Der Maupassant der Kriminalistik, ursprungligen tryckt i Prager Tagblatt, nr 109, den 10 maj 1925. Den trycktes ånyo i Walter Serner: Der Abreiser (1988), s 81-85.
  33. ^ Walter Serners "självrecension" av första novellsamlingen trycktes i ett par tidningar, Hannoverscher Anzeiger och Badische Landeszeitung i augusti 1921. Förläggaren tryckte senare om den i en annonspublikation 1924. Den återfanns långt senare i vännen Christian Schads minnesbok. C. Schad (1999), s 80-82. Den kan också läsas här (tyska)
  34. ^ Marietta di Monaco, artistnamn för Maria Kirndörfer (1893-1981) från München. Satt tidigt modell för konstnärer och målades till exempel av Christian Schad 1916 i Zürich. Omskriven kabaréaktris, vissångerska, textförfattare och musa åt många. Medverkade även vid Cabaret Voltaire i Zürich 1916. Var tillsammans med Walter Serner en tid. Följde senare med Anton van Hoboken tillbaka till München mot slutet av kriget 1917/18.
  35. ^ C. Schad (1999), s 102.
  36. ^ Walter Serner: Der Abreiser (1988), s 241.
  37. ^ Walter Serner: Der Abreiser (1988), s 183.
  38. ^ Om Walter Serner i Deutsche Biographie av litteraturprofessorn Andreas Puff-Trojan (2010).
  39. ^ Ett programblad med rollbesättningen finns med i W. Serner: Der Abreiser (1988), s 110.
  40. ^ Söklista över förbjudna författarskap och brända böcker. (tyska) Söker man på Walter Serner här kommer tre titlar upp utgivna mellan 1929 och 1940, vilka annars inte är kopplade till honom.
  41. ^ Ytterligare en lista över förbjudna författare under nazismens tidevarv. (tyska)
  42. ^ P. Schifferli (1957), s 93.
  43. ^ Denna utgåva inleddes på sidorna 7–46 med en kortare berättelse skriven ungefär samtidigt av den franske dadaisten Louis Aragon, La femme française i tysk översättning och volymen ingick i förlaget Rogner & Bernhards Bibliotheca erotica et curiosa (München,1971).
  44. ^ Bettina Schad: Nachbemerkung. Ingår i C. Schad (1999), s. 121.
  45. ^ Hugo Ball, Richard Huelsenbeck, Walter Serner: Blago bung, blago bung, bosso fataka! First texts of German Dada, translated and introduced by Malcolm Green (London: Atlas Press, 1995).
  46. ^ Paul Steegemann (1894–1956) utgav dessa år även Kurt Schwitters Anna Blume (1919), Hans Arps Die Wolkenpumpe (1920) och Richard Huelsenbecks En avant Dada. Die Geschichte des Dadaismus (1920). Även Klabunds 16-sidiga "kärleksroman" Marietta (1920), ingick i samma berömda bokserie, åren 1919–1922. Från 1927 och några år framöver utgav Steegemann Verlag även grafiska verk av bland andra Kurt Schwitters, Christian Schad och George Grosz. Till historien hör att förlaget sedan började utge nationalsocialistisk propaganda år 1933, bland annat Hitlers och Goebbels tal, innan det gick omkull år 1935 och förläggaren fick yrkesförbud.

LitteraturRedigera

  • Alfons Backes-Haase: Über topographische Anatomie, psychischen Luftwechsel und Verwandtes. Walter Serner, Autor der "Letzten Lockerung" (Bielefeld: Aisthesis, 1988)
  • Klaus Gallwitz: Dada in Europa, Werke und Dokumente (Berlin: Reimer Verlag, 1977)
  • Ulrich I. Hackenbruch: Sachliche Intensitäten. Walter Serners "erotische Kriminalgeschichten" in ihrer Epoche (Peter Lang Verlag, 1996)
  • Elfriede Jelinek, Thomas Kling et al: Vokabelmischungen über Walter Serner (München: Klaus G. Renner, 1990)
  • Thomas Milch: Der Schriftsteller Walter Serner und sein Anteil an der Dada-Bewegung, magisterarbete (Heidelberg: Walter Serner Archiv, 1978)
  • Jonas Peters: "Dem Kosmos einen Tritt!“ Die Entwicklung des Werks von Walter Serner und die Konzeption seiner dadaistischen Kulturkritik (Frankfurt: Lang, 1995)
  • Andreas Puff-Trojan: Wien / Berlin / Dada. Reisen mit Dr. Serner (Wien: Sonderzahl, 1993)
  • Andreas Puff-Trojan & Wendelin Schmidt-Dengler (red.): Der Pfiff aufs Ganze. Studien zu Walter Serner (Wien, 1996)
  • Raoul Schrott: Walter Serner und Dada. Ein Forschungsbericht mit neuen Dokumenten (Siegen: Univ.-Gesamthochsch., 1989)

Externa länkarRedigera