Völva

Rekonstruktionsteckning av kvinnan som ägt Klintastaven. I Historiska museets utställning Vikingar. Teckning Mats Vänehem.

Fynd från en Völvas grav i Köpingsvik på Öland. Här syns en 82 cm lång järntrollstav med bronsdetaljer, och en unik modell av ett hus i toppen. Här syns också en bägare från Persien eller Centralasien, och en västeuropeisk bronsskål. Völvan hade, klädd i björnskinn, begravts i en båtgrav med både människo- och djuroffer. Fynden visas på Historiska museet i Stockholm.

En völva eller vala (fornisländska: vǫlva, av vǫlr, stav, trollstav) är en "fornnordisk spåkvinna" eller "shaman" som i profetisk extas skådar in i framtiden. Flera völvor (valor) omtalas i den fornnordiska litteraturen. Mest bekant är den sierska som uppträder i Valans spådom (fornisländska: Vǫluspá), den inledande sången i den Poetiska Eddan. Den beskriver världens skapelse och undergång i nordisk mytologi. Ett annat exempel är beskrivningen i Erik Rödes saga kapitel 4 av hur völvan Torbjorg på Grönland gick till väga vid sitt siande.

Ordet völva är en avledning av det fornnordiska ordet vǫlr, som är en rund stav. Man kan därför tolka ordet som "stavbärerska". Under förkristen tid var valan en högt aktad kvinna och de gravar som brukar identifieras som völvors har ofta rika gravfynd. Hon vandrade omkring i landet och välkomnades till folkets gårdar bland annat för att besvara framtidsfrågor angående kommande skördar etc. Detta gjorde hon under så kallad sejd, det vill säga att hon kontaktade andevärlden genom att försätta sig i trans. Förmodade völvagravar har innehållit frön till hampa och bolmört.

Den kvinna som Ahmad ibn Fadlan beskriver som "Dödens ängel" i sitt möte med ruserna anses allmänt ha varit en völva. Denna "Dödens ängel" ska ha styrt cermonierna omkring begravningen av en hövding. Ibn Fadlan beskriver hur kvinnan skall ha assisterats av sina döttrar, vilket antyder att völvayrket liksom många andra yrken under medeltiden gick i arv.

Det isländska ordet tölva, som betyder dator, är en sammandragning av tala och völva.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.