Svensk fonologi beskriver fonologin i svenska språket. Fonologin studerar hur språkljuden fungerar inom språksystemet, medan fonetiken studerar både fysiska (akustiska) egenskaper samt externa drivkrafter som, till exempel, sociala faktorer.

I svenska språket är /p/ och /b/ betydelseskiljande språkliga enheter, det vill säga de är fonem. Ett minimalt par som visar på att /p/ och /b/ är fonem i svenskan är "park" och "bark".

Det svenska fonemet /p/ har en uttalsvariant som förekommer efter /s/; jämför uttalet av /p/ i "park" och "spark". Efter /s/ uttalas /p/ utan aspiration. Det går dock inte att finna några ord som skiljer sig betydelsemässigt åt i svenska enbart beroende på om /p/ uttalas med eller utan aspiration, så i svenskan är aspiration inte fonematisk.

I svenskan används relativt många vokaler, sammanlagt 23 monoftonger; dock sammanfaller kort ”e” och ”ä” i många dialekter, och /ə/ i slutet av gosse är ett reducerat ”e”. Bland konsonanterna finns den ovanliga och mycket växlande frikativan /ɧ/] (som i ”skjuta” eller ”garage”).

Ett stort problem för personer som studerar svenska är en viss brist på standardiserat uttal. Uttalet av vokaler och av vissa konsonanter (i synnerhet sibilanter som s i ”sus” och ɕ i ”tjut”) uppvisar markanta olikheter i högre ansedda dialekter och sociolekter. Prosodin kan skilja sig drastiskt mellan sydsvenskt och norrbottniskt uttal, som i sin tur skiljer sig avsevärt från uttalet i Dalarna, på Gotland, i Mälardalen och i Finland.

Högspråket skiljer sig i uttal från många regionala dialekter, som i vissa fall är att betrakta som separata språk, då de har andra ordförråd och annan grammatik. I dialekter förekommer även till exempel kort vokal + kort konsonant.

VokalerRedigera

Som många andra germanska språk har svenskan kort och lång variant av samtliga vokaler.[förtydliga] Generellt markeras det i betonade stavelser genom stavning med påföljande dubbel konsonant vid kort vokal och enkel konsonant vid lång[förtydliga], i många av dialekterna vilket inte förekommer i rikssvenskan.[förtydliga] eftersom betonade stavelser i svenskan alltid är långa (kort vokal+lång konsonant eller tvärtom).[förtydliga] I obetonade stavelser är både vokal och konsonant korta. Till exempel, ”glas – glass”, ”tak – tack”, ”möt – mött”.[förtydliga] Två vokalfonem uttalas lägre då de följs av /r/. Kort och långt /ö/ uttalas som [ɶ] respektive [ɶː] före /r/; kort och långt /ä/ uttalas i denna kontext som [æ] och [æː].[1][förtydliga]

Standardsvenskans vokalfonem med allofoner[2]
fonem
(IPA)
grafem lång allofon kort allofon allofon i komplementär distribution med huvudallofonen
/i/ ⟨i⟩ [iː] vit [ɪ] vitt
/e/ ⟨e⟩ [eː] be [e] bett
/ɛ/ ⟨ä⟩, ⟨e⟩ [ɛː] nät [ɛ] nätt [æː] här [æ] värk
/y/ ⟨y⟩ [yː] ny [ʏ] nytt
/ø/ ⟨ö⟩ [øː] köl [ø] köld [œː] mör [œ] mörk
/ʉ̟/ ⟨u⟩ [ʉ̟] hut [ɵ] hutt
/u/ ⟨o⟩ [uː] bon [ʊ] bonde
/o/ ⟨å⟩, ⟨o⟩ [oː] låt [ɔ] lott
/ɑ/ ⟨a⟩ [ɑː] sal [a] salt

[3][4]

KonsonanterRedigera

Svenskt uttal av konsonanter är likt uttalet i de flesta andra germanska språk. Några konsonanter har ”hårda” och ”mjuka” ljud. Konsonanterna är hårda när de följs av en bakre vokal (a o u å), och mjuka när de följs av en främre (e i y ä ö). /t/, /n/, /l/ och i viss mån /d/ uttalas dentalt (med tungan snuddandes vid tänderna istället för mot hårda gommen). /r/ + en dental konsonant (/t, d, n, l, s/) uttalas i många dialekter som en retroflex konsonant [ʈ, ɖ, ɳ, ɭ, ʂ] i mellersta, västra och norra Sverige, men i mindre utsträckning i de södra och finlandssvenska dialekterna. Sammansmältning sker såväl inom ord som mellan ord. Alltså dras /r/ och /s/ respektive /n/ ihop i dagligt tal när man säger ”herr Nilsson” och ”går sakta”. Sj-ljudet /ɧ/; uttalas i de norra och finlandssvenska dialekterna [ʂ] [5]. I många dialekter, från Småland och uppöver samt i Finland, finns även ett tjockt /l/ [ɽ] som även kan ersätta [ɖ] i vissa dialekter.

Klusiler
segment
(IPA)
grafem exempel
p p ”spola”
b b ”bra”
t t ”tand”
d d ”dag”
k k ”kort”
g g ”gas”

Det finns två versioner av klusiler; aspirerade och oaspirerade. Oaspirerade förekommer efter frikativor. Jämför ”spalt” och ”palt”.

Frikativor
segment
(IPA)
grafem exempel
f f ”föl”
v v ”vak”
s s ”sen”
ɧ, ʂ sj m.fl. ”sju”, ”stjärna”, ”skjul”
se kommentarer för dialektala avvikelser
j j, g, gj, hj, lj, dj ”jacka”, ”göra”, ”gjuta”, ”hjälpa”, ”ljus”, ”djup”
ɕ tj, k ”tjur”, ”kind”
ʂ rs, sj m.fl. ”fars”, ”kors”, ”sjuk”
h h ”hård”
Vibranter
segment
(IPA)
grafem exempel
r, ʁ r ”rak”

/r/ kan ibland uttalas som [ɾ] i dagligt tal.

Lateraler
segment<
(IPA)
grafem exempel
l, ɽ l ”lila”, ”bli”
Nasaler
segment
(IPA)
grafem exempel
m m ”mun”
ɱ m ”amfibie”
n n ”nål”
ŋ ng ”stång”
ɳ rn ”barn”, ”torn”
Retroflexer
segment
(IPA)
grafem exempel
ʈ rt ”torrt”, ”kort”
ɖ rd ”mord”, ”borde”
ɳ rn ”barn”, ”torn”
ɭ rl ”porla”, ”pärla”
ʂ rs ”fars”, ”kors”

Se ävenRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Rosenquist (2007), s. 8-9
  2. ^ Hur långa och korta varianter av svenska vokaler skall beskrivas är omdiskuterat. Här beskrivs de som allofoner, efter en analys av Tomas Riad: Artikulatorisk fonetik (kompendium), Stockholms universitet 2001 [1] Arkiverad 29 oktober 2017 hämtat från the Wayback Machine.; Svensk fonologikompendium, Stockholms universitet 1997 [2] Arkiverad 14 november 2014 hämtat från the Wayback Machine..
  3. ^ Garlén, Claes (1988). Svenskans fonologi. Lund: Studentlitteratur. sid. 60. ISBN 91-44-28151-X 
  4. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. Stockholms universitet. Arkiverad från originalet den 14 november 2014. https://web.archive.org/web/20141114093643/http://www.su.se/polopoly_fs/1.85723.1334922502!/menu/standard/file/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 26 juni 2017. 
  5. ^ Lindblad, Per (2005). Taltranskription 

KällförteckningRedigera

  • Rosenqvist, Håkan (2007). Uttalsboken: svenskt uttal i praktik och teori. 1. uppl. Stockholm: Natur & Kultur