Öppna huvudmenyn

Synnöve Solbakken (1934)

svensk film från 1934

Synnöve Solbakken är en svensk dramafilm från 1934 efter Björnstjerne Björnsons roman Synnøve Solbakken.

Synnöve Solbakken
GenreDrama
RegissörTancred Ibsen
ProducentOlof Thiel
ManusTancred Ibsen
Torsten Flodén
SkådespelareKarin Ekelund
Fritiof Billquist
Victor Sjöström
Solveig Hedengran
Hjördis Petterson
John Ekman
Gösta Gustafson
OriginalmusikHugo Alfvén
ProduktionsbolagAB Irefilm
Premiär22 oktober 1934
Speltid81 minuter
LandSverige Sverige
SpråkSvenska
IMDb SFDb

Innehåll

HandlingRedigera

Efter några naturvyer över en norsk fjälldal, där vi ser en flicka som sitter vid en vilt skummande fors och bilder av arbetet vid jorden, introduceras vi till invånarna på denna plats. På gården Solbakken bor lilla Synnöve. Hennes mor tycker inte om att hon leker med pojken Torbjörn på granngården Granliden. Denne är hårt hållen av sin far Sämund. På Granliden finns också drängen Aslak som i förtäckta ordalag antyder att Torbjörns farfar, som tidigare ägt Solbakken supit bort gården, något som skulle ligga till grund för den agg som Synnöves föräldrar känner mot dem. Aslak älskar att lura Torbjörn att göra förbjudna saker som att slå sönder fönster och sätta honom upp mot sina föräldrar, vilket ökar faderns stränghet mot sin son. Modern vädjar att han inte skall vara så hård mot Torbjörn. Fadern blir mer och mer missnöjd med Aslak och kör honom från gården.

Det förflyter en längre tid vilket åskådliggörs av ett montage av arbets- och naturbilder samt ringande kyrkklockor som får visa tidens och årstidernas gång. Torbjörn och Synnöve har nu växt upp till ungdomar som fortsätter att umgås.

Torbjörn hånas av de andra ynglingarna för bl a sin farfar och slåss ofta med dem. Hans häftiga humör ger honom dåligt rykte och Synnöves mor säger att han brås på sin farfar. Hon vill inte att Synnöve träffar honom medan hennes far undviker att ta ställning. I stället vill hennes mor att hon skall gifta sig med Knut Nordhaug. Men Synnöve känner en stor dragning till Torbjörn, vilket tydligt visas av den natursymbolik som präglar filmens bildberättande. De träffas ofta med den vilda naturen som bakgrund, något som understryker och bekräftar deras romans.

Synnöve och Torbjörns syster Ingrid, som brukar fungera som budbärare mellan Torbjörn och Synnöve, drar till sätern för att vara där under sommaren. Torbjörn är kvar på gården där han arbetar hårt i sällskap och nästan i konkurrens med fadern. Knut kommer på besök och säger i hopp om få till stånd ett bråk att han hoppas att Torbjörn skall komma på bröllop på Grimsdal instundande söndag. Torbjörn är dock avvisande till inviten.

Bröllopet går av stapeln med dans och lekar. Torbjörn som är ute och kör med häst och vagn i ett ärende passerar förbi bröllopsgården. Plötsligt uppenbarar sig Aslak vid vägkanten och lyckas skrämma hästen så att Torbjörn kör i diket och skadar vagnen och Torbjörn nödgas mot sin vilja att uppsöka Grimsdal för att få hjälp. Knut är på grälhumör och provocerar Torbjörn bl. a. genom att uppträda på ett överlägset sätt och bjuda på Torbjörns häst. Genom anspelningar om Synnöve får han Torbjörn att ytterligare tappa humöret och snart börjar de slåss. Knut som kommer i underläge drar kniv och tillfogar Torbjörn ett allvarligt hugg. Aslak som bevittnat det hela försvinner sin väg.

Knut ljuger för Torbjörns far om vem som startade slagsmålet. Aslak kommer upp till sätern och berättar vad som hänt. Synnöve skyndar till Granliden, där doktorn just sagt att Torbjörn aldrig mer kommer att kunna gå. Torbjörn säger nu att han vill ge henne fri. Hon blir förtvivlad och går ut för att söka tröst och styrka i den vilda naturen. Bilden av en unga kvinnan vid den skummande forsen som syntes i prologen återkommer nu.

Torbjörn har blivit nedstämd av olyckan och undviker att träffa folk. En dag ser han hur fadern håller på att råka ut för en olycka och reser sig häftigt. Det visar sig nu att han kan gå igen. Knut och Torbjörn möter varandra på kyrkbacken. De två försonas och Synnöve ler vid anblicken av detta. Även de två fäderna kan skaka hand och Synnöves mor kan också ge med sig så att vägen nu ligger öppen för en förening mellan Torbjörn och Synnöve.

Om filmenRedigera

Filmen premiärvisades 22 oktober 1934biograf Skandia i Stockholm. Som förlaga har man Bjørnstjerne Bjørnsons roman Synnöve Solbakken från 1857. Filmen spelades in i Irefilms ateljéer i Stockholm och exteriörscenerna filmade i Vågå Norge, en sidodal till Gudbrandsdalen. Samma miljö användes senare i 1957 års version. Samtidigt med den svenska versionen gjordes en norsk version där Karin Ekelund ersattes av Randi Brænne.

Detta är den andra svenska filmatiseringen. Den första gjordes av Filmindustri AB Skandia 1919 i regi av John W. Brunuis. 1957 kom en tredje svensk filmatisering i regi av Gunnar Hellström, producerad av Sandrews och Artistfilm.

Det var även aktuellt att filma Bjørnsons berättelse i Norge 1932, då det var 100 årsjubileum av författarens födelse. Ett norskt företag, Kamerafilm, planerade för detta i samarbete med det danska Nordisk Tonefilm med danske regissören Georg Schneevoight som uppgiven regissör. Man fann emellertid att Svensk Filmindustri fortfarande ägde filmrättigheterna sedan den stumma versionen från 1919. Det norska bolaget hade visserligen införskaffat rätten till ljudupptagning från Bjørnsons arvingar men SF hävdade sitt ägandeskap till den fotografiska rätten. Det norska företaget erbjöd sig då att lösa ut SF för den summa detta bolag en gång betalat men det senare krävde i då i tämligen bestämda ordlag en tio gånger så stor summa, 50.000 kr, vilket motsvarade en tredjedel av en vid den tiden normal inspelningsbudget. Efter en del meningsutbyte föll så hela detta projekt. Enligt den norska tidningen Tidens Tegn (14.7.1932) menade SF:s VD Olof Andersson om norrmännens bud att "Den slags konkurranse kan bare møtes med motkrav av prohibitiv art".

Filmen fick en ganska sval kritik efter sin premiär och blev av den anledningen ganska snart omklippt, något som framgår i det meningsutbyte som Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) hade med regissören Tancred Ibsen. Ibsen polemiserade i ett längre inlägg i Stockholms-Tidningen (4.11.1934) mot några påståenden som Robin Hood dels gjort i sin recension dels framfört i en krönika i Stockholm-Tidningen (28.10.1934). Det gällde bl a filmens etnografiska trogenhet. Robin Hood anmärkte bla på festscenerna där kvinnorna bar nationaldräkt medan männen hade normal kostymering, men Ibsen hävdade att så var bruket på platsen. I sitt svar den 4.11 pekade Robin Hood på vad som förevarit: ”Tack vare mina ‘skriverier’ och gratisreklam har dir. Thiel, Arne Bornebusch m.fl. sakkunniga klippt om filmen, tagit bort de sämst regisserade bitarna, tagit bort vissa nedtoningar, piggat upp rytmen genom att bort longörerna. Filmen har blivit riktigt bra.”

Rollista i urvalRedigera

Musik i filmenRedigera