Den här artikeln behandlar Sydtyrolens historia.

Tyrolen: Nordtyrolen och Östtyrolen (Österrike); Sydtyrolen och Trento (Italien).

Forntid och medeltidRedigera

Området tillföll det romerska riket år 59 f.Kr. Från 500- till 800-talet e.Kr. befolkade bajuvarer (bajrare) och langobarder regionen tillsammans med de romaniserade infödda. Den tillhörde Frankerriket och kom sedan under hertigdömet Tyrolen[källa behövs] fram till 1342 då det blev bayerskt, varpå det 1363 blev en habsburgsk besittning och alltså tillföll Österrike, till vilket det hörde fram till 1919.

Första världskrigetRedigera

När Italien 1915 inträdde i första världskrigetententen sida, mot sina tidigare allierade i trippelalliansen, var större delen av den österrikisk-ungerska armén uppbunden på den ryska fronten. Försvaret av Tyrolen uppdrogs därför i stor utsträckning åt överåriga[förtydliga] och frivilliga. Trots det fick inte Italien några framgångar i sina anfall. Tvärtom så stod den italienska armén på gränsen till sammanbrott 1917 och kunde endast räddas genom franska, brittiska och amerikanska insatser. Som belöning för deltagandet fick Italien 1919 allt område söder om Brennerpasset, med gränsen längs vattendelaren. Kravet som italienska nationalister länge hade framfört och huvudanledningen till att Italien gick med i kriget var att annektera de italiensktalande provinserna Trento (södra delen av Tyrolen, söder om dagens Sydtyrolen) och Trieste (alltså Istrien som på den tiden var mestadels befolkad av italienare), som före första världskriget låg under österrikiskt styre. Befolkningen i Sydtyrolen bestod då nästan helt av tysktalande utom i större städer där fanns en minoritet italiensktalande och i de helt ladinsktalande områden i öster.

Fascisternas italiseringspolitikRedigera

 
Språklig fördelning i Sydtyrolen enligt 1880 års folkräkning.

När Benito Mussolini kom till makten antogs en italieniseringspolitik. 1923 förbjöds tyska i skolan, i medierna, i förvaltningen, i domstolarna. Ortnamn och familjenamn italieniserades. Alla tyska bebyggelse-, vatten-, landskaps-, bergs- och andra orts- och terrängnamn fick nya italieniserade namn[1]. Som förebild tjänade latinska namn från romartiden, men många var rena fantasiskapelser. Förnamn och släktnamn "översattes" till italienska. Många monument över de italienska segrarna restes inne i Sydtyrolen, bakom den verkliga frontlinjen under kriget, för att förmedla ett intryck av Italienska militära framgångar. Talrika bosättare från Syditalien, Veneto och Friuli bosatte sig på mark som den italienska staten exproprierat. Inflyttningen och bosättningen genomfördes med politiskt, militärt och finansiellt stöd av den fascistiska regeringen.

Andra världskrigetRedigera

I sin bok Mein Kampf anger Adolf Hitler Sydtyrolen som ett exempel på område som har gått Tyskland förlorat även i hans framtidsdröm. Detta hade år 1924 dock ingenting med Benito Mussolini och hans fascistparti att göra. Italien omnämns endast som en tänkbar framtida allierad tillsammans med bland annat Storbritannien. Långt senare erbjöd nazisterna dock tysktalande att bosätta sig i Tyskland. 80 000 av de 250 000 invånarna flyttade till Tyskland. De hade blivit lovade att de skulle få bosätta sig nära Alperna, ett löfte som dock inte infriades. Av dessa återflyttade 50 000 sedan efter kriget. Under andra världskriget hamnade många män i den italienska armén. Under andra världskriget hamnade många män i den italienska armén. En stor del av de vapenföra män som inte lät sig upptas i italienska armén anslöt sig till frivilliga tyska Waffen-SS-förband. Där samlades de främst i bergsjägarförband och stred i bland annat Ardennerna och Alsace.[källa behövs]

AutonomiRedigera

Efter kriget tvingades Italien att gå med på krav på att garantera de tyskspråkigas rätt till sitt eget språk och sin egen kultur. Att segrarmakterna inte lät hålla en folkomröstning berodde på att Österrike likt Tyskland delats upp i fyra ockupationszoner efter kriget och Frankrike, Storbritannien och USA var oroliga över att Sovjet skulle få en för stor dominans över Österrike om de fick ta över Sydtyrolen från italienarna. Sydtyrolen slogs ihop med den italienskspråkiga provinsen Trento för att bilda regionen Trentino-Alto Adige, därigenom undvek Italien att skapa en tyskspråkig region som med kraft skulle kunna verka för kravet på återförening med Österrike. Detta stred mot de tyskspråkigas krav på stopp mot fortsatt italienisering. 1960 påbörjades därför en bombkampanj riktad mot den italienska statens byggnader och anläggningar. 1969 kom den italienska staten och de sydtyrolska ledarna överens om en ny lagstiftning för att säkra det tyska språkets och den tyska kulturens fortlevnad i Sydtyrolen. Detta innebär bland annat att man måste deklarera om man är tysk- eller italienskspråkig om man ställer upp som kandidat i allmänna val, och att alla skolbarn måste lära sig både italienska och tyska i skolorna. Sedan dess har situationen varit stabil i Sydtyrolen med hög sysselsättning och en god ekonomisk tillväxt. Idag är italienska statens och Sydtyrolen ett framgångsrikt exempel på välfungerande politik i dubbelspråkiga områden.[källa behövs]

Vidare läsningRedigera

  • Grote, Georg; Obermair, Hannes (2017). A Land on the Threshold. South Tyrolean Transformations, 1915–2015. Oxford-Bern-New York: Peter Lang. ISBN 978-3-0343-2240-9 

KällorRedigera

  1. ^ Bell, Bethany (1 maj 2017). ”Why an Italian row over place names is dredging up memories of fascism” (på brittisk engelska). BBC News. https://www.bbc.co.uk/news/world-europe-39641760. Läst 4 september 2018.