Skådespelssamhället (originaltitel: La société du spectacle) är en bok från 1967 av den franske situationisten och filosofen Guy Debord.[1] Den utkom först i Paris och anses vara en av de viktigaste inspirationskällorna bakom Majrevolten 1968.[källa behövs] Debord går bland annat till långtgående attack mot strukturalismen, vilken han anser vara ahistorisk.[2]

Omslag för bokens första utgåva.

Varför boken skrevsRedigera

Avsikten var att formulera en sammanhängande teori om det moderna kapitalistiska samhället, en teori som skulle kunna användas som vapen i en vardagslivets revolution (jämför Raoul Vaneigem) och ersätta dagens alienation, konsumism och exploatering med en autonom, fri och passionerad mänsklig tillvaro.

Guy Debord säger i förordet till fjärde italienska utgåvan av Skådespelssamhället:

"1967 ville jag att Situationistiska Internationalen skulle ha en teoribok. SI var vid den tiden den extremistgrupp som hade gjort mest för att återinföra en revolutionär kritik i det moderna samhället, och det var lätt att inse att denna grupp närmade sig höjdpunkten på sin historiska bana efter att ha segrat på den teoretiska kritikens område och skickligt slagit in på den praktiska agitationens. Det gällde att en sådan bok skulle finnas till hands under de oroligheter som var på väg att bryta ut, och att dessa skulle vidarebefordra boken till de omfattande subversiva följdverkningar som de inte kunde undgå att åstadkomma. /…/ Helt klart måste en allmän teori som utarbetas för detta ändamål framförallt undvika att framstå som uppenbart felaktig och därför inte kunna läggas fram med tanke på risken att bli motsagd av den följande händelseutvecklingen. Men den måste också vara en fullständigt oacceptabel teori. Det krävs att den kan peka ut det nav som den existerande världen rör sig kring som något dåligt genom att avslöja dess precisa natur, till harmsen bestörtning för dem som finner det gott. Teorin om skådespelet uppfyller båda dessa villkor".

Vad är "skådespelet"?Redigera

Boken är avfattad i 211 korta paragrafer. Dessa är i sin tur uppdelade i nio kapitel, med rubrikerna:

”Fullständig uppdelning”, ”Varan som skådespel”, ”Enhet och splittring i framträdelsen”, ”Proletariatet som subjekt och som representation”, ”Tid och historia”, ”Skådespelets tid”, ”Fysisk planering”, ”Negation och konsumtion i kulturen” samt ”Ideologin förkroppsligad”.

Det totalt självbekräftande och hypnotiska skådespelssamhället av idag, där människorna endast tilldelas den passiva åskådarens och den manipulerade konsumentens roll, beskrivs och dissekeras av Debord både minutiöst och skoningslöst. Motstånd är inte meningslöst och under alla förhållanden nödvändigt, men utmaningen är oerhörd och det krävs en helt ny revolutionär metodik.

Bokens relevans i dagRedigera

Trots att boken inte hör till de mer lättillgängliga har intresset för den stadigt ökat. Antonio Negri menar (2000) att ”Guy Debords analys av skådespelssamhället tycks mer än trettio år efter dess tillkomst mer träffande och angelägen än någonsin”.[3]

ReferenserRedigera

  1. ^ Guy Debord (2002), Skådespelssamhället. Övers. Bengt Ericson. Daidalos, Göteborg
  2. ^ ”Skådespelssamhället: Kapitel VIII”. www.marxists.org. https://www.marxists.org/svenska/debord/1967/skadespelssamhallet/08.htm#h1. Läst 8 augusti 2021. ”[...] Strukturalismens antihistoriska tänkande utgår från en evig närvaro av ett system som aldrig skapats och som aldrig kommer att upphöra. Drömmen om en redan befintlig omedveten strukturs diktatur över all samhällelig praxis har felaktigt härletts ur de strukturmodeller som utarbetats inom lingvistik och etnologi (till och med ur analysen av kapitalismens funktion), modeller som missbrukades redan i dessa sammanhang. [...] å andra sidan formuleras ett försvarstal [...] inom icke-tänkandets tänkande, i en officiell glömska av den historiska praktiken, inom olika vetenskapsgrenar där strukturalismen slagit rot. [...] Strukturalismen är det statligt garanterade tänkandet som betraktar de nuvarande förhållandena med skådespelsartad "kommunikation" som något absolut. Dess sätt att studera budskapens kod i sig själv är ingenting annat än en produkt, och ett erkännande, av ett samhälle där kommunikationen utgörs av en störtflod av hierarkiska signaler. Således är det inte strukturalismen som tjänar till att bevisa skådespelssamhällets överhistoriska giltighet; det är tvärtom skådespelssamhället, som påtvingar sig som kompakt realitet, som tjänar till att bevisa strukturalismens iskalla dröm.” 
  3. ^ Hardt/Negri: Imperiet. Vertigo 2003, s. 164.

Externa länkarRedigera