Öppna huvudmenyn

Magnus Eriksson valdes 1319Mora stenar tre år gammal till kung. Han växte med andra ord upp med stormän som vande sig att ta beslut i hans ställe. Genom arv och annat skapade han ett rike som innefattade hela den skandinaviska halvön samt hela Finland. Men ekonomin blev svagare och svagare (samtidigt som riksdrotsen Bo Jonsson Grip blev rikare och rikare). Sveriges union med Norge var inte bara positiv, den förde också problem med sig. Hålet i kassan var stort, mycket av riket var förpantat till Hansan och andra. Han för krig mot ryssar och litauer. Inte nog med det, han började dra in gods till kronan.

Föregås av Förhistorien

Valdemar Birgersson 1250-1275

Magnus Ladulås 1275–1290

Birger Magnusson 1290–1318

Magnus Eriksson 1319-1364

Albrekt av Mecklenburg 1364–1389


Fortsättning:
Sverige under Kalmarunionens tid

Stormännen började bilda parti mot Magnus, och hans egen drots och släkting, riddaren Greger Magnusson (Läma), blev som huvudman för det aristokratiska partiet av konungen driven i landsflykt.

Första upproret (år 1356-år 1359)Redigera

 
Karta över Magnus Erikssons och Erik Magnussons delning av riket 1357

Pesten bröt ut och svepte över landet. Birgitta kallade honom Magnus smek. Stormännen gjorde uppror, och de fick med sig Magnus son Erik som ledare, samt genom Heliga Birgitta stöd av Gud, sägs det. Magnus måste kapitulera, han fick dela riket mellan sig och sin son Erik i Novemberuppgörelsen den 22 november 1357. I och med denna tillföll även Södermanland, Västmanland, Dalarna, större delen av Uppland samt Stockholms slott Erik och adeln fick en starkare ställning igen. Men det blev oroligheter i Skåne. Valdemar av Danmark blandade sig i, och det slutade med att Sverige förlorade Skåne igen och Valdemar angrep Gotland och Öland, som båda hade gamla och stora handelsplatser.

En grupp svenska stormän, missnöjda med Magnus Erikssons styre, sänder en delegation till Mecklenburg i norra Tyskland, vars härskare hertig Albrekt var gift med kung Magnus syster Eufemia Eriksdotter och erbjöd den svenska kungakronan till hans son, likaledes vid namn Albrekt.

Andra upproret (år 1363-år 1364)Redigera

Magnus Erikssons son, Erik Magnusson dog, (modern Blanka av Namur anklagades för mordet) och han hade ej längre någon medregent, och han startar en ny revolt mot högfrälset. År 1363 dömdes ett antal svenska stormän landsflyktiga: enligt landslagen dömda förlustiga "jord, gods och liv" för att de "gjort försåt att konungen fånga eller döda". Konungen var Magnus Eriksson i Sverige, under de 10 eller 15 sista åren av hans regeringstid.

Med landsförvisningen följde för de drabbade förlusten av deras egendomar. Berövade hemvist och ägodelar flydde de tillsammans på en båt till Gotland, som då var danskt, och därifrån till Wismar i Tyskland.

De dömda och landsförvisade

  • Nils Markusson, biskop i Linköping.
  • Erik Karlsson (Örnfot), storman, godsägare.
  • Erik Karlssons morbror Nils Turesson Bielke. Tidigare kung Magnus drots, närmast något mellan stats- och justitieminister, samt lagman över Finland och innehavare av ett pantlän där.
  • Bo Jonsson Grip, riksdrots och rikast i Sverige.
  • Karl Ulvsson till Ulvåsa. Hans far är död. Ulf Gudmundsson till Ulvåsa var lagman i Närke, modern var Birgitta Birgersdotter, barn till den berömde upplandslagmannen Birger Persson till Finsta. Sedan hon blivit änka hade hon ägnat sig åt fromma övningar och kristlig välgörenhet. Hon hade haft de märkligaste uppenbarelser, anses av många som ett Guds utvalda redskap i en ond tid, ja, rent av som en helig kvinna. Hon planerade att grunda ett kloster och hade redan samlat ansenliga medel för ändamålet. Redan 1346 skänkte kungen och drottningen betydande jordegendomar för det behjärtansvärda ändamålet, fast malisen ("elakt skvaller") nog ville göra gällande, att det mest var för att stämma det kring henne samlade betydande stormannapartiet till sin förmån. Det sades, att hon snart skall resa till påven för att få stadfästelse på sin klosterorden. Bo Jonsson lär vara litet släkt med henne.
  • De övriga i sällskapet är också namnkunniga.

I Mecklenburg började de förhandla med hertig Albrekt. Han gick till slut med på att låta rådsaristokratin sitta med vid makten om de stödde hans maktövertagande i Sverige.

När kung Valdemar, Sveriges bundsförvant, gjorde en längre resa landsteg Tyskarna i Sverige med 1 600 man, riddare, väpnade och svenner. De vandrade norrut utan att möta större motstånd, och framme vid det tyskvänliga Stockholm var erövringen en succé utan alltför mycket blod. Stockholm gav sig snart. Magnus avsattes och flydde till Norge.

Albrekt d.y. valdes till ny kung vid Mora stenar. Sveriges krona rycktes från Folkungarna icke genom ett inhemskt uppror utan med främmande furstars vapen: Albrekts färd till Stockholm 1363 är ett erövringståg fullt ut lika mycket som Kristian II:s tåg 1520, och svenskarna i hans följe ha återkommit till hemlandet icke som de mäktiga stormännen, som föra med sig en självrådigt korad namnkonung, utan som den främmande erövrarens klienter". (Engström: Bo Jonsson.)

De sammansvurna och landsförvisade belönades och dekorerades och gavs höga poster.

Tredje upproret (år 1371)Redigera

År 1371 gjorde den avsatte kung Magnus tillsammans med sin son Håkan Magnusson, en del svenskar som var honom trogna och en här av norrmän uppror mot Sverige. De mötte den svenska hären i slaget vid Enköping, varvid sonen Håkan flydde tillbaka till Norge och Magnus fängslades.

Magnus sattes i fängelse och Albrekt av Mecklenburg regerade, fast adeln hade honom i ett järngrepp och de styrde egentligen Sverige. Det var fortsatt oroligt, Norge fick stöd av Danmark mot Sverige som hade tyska Mecklenburgare i ryggen.

Redan samma år bröt nästa uppror ut, den här gången mot Albrekt av Mecklenburg, Upproret i Svealand.