Retroflex konsonant
Artikulationsställen |
Labiala |
Bilabiala |
Labiodentala |
Linguolabiala |
Koronala |
Interdentala |
Dentala |
Retroflexa |
Alveolara |
Postalveolara |
Alveolopalatala |
Dorsala |
Palatala |
Labiopalatala |
Velara |
Labiovelara |
Uvulara |
Faryngala |
Epiglottala |
Glottala |
Se även: artikulationssätt · Kategori:Konsonantljud |
Den här sidan kan innehålla fonetisk information skriven med IPA, som kan krångla i vissa webbläsare. Hjälp. |
Redigera den här mallen |
En retroflex (även supradental eller postalveolar[1]) är en konsonant som uttalas genom att tungan dras bakåt och tungspetsen trycks mot gommen. Retroflexa konsonanter finns i svenska, polska, mandarin, javanesiska, vietnamesiska och norska, samt är vanliga i flera indoariska och dravidiska språk.
I svenskan
redigeraI rikssvenskan finns fem retroflexa konsonanter:
- två klusiler: tonande [ɖ], tonlös [ʈ],
- en nasal: [ɳ],
- en frikativa: tonlös [ʂ], samt
- en lateral approximant: [ɭ].
Frikativan [ʂ] fungerar även som sje-ljud, särskilt i slutet på ord, i vissa dialekter.
I rikssvenskan och ett flertal dialekter med tungspets-r (standardfinlandssvenskan och göteborgskan undantagna) övergår fonerna [d], [t], [n], [s] och [l] i sina retroflexa motsvarigheter när de följer en retroflex konsonant eller kort [r]. Exempel:
- ”Svart” [svaʈ]
- ”Gardin” [gaɖi:n]
- ”Karl” [kɑ:ɭ]
- ”barnstol” [bɑ:ɳʂʈu:l]
- ”Tack för senast” [tak fœ 'ʂeːnast]
- ”Ernst” [æːɳʂʈ]
Notera att detta inte gäller långt [r:]:
- ”barrskog” [b”ar:sku:g]
- ”kurd” [kɵr:d]
Noter
redigera- ^ Nationalencyklopedin, på internet, 4 mars 2009, uppslagsord: supradental