Artikulationsställen
Labiala
Bilabiala
Labiodentala
Linguolabiala
Koronala
Interdentala
Dentala
Retroflexa
Alveolara
Postalveolara
Alveolopalatala
Dorsala
Palatala
Labiopalatala
Velara
Labiovelara
Uvulara
Faryngala
Epiglottala
Glottala
Se även: artikulationssätt  · Kategori:Konsonantljud

Den här sidan kan innehålla fonetisk information skriven med IPA, som kan krångla i vissa webbläsare. Hjälp.

Redigera den här mallen

En retroflex (även supradental eller postalveolar[1]) är en konsonant som uttalas genom att tungan dras bakåt och tungspetsen trycks mot gommen. Retroflexa konsonanter finns i svenska, polska, mandarin, javanesiska, vietnamesiska och norska, samt är vanliga i flera indoariska och dravidiska språk.

I svenskanRedigera

I rikssvenskan finns fem retroflexa konsonanter:

Frikativan [ʂ] fungerar även som sje-ljud, särskilt i slutet på ord, i vissa dialekter.

I rikssvenskan och ett flertal dialekter med tungspets-r (standardfinlandssvenskan och göteborgskan undantagna) övergår fonerna [d], [t], [n], [s] och [l] i sina retroflexa motsvarigheter när de följer en retroflex konsonant eller kort [r]. Exempel:

  • ”Svart” [svaʈ]
  • ”Gardin” [gaɖi:n]
  • ”Karl” [kɑ:ɭ]
  • ”barnstol” [bɑ:ɳʂʈu:l]
  • ”Tack för senast” [tak fœ 'ʂeːnast]
  • ”Ernst” [æːɳʂʈ]

Notera att detta inte gäller långt [r:]:

  • ”barrskog” [b”ar:sku:g]
  • ”kurd” [kɵr:d]

NoterRedigera

  1. ^ Nationalencyklopedin, på internet, 4 mars 2009, uppslagsord: supradental

Se ävenRedigera