Stockholms stadsvapen eller dess kommunvapen innehåller Sveriges skyddshelgon kung Erik den heliges huvud med kunglig krona av medeltida, öppen modell. Vapnet standardiserades och fastställdes formellt först på 1900-talet, men vapnet har en längre historia och dess motiv har använts i sigill för staden sedan 1300-talet.

Stockholms stadsvapen
Stockholms stadsvapen
Tolkning av stadsvapnet efter dess blasonering.
Detaljer
ÄgareStockholms kommun
Infört1376
SköldemärkenKrönt huvud av Erik den helige

Blasonering redigera

 
Skulpturen i Roslagsbro kyrka

Nuvarande blasonering av vapnet lyder: I blått fält ett krönt S:t Erikshuvud av guld.

Historik redigera

Medeltida sigill redigera

Stockholms stads vapen har sitt ursprung i stadens medeltida sigill.

Stockholms äldsta sigill är känt genom ett dokument från 1296; det framställde bilden av två torn och vatten, en bild som liknar många andra medeltida städers. Inte långt därefter skaffade sig staden en mer utarbetad sigillbild, men fortfarande på samma tema, framställande tre torn, porttorn och mur, vilket är känt först från 1326.

Sigillbilden med tornen utträngdes av ett annat (äldsta kända avtrycket från 1376) med Erik den heliges huvud, och denna senare bild återfinns i sina huvuddrag i det nuvarande kommunvapnet, men borgmotivet användes länge parallellt, med sin sista kända förekomst 1607.[1][2][3]

Historiska sigill

S:t Eriksbilden redigera

Tidigare framställdes vapnet olika i olika delar av stadens administration, så att S:t Erik i vissa fall kunde framstå som en uppkommande bröstbild. För att få en enlighetlig profil anlitades Yngve Berg 1923 att framställa en bild som skulle gälla för staden. Berg baserade utformningen på en helgonbild i Roslags-Bro kyrka, på förslag från en utredning av andre riksarkivarien Ivar Simonsson.[5] En artikel i Sveriges Hembygdsförbunds tidskrift ifrågasatte dock 1996 om helgonbilden faktiskt föreställer S:t Erik eller möjligen S:t Olof.[6]

Yngve Bergs bild låg till grund för den exempelbild som åtföljde den fastställelse av vapnet som gjordes av Kungl. Maj:t (regeringen) den 19 januari 1934.[källa behövs] Vapnet registrerades hos Patent- och registreringsverket 1974[2] i enlighet med den nya lagstiftning som då hade trätt i kraft avseende juridiskt skydd för svenska kommunvapen. Den bild av vapnet som staden numera använder togs fram på stadens uppdrag av konstnären Karl-Erik Forsberg 1961.[7] Detta vapen ingår i stadens logotyp.[8]

Historiska varianter av Stockholms vapen (urval)
Stockholms vapen i logotyp med text

Inkorporerade stadsdelar redigera

Norrmalm var en egen stad 1602-1635, med egen magistrat och borgmästare. Denna stad använde ett sigill med en sköld omskriven av texten "STOCHOL NORRA FÖRSTADS SECRETE". I skölden syns en vase uppskjutande ur en öppen krona, allt svävande ovanför ett brinnande bål.[10]

Ingen av de mindre kommuner som inkorporerades i staden under 1900-talet hade egna vapen, varför det föll sig naturligt att stadens vapen oförändrat registrerades för kommunen enligt de nya reglerna på 1970-talet.

Se även redigera

 
Stockholms vapenflagga 2009

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ Scheffer, C. Gunnar U. (1967). Svensk vapenbok för landskap, län och städer. Stockholm: Generalstabens litografiska anstalt. sid. 57. Libris 8079834 
  2. ^ [a b] Nevéus 1922.
  3. ^ Stockholm.se - Legenden om S:t Erik in fine
  4. ^ Cederborg 1922, s. 11.
  5. ^ Cederborg 1922, s. 7.
  6. ^ Carl-Axel Rydholm (mars 1998). ”S:t Olof eller S:t Erik?”. Arkiverad från originalet den 27 september 2007. https://web.archive.org/web/20070927214000/http://www.heraldik.se/artiklar/oloferik.html. Läst 22 juni 2008. 
  7. ^ Stockholms stad om vapnet
  8. ^ ”Grafisk manual för Stockholms stad”. Stockholms stad. http://www.stockholm.se/Global/Om%20Stockholms%20stad/Grafisk%20manual%20och%20logotypen%20st%20erik/grafisk_manual_v1_2006_low.pdf. Läst 22 juni 2008. 
  9. ^ Cederborg 1922, s. 15.
  10. ^ Nils-Gustaf Stahre, Per Anders Fogelström, Jonas Ferenius och Gunnar Lundqvist: Stockholms gatunamn, 3:e uppl., Stockholmia förlag, Stockholm 2005, ss. 153f

Tryckta källor redigera

Externa länkar redigera