Vildpersilja

art i familjen flockblommiga växter
(Omdirigerad från Vildpersiljor)

Vildpersilja (Aethusa cynapium) är en ett- till tvåårig växt som tillhör familjen flockblommiga växter.

Vildpersilja
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningAraliaordningen
Apiales
FamiljFlockblommiga växter
Apiaceae
SläkteVildpersiljor
Aethusa
ArtVildpersilja
A. cynapium
Vetenskapligt namn
§ Aethusa cynapium
AuktorL., 1753
Synonymer

Från Franz Eugen Köhler: Koehlers Medizinal-Pflanzen in naturgetreuen Abbildungen und kurz erläuterndem Texte Gera, 1887 * A Blommande planta, avbildad i naturlig storlek Nedanstående delbilder är förstoringar * 1 Blomma från det yttre av en blomflock * 2 Blomma från mitten av en blomflock * 3 * 4 Frukt * 5 Frukt, uppskuren på tvären * 6 Frö * 7 Uppskuret frö
Från Franz Eugen Köhler:

Koehlers Medizinal-Pflanzen in naturgetreuen Abbildungen und kurz erläuterndem Texte Gera, 1887


  • A Blommande planta, avbildad i naturlig storlek

Nedanstående delbilder är förstoringar

  • 1 Blomma från det yttre av en blomflock
  • 2 Blomma från mitten av en blomflock
  • 3
  • 4 Frukt
  • 5 Frukt, uppskuren på tvären
  • 6 Frö
  • 7 Uppskuret frö

Beskrivning redigera

Vildpersilja blir 5–100 centimeter hög och blommar i juli till september med vita, ibland rosatonade, blommor. Stjälken är kal, slät, dock ibland taggig, ofta violett nertill. Bladen är flikiga och glänsande. Roten är en svag pålrot. Växten luktar obehagligt. Blommorna sitter i sammansatta flockar. Befruktningen sker till största delen genom att vinden sprider pollen, men insekter hjälper också till.

Frukten är 3–4 millimeter tjock och avlång, med fem tydliga åsar och fyra djupa fåror däremellan.

Kromosomtal 2n = 20.

Förväxlingsrisk redigera

Vildpersilja kan påminna lite om en spenslig hundloka och skiljs lättast från den på tre nedåtriktade, stora svepen.

Giftighet redigera

Hela växten är mycket giftig, särskilt fröna. Förtäring medför kraftigt illamående, kräkning, diarré, stark salivavsöndring, muskelryckningar, smärta i buken och muskler, svårighet att röra på armarna och benen, sluddrande tal, dvala.[1] Många av följderna liknar dem hos epilepsi. Förgiftningar behandlas med magpumpning och därefter dryck.

Aktiva ämnen är olika alkaloider, t.ex. koniin och sinapin, C16H24NO5.

Dödsfall har inträffat efter förtäring av vildpersilja.[2] [3]

Underarter redigera

  • Vanlig vildpersilja, Aethusa cynapium subsp. cynapium, huvudunderart, ettårig.
  • Liten vildpersilja, Aethusa cynapium subsp. segetalis (Boenn.) Schübl. & G.Martens, 1834, ettårig.
  • Trädgårdsvildpersilja, Aethusa cynapium var. domestica
  • Smal vildpersilja, Aethusa cynapium var. cynapium
  • Stor vildpersilja, Aethusa cynapium var. gigantea Lej., 1811
    = Aethusa cynapium subsp. elata Hoffm. ex Schübl. & G.Martens, 1834. tvåårig.

Habitat redigera

Hela Danmark, Finlands sydspets, små områden i södra Norge, sparsamt i södra och mellersta Sverige och kan även sällsynt påträffas längre norrut.

Utbredningskartor redigera

Biotop redigera

Näringsrik jord (ej torr) i närheten av bebyggelse, exempelvis rabatter, ruderatmark, jordhögar, bangårdar.

Etymologi redigera

Släktets namn Aethusa härleds från grekiska αιτυςα (aithusa) = glänsande. Det syftar på bladens utseende. Artepitetet cynapium är en latinisering av grekiska κυνός (kunos) = "såsom en hund". Jämför cynosura = hundsvans. Vad vildpersilja har med hund att göra är oklart. Kanske av samma skäl som att den snarlika växten Anthriscus sylvestris kallas hundkäx eller hundloka på svenska. Förledet hund- var förr ansett som starkt nedsättande.

Användning redigera

Preparat av vlldpersilja, kallade Aeth, används inom homeopati för behandling av sjukdomar.

Bygdemål redigera

Namn  Trakt   Förklaring   Referens 

Glis, glisört ? Förvrängning av glansig [4]
Åthäva ?

Bilder redigera

Källor redigera

  1. ^ Carl Lindman: Bilder ur Nordens Flora, avsnitt 457, vildpersilja
  2. ^ Vår flora i färg. sid. 258. ISBN 91-20-03477-6 
  3. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 71. ISBN 91-20-04445-3 
  4. ^ J.W.Palmstruch, Svensk Botanik, första bandet, andra upplagan, Stockholm 1815. Tillgänglig på Archive.org

Externa länkar redigera