Sprätthuggning

Sprätthuggning är en medeltida huggteknik där yxan träffar träet i fibrernas längsgående riktning, för att göra byggnadstimmer plant. En speciell yxa användes. Vid sprätthuggning högg man ofta i längsgående band och ibland gick man fram och tillbaka så att huggspåren bildade fiskbensliknande mönster. I stora delar av Sverige är förekomsten av sprätthuggna ytor ett säkert tecken på att en byggnad är från tiden före Digerdöden (det vill säga före 1300-talets mitt). Ordet spretthuggning är en anpassning av det norska ordet spretteljning. I svensk etnologisk byggnadslitteratur från 1900-talet används ofta ordet slinthuggning. Andra beteckningar är krushuggning och axhuggning. Metoden har i nyare hantverksforskning, bl.a i samband med rekonstruktionen av Södra Råda gamla kyrka, kunnat återskapas.

Närbild på spår efter sprätthuggning på en gåt i eldhuset från 1200-talet, vid Zorns gammelgård i Mora

Sprätthuggna stockar i Tiondeboden i Ingatorp från förra hälften av 1200-talet

Under nyare tid bilades istället stockarna plana med en bila (bredeggad täljyxa), med vilken hugget riktades från sidan på stocken, och större spånor därigenom kunde avlägsnas i ett och samma moment. Denna metod torde vara betydligt mindre arbetskrävande.

Se även

• Bilning
• Skrädning

Källor

• Nils-Eric Anderson och Gunnar Almevik: Tankar om handverktyg, Ur: Byggnadskultur nr 4/2005