Viologen
Viologener är samlingsnamnet på salter av 4,4'-bipyridylium, föreningar på formeln R2C10H8N22+2X–, där R är sidokedjor, som kan vara olika, och X– är anjonen som behövs för att bevara laddningsneutralitet. Beteckningen förkortas vanligtvis med V∙, där ∙ bestämmer redox-tillståndet. R kan också vara en väteatom eller en laddad sidokedja; i det senare fallet får motjonernas totala laddning ändras i motsvarande grad.[1]
Reduktion av viologener ger en radikal mellanprodukt V+ som är känd att vara järnblå. Den slutliga neutrala reduktionsprodukten V0 är gul. Leonor Michaelis namngav viologenerna i början av 1930-talet efter färgen på V+ ("violette") med suffixet -gen ("orsaka", "alstra").[1][2]
Dimetylviologen används som ogräsmedel under handelsnamnet parakvat.
Viologen undersöks intensivt och används som färgmedel i elektrokroma system efter dess förmåga att färgas vid reduktion och blekas vid oxidation. Genom att sätta en extra metylgrupp på pyridinringarna blir färgningsprocessen mer reversibel, eftersom föreningen i mindre utsträckning samlas på elektrodytan, så att återoxidation kan ske lättare.[3]
Källor redigera
- ^ [a b] Monk, P.M.S. (1999). The Viologens. Chichester: Wiley. sid. 2. ISBN 978-0471986034
- ^ Michaelis, L. och Hill, E.S. (1933). ”The Viologen Indicators”. The Journal of General Physiology 16 (6): sid. 859. http://jgp.rupress.org/cgi/reprint/16/6/859. Läst 15 februari 2010.
- ^ Jackson, Andrew C. (1997). ”Viologen Electrochromics”. Arkiverad från originalet den 24 maj 2012. https://archive.is/20120524211331/http://www.a.jackson.btinternet.co.uk/echrom_v.htm. Läst 15 februari 2010.