Öppna huvudmenyn

Svenska vägarbetareförbundet var ett svenskt fackförbund inom Landsorganisationen (LO) som ursprungligen bildades 1914 med namnet Svenska väg- vattenbyggnadsarbetareförbundet och namnändrades 1949 till Svenska vägarbetareförbundet. Det uppgick 1970 i Statsanställdas förbund.

Svenska vägarbetareförbundet
Historia
Grundat1914
Upplöst1970
HuvudorganisationLandsorganisationen, LO. Anslutning 1914.
Övrigt
Förbundstidning Väg- och vattenbyggaren: organ för Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet. Gävle: Väg- och vattenbyggaren. 1914-1949. Libris 3168677 

Vägarbetaren: organ för Svenska vägarbetareförbundet. Stockholm: Vägarbetaren. 1949-1954. Libris 8838822 

Statsanställd: största fackliga tidningen inom den statliga sektorn. Stockholm: Statsanställd. 1955-1995. Libris 3428042 

Innehåll

HistoriaRedigera

Svenska järnvägsbyggnadsarbetarefackföreningenRedigera

Rallarna var de första att bilda föreningar bland väg- och vattenbyggnadsarbetarna. En rallarefackförening bildades i Kaitum 1901, som senare organiserades i Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet. 1903 slogs den samman med avdelning 92 och fick namnet Svenska järnvägsbyggnadsarbetarefackföreningen. medlemsantalet växte kraftigt fram till storstrejken bl.a. för att Kata Dalström agiterade på arbetsplatserna. Föreningen var en avdelning inom Grov- och fabriks, men fungerade som fackförbund för rallarna. Det fanns sektioner på olika ställen i landet och man slöt egna avtal. 1908 var medlemsantalet ca 6000, men efter storstrejken sjönk det kraftigt och var endast drygt 2000 år 1911. 1912 presenterade LO sin industriförbundsplan, där även ett väg- och vattenbyggnadsarbetareförbund ingick. År 1914 beslutade Svenska järnvägsbyggnadsarbetarefackföreningen på sitt årsmöte att ombilda föreningen till ett fristående fackförbund med namnet Svenska väg- vattenbyggnadsarbetareförbundet. Till ordförande utsågs Fredrik Aarnseth.

KrönikaRedigera

  • 1923 hade förbundet 1602 medlemmar. [1]
  • 1926 beslöts att inrätta en arbetslöshetskassa, men den blev inte verklighet förrän 1944.
  • På 1920-30-talet hade förbundet stark konkurrens inom avtalsområdet från syndikalisterna och även från strejkbrytarorganisationen Arbetets frihet.
  • 1932 inrättades en olycksfallsförsäkring p.g.a. de många arbetsplatsolyckorna.
  • 1944 anslöts förbundet till Statstjänarekartellen.
  • 1949 bytte förbundet namn till Svenska vägarbetareförbundet och ca 5500 medlemmar överflyttas till det nybildade Svenska byggnadsarbetareförbundet.
  • 1950 hade förbundet 50 avdelningar med 1354 medlemmar.
  • 1970 var man tvungna att effektivisera förhandlingarna på det statliga området. Statstjänarekartellen förslog inte längre. Åtta förbund och delar av ett nionde bildade därför tillsammans det nya Statsanställdas förbund.

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Nordin, Rune (1981). Den fackliga arbetarrörelsen. 1, Uppkomst och utveckling (1. uppl.). Stockholm: Prisma i samarbete med Landsorganisationen i Sverige. Libris 256335. ISBN 91-518-1470-6 (inb.) 

Tryckta källorRedigera

  • Welander Lars-Olof, red (1999). Enskilda byråns handböcker. Fackliga organisationer - LO. Skrifter utgivna av Riksarkivet, 1402-4705 ; 10. Stockholm: Riksarkivet. Libris 2625630. ISBN 91-88366-43-X 

Vidare läsningRedigera

  • Aarnseth, Fredrik (1912). Svenska Järnvägsbyggnadsarbetarnes organisation åren 1902-1912.. Gäfle. Libris 3203778 
  • Karlbom, Torvald (1964). Vägarna de skrida: Svenska vägarbetareförbundet 1914-1964. Stockholm: förb. Libris 743782 
  • Kinnevaldskonflikten: Ett mörkt blad ur "Väg- och Vattens" historia. Stockholm: Sverges arbetares centralorganisation. 1932. Libris 1346920 
  • Solidaritet eller förräderi: kampskrift mot "Väg- och vattens" förrädiska politik. [Stockholm]: Sveriges arbetares centralorganisation. 1930. Libris 2914208