Öppna huvudmenyn

Slaget vid Kirkholm (på lettiska Salaspils) var ett fältslag som stod mellan Sverige och Polen-Litauen under andra polska kriget den 27 september 1605 (17 september enligt den gamla kalendern, som vid denna tid användes i Sverige).

Slaget vid Kirkholm
Del av Andra polska kriget
Kirholm 1605 I.JPG
Målning av Peter Snayer från 1630.
Ägde rum 27 september 1605 (ns)
17 september 1605 (gs)
Plats Kirkholm, cirka 25 km sydost om Riga, Livland
Resultat Avgörande Polsk-litauisk seger
Stridande
Sverige Sverige
Tyska, skotska och holländska legosoldater
Herb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svg Polen-Litauen
Coat of Arms of Duchy of Courland.jpg Hertigdömet Kurland
Kosacker och tatarer
Befälhavare och ledare
Sverige Karl IX Herb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svg Jan Karol Chodkiewicz
Styrka
10 868 man:[1]
2 500 ryttare
8 368 fotsoldater
11 kanoner
3 600 man:[1]
1 000 fotsoldater
2 600 ryttare
5 kanoner
Förluster
7 600–8 000, kanske upp till 9 000 döda, tillfångatagna eller försvunna[2] 100 döda
200 sårade[3]

Vid detta slag led den svenska armén ett av sina svåraste nederlag genom tiderna mot en polsk-litauisk ryttarhär om cirka 3 600 man, vars stomme utgjordes av lansbeväpnade bevingade husarer. Svenskarna räknade omkring 11 000 man, men led trots tredubbel numerär överlägsenhet ett stort nederlag med bortåt 9 000 man förluster, vilket överstiger förlusterna i slaget vid Poltava 1709.[4] Sett till härens totala antal, som var lägre än vid Poltava, är förlusterna vid Kirkholm avsevärt större än vid det senare slaget.

Nederlaget berodde bland annat på det skickliga, tungt beväpnade polska rytteriet, de så kallade bevingade husarerna, under den stridbare general Jan Karol Chodkiewiczs befäl. Förlusten medförde en grundlig omstrukturering av svenskt taktiskt uppträdande, samt anammande av det polska rytteriets anfall i sporrsträck med blanka vapen, vilket lade grunden till de svenska framgångarna under det senare trettioåriga kriget.

BakgrundRedigera

Den svenska hären höll som bäst på att belägra Riga, då Chodkiewicz anlände och slog läger vid byn Yxkull vid stranden av Düna, då hans trupper var för få till antalet för att våga sig på ett anfall. Karl IX beslutade, sedan han fått besked om de polska truppernas positioner, att rycka fram mot polackerna, som han hoppades lätt kunna besegra med avseende till deras ringa styrka. Han bröt upp från Riga 26 (16) september och tågade hela dagen och den påföljande natten de tre milen till Yxkull. Det hade regnat hela vägen, och svenskarna var genomvåta och uttröttade, då de på morgonen 27 (17) september tågade upp för höjderna vid Kirkholm och ställde upp i slagordning.[5]

Karl IX ville genast anfalla, trots att Anders Lennartsson invände att man borde vänta något, tills soldaterna hunnit återhämta sina krafter, helst som polackerna var inklämda mellan svenskarnas ställningar och Düna. Karl skall inte ha velat lyssna till dessa råd, utan frågat Lennartsson om han vore rädd.[5]

SlagetRedigera

 
Jan Karol Chodkiewicz i slaget vid Kirkholm.
 
Truppernas uppställningar under slagets början.

När de båda härarna stod uppställda fick man se en skara ryttare närma sig floden. Det var den polske vasallen hertig Fredrik av Kurland som med 300 ryttare anlände som förstärkningar till polackerna. De letade en tid efter ett lämpligt övergångställe, men då inget hittades valde de att simma över. Därigenom erhöll Chodkiewicz en välbehövlig förstärkning av sina trupper.[5]Kurländarna placerades på den polska högerflygeln. Under 3 timmar försökte Chodkiewicz med sitt lätta kavalleri att locka ned svenskarna från sina fördelaktiga positioner och småstrider uppstod mellan de båda arméerna.[1] Chodkiewicz gjorde slutligen en tillbakadragande skenmanöver på sin vänsterflygel för att lura bort svenskarna från deras höglänta ställning.[1]

De svenska trupperna under Karl IX trodde därför att litauerna och polackerna retirerade, och ryckte därmed ned från sitt fördelaktiga läge ut på slätten nedanför. Karl IX använde sin andra kavallerilinje för att täcka sina flyglar medan den första infanteriraden marscherade framåt.[3] Chodkiewicz väntade på detta tillfälle. De polsk-litauiska infanteriet och artilleriet började beskjuta svenskarna medan husarlöjtnant Wincenty Wojnas 300 husarer red chock mot mitten av de svenska linjerna, vilket skapade oordning i infanteriet.[3]

Det avgörande momentet i striden var det polsk-litauiska kavalleriets chock mot den svenska högerflygeln. De c:a 1 000 husarer som tidigare skenretirerat sprängde nu in i Mansfelds ryttare och skapade oordning i den tredje svenska infanteriträffningen under dess reträtt.[3] Samtidigt angreps den svenska vänsterflygeln i flanken av 650 husarer under ryttmästare Jan Piotr Sapieha.[3] Efter att Karl skickat sin reserv på 700 ryttare skickade Chodkiewicz ut sina reservtrupper. Hela det svenska kavalleriet blev slutligen tvungna att fly, och under den panikartade flykten blev tusentals svenska krigare nedhuggna bakifrån av det framstormande polska rytteriet.[3]

Inom 20 minuter var det svenska kavalleriet i full flykt på båda flyglarna och utsatte infanteriet i mitten för de framsprängande husarerna och Chodkiewicz's infanteri.[3] Det svenska nederlaget var därmed fullbordat.[3][6] Slaget pågick i fyra timmar men avgjordes på 20 minuter i och med husarernas attack.[5]

FörlusterRedigera

Karl IX hade förlorat minst hälften, kanske så mycket som två tredjedelar, av sin armé. De polsk-litauiska styrkorna skonade bara ett fåtal svenskar. Under reträtten förlorade svenskarna ytterligare soldater, då dessa blev hindrade av täta skogar och träskmarker på vägen tillbaka till skeppen i Rigabukten. Många drunknade när de försökte korsa floden Düna. Andra dödades av hämndlystna lettiska bönder.[3] De polsk-litauiska förlusterna uppgick endast till omkring 100 döda och 200 sårade. De låga förlusterna förklaras i snabbheten och våldsamheten i de polska husarernas attack samt att ryttarna i mycket skyddades av sina hästars kroppar och huvuden. Endast 15 husarer av de närmare 2000 som deltar i slaget samt 150 hästar dödas i slaget.[3]

Efter slagetRedigera

 
Minnesmonument över slaget.
 
Minnessten i Salaspils, Lettland, över slaget vid Kirkholm

Efter nederlaget blev Karl IX tvungen att avbryta belägringen av Riga och dra sig tillbaka med båt över till Sverige och avstå sin kontroll över norra Lettland och Estland. Men Sigismund visade sig vara oförmögen att dra nytta av sin seger, ty inom kort utbröt i Polen inre oroligheter och inbördesstrider. Följden blev att det under flera månader inte fanns några pengar att betala till de polsk-litauiska trupperna. Utan pengar kunde dessa inte köpa mat eller foder till sina hästar, eller fylla på sina militära förråd. Ytterligare en faktor var att man hade förlorat ett stort antal tränade stridshästar under striden, vilka visade sig vara svåra att ersätta.

En vapenvila undertecknades 1611, men under 1617 bröt kriget ut på nytt. År 1621 landsteg den nye svenske kungen Gustav II Adolf nära Riga och intog staden efter en kort belägring.

KuriosaRedigera

  • Under stridens hetta räddade ryttmästaren Henrik Wrede Karl IX:s liv genom att överlämna sin häst till kungen, som därigenom kunde fly. Själv stupade Wrede när han, utan häst, försökte freda sig mot polackerna. Tack vare detta hjältedåd förlänade konungen år 1608 Elimä fjärding i Finland till Wredes änka och barn. Ett svärd som sägs ha varit Wredes finns bevarat i Livrustkammaren (- invnr 13 641 i Livrustkammarens samlingar)
  • Det finns en personligt graverande omständighet för Karl IX kring slaget. När han besegrad, skadad och harmfull efter sitt nederlag äntrar sitt skepp i Rigabukten för att fly till Sverige, knivmördar han i hämndbegär den tidigare tillfångatagne obeväpnade polske bevingade husaren Pawel Krajewski.[7]
  • Slaget användes som ett skolexempel på en lyckad skenmanöver med kombinerad rytterichock mot en starkare fiende vid krigshögskolan West Point i U.S.A.

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] Frost 2000, s. 64
  2. ^ Bertil C:son Barkman, Kungl. Svea Livgardes Historia, bd. II: 1560-1611. Victor Pettersson (1939).
  3. ^ [a b c d e f g h i] Frost 2000, s. 65
  4. ^ Eriksson, B, Svenska adelns historia, Norstedts, 2011
  5. ^ [a b c d] Svenska historien band 9, C G Starbäck
  6. ^ Kirkholm i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911)
  7. ^ (Kircholm 1605, Henryk Wisner, s.113 Warszawa 1987 ISBN 83-11-07387-2)

LitteraturRedigera

  • Frost, R.I., 2000, The Northern Wars, 1558-1721, Harlow: Pearson Education Limited, ISBN 0-582-06430-9
  • Närkingar i krig och fred 1 (1989).