Ulfshytte Jernverks AB, tidigare bruksbolag hemmahörande i Ulvshyttan, Säters kommun, Dalarna.

Ulfshytte Jernverk

Bolaget bildades 1887, och övertog då de tillgångar som förut tillhört Grängshammars bruk via Grängshammars AB, då främst järnbruket i Ulvshyttan. Efter flera år med förluster övertogs aktiemajoriteten av Gerhard Arfwedsson. Under hans ledning, från 1893, genomfördes en lång rad förändringar som återställde lönsamheten i företaget. Bolaget upphörde med bessermerblåsningen och satsade i stället på att dra fördel av den rena malmen från den närbelägna Hästhagsbergsgruvan. Den hade ovanligt låg halt av fosfor och svavel. Det järn man fick fram från masugnen såldes bland annat till England som råvara vid framställning av pansarplåt vilket gav ett högre pris. Bruket investerade i en 2,6 kilometer lång linbana till Ulfshyttans järnvägsstation och införde tekniska förbättringar som gjorde att masugnen gick med mycket få avbrott och produktionen ökade. Sammantaget gjorde detta att bolaget under åren efter 1900 visade god vinst, troligen fortsatte det fram till omkring 1918.

Vid Hästhagsbergs- och Bråfallsgruvorna bröts järnmalm. Den totala tillverkningen vid järnverket, som 1917 hade 75 arbetare anställda, uppgick till 5 525 ton exportjärn. Man tillverkade omkr. 1 000 stds sågade trävaror (1919).

1909 och 1918 var det strejk på bruket. Speciellt strejken 1918 var en hård konflikt där strejkbrytare sattes in och någon smällde av dynamit på grusplanen framför herrgården. Strejken slutade med att nästan alla arbetare fick gå tillbaka på oförändrade villkor. En orsak var troligen att efter första världskrigets slut så blev det lågkonjunktur.

1918 var det allmän brist på mat vilket bidrog till att ovanligt många, speciellt bland de fattiga bruksarbetarna och deras familjer, dog i spanska sjukan. Torparna och andra som kunde odla mer egen mat drabbades i mindre omfattning.

Ulfshytte Jernverks AB:s verksamhet omfattade år 1920 järnverket i Ulvshyttan bestående av masugn och bessemerverk. I Ulvshyttan fanns även ett sågverk, som vid tidpunkten bestod av två ramar, kanthyvel, hyvelmaskin och klyvsåg samt en kraftstation och kvarn. Liksom många andra liknande företag på den tiden bedrev man även eget jordbruk och skogsbruk. Bolagets största tillgång var att det ägde cirka 20 000 tunnland mark (= nästan en kvadratmil), vara huvuddelen var produktiv skogsmark.

Under 1920-talet gick bruket i förlust under många av åren. Ännu värre blev det i början på 1930-talet då bolaget alltmer hamnade i skuld till Enskilda banken där Jacob Wallenberg var VD. Efter att Wikmanshytte Bruks AB, där Jacob Wallenberg var styrelses ordförande, tagit över företaget 1937 inleddes en successiv avveckling av bruket i Ulvshyttan. Hyttan var först att läggas ned 1939. Hyttan och kringliggande anläggningar ansågs vid nedläggningen var mycket ålderdomliga jämfört med till ex det näraliggande Domnarvets järnverk.

Istället satsades på gruvdriften, som moderniserades under 1940-talet. Gamla varphögar krossades och kördes genom det nyuppförda anrikningsverket med god vinst. Under andra världskriget och ett par år därefter var det stor efterfrågan på ved så många extra skogshuggare fick inkvarteras under ganska primitiva förhållanden I början av 1950-talet sysselsatte företaget omkring 130 arbetare, och årstillverkningen låg på omkring 30 000 ton slig och 1 200-1 500 stds sågade trävaror, varav ungefär hälften hyvlade. Sågverket lades ned i mitten av 1950-talet. På den mark som använts av sågverket uppfördes en industribyggnad där man bland annat slipade och färdigställde verktyg av snabbstål respektive hårdmetall för till ex svarvning och fräsning. Snabbstålet och hårdmetallen kom från Wikmanshyttan. Den verksamheten expanderade så mycket att det under några år i början på 1960-talet till och med uppstod brist på arbetskraft i Ulvshyttan. Även om lönen var låg så anställde bolaget både ungdomar och kvinnor i den nya verkstaden.

Efter att Wikmanshytte Bruks AB förvärvats av Stora Kopparbergs Bergslags AB 1966 avvecklades det kvarvarande anrikningsverket vid Hästhagsbergsgruvan. Själva gruvan hade lagts ned redan 1964, malmen var slut. Gruvan i Tallbotten lades ner året därefter. I slutet på 1950-talet och några år framåt hade man haft stora förhoppningar på gruvan i Tallbotten eftersom det fanns en konsult som påstod att den gruvan skulle kunna ge mycket stora mängder malm. Konsulten hade fel, det fanns inga stora mängder malm i Tallbotten. Tio år senare kunde man konstatera att alla dessa gruvor ändå var dödsdömda eftersom de prismässigt inte kunde konkurrera med de extremt stora dagbrott som växte i bland annat Australien och Brasilien.

1968 beslutade Stora Kopparberg att sälja all verksamhet inom specialståltillverkning[källa behövs] (bruken i Söderfors, Vikmanhyttan och Ulvshyttan) till andra företag i samma bransch. Ulfshyttan lades ned helt och hållet, medan Wikmanshyttan till större delen avvecklades 1976/1977. Antalet anställda på övriga orter minskade kraftigt. Enligt den siste platschefen i Ulvshyttan var verkstaden i Ulvshyttan lönsam och hade expanderat under flera år men den blev ändå nedlagd eftersom köparna redan hade en liknande tillverkning i egna verkstäder. Den före detta platschefen beskrev i efterhand det som att det var skogen som Stora Kopparberg ville komma åt[1]

KällorRedigera

  1. ^ Jörgen Green, Alice Lund med flera i Berättelser från Ulvshyttan utgiven av Silvbergs hembygdsförening