Smädelseparagrafen
Smädelseparagrafen åsyftar paragraf 3:9 i den svenska Tryckfrihetsförordningen. Paragrafen tillkom 1812.[1]
Paragrafen innebar att omdömen och yttranden angående främmande makt kunde leda till åtal om missförstånd kunde uppstå.[1]
Användning
redigeraParagrafen hade knappast använts sedan sin tillkomst på 1800-talet fram till andra världskrigets utbrott 1939,[1] men under året 1939 åberopades paragrafen för att i Sverige åtala 19 tidningar.[1] 16 av dessa tryckfrihetsåtal slutade med fängelsestraff för den ansvarige utgivaren.[1]
Dock ledde åtalen, vilka uppmärksammades i andra tidningar, till att de uppgifter som regeringen försökte stoppa fick ännu större spridning.[1]
315 svenska tidningar beslagtogs åren 1940–1943[1]
| 251 tidningar var kritiska mot Nazityskland (80 %) |
| 64 övriga (20 %) |
För att undvika dessa uppmärksammade censurrättegångar valde Regeringen Hansson III enligt samtida juridiska bedömare att medvetet feltolka lagen för att få tillstånd ett förenklat censurförfarande.[1][a]
De första beslagsfallen föredrogs för regeringen före beslagen, men besluten kom sedan att delegeras till justitieminister Karl Gustaf Westman och sanktionerades av regeringen i efterhand.[1]
Åren 1940–1943 beslagstogs 315 svenska tidningar, varav 251 var kritiska mot Nazityskland.[1]
Se även
redigeraFotnoter
redigeraAnmärkningar
redigeraReferenser
redigera- ^ [a b c d e f g h i j k] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag, sid. 102-103.