Sibirisk knölsvärta

fågelart i familjen änder

Sibirisk knölsvärta[2] (Melanitta stejnegeri)[3] är en andfågel som tidigare behandlats som underart till knölsvärta, eller svärta när den senare inkluderar den förra. Den urskiljs allt oftare som egen art.

Sibirisk knölsvärta
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Melanitta stejnegeri head 1890.png
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningAndfåglar
Anseriformes
FamiljÄnder
Anatidae
SläkteMelanitta
ArtSibirisk knölsvärta
M. stejnegeri
Vetenskapligt namn
§ Melanitta stejnegeri
Auktor(Ridgway, 1887)
Synonymer
  • Melanitta deglandi stejnegeri
  • Melanitta fusca stejnegeri
Hitta fler artiklar om fåglar med

UtseendeRedigera

Denna art är mycket lik både den europeiska svärtan men framför allt den amerikanska knölsvärtan (M. deglandi). Sibirisk knölsvärta är en stor dykand som mäter 51–58 centimeter. Den har lysande vita armpennor som ses i flykten på långt håll. Den adulta hanen är helsvart med en vit fläck under ögat, medan honan är smutsbrun med två ljusa fläckar på huvudet. Adult hane av stejnegeri skiljer sig från adult hane deglandi genom flackare övergång mellan hjässan, mer markant näbbknöl, gul underkant på den orangeröda näbbspetsen (istället för tvärtom) samt mindre svart på undernäbbens kanter.[4] Flankerna är vidare helsvarta istället för mörkbruna.[5] Näbbfärgen hos adult hane är i det närmaste trefärgad i rött, gult och orange.

Utbredning och systematikRedigera

Sibirisk knölsvärta tillsammans med amerikansk knölsvärta kategoriserades tidigare som underarter till svärta (Melanitta fusca). De tre taxonen går dock att skilja åt i alla åldrar och kön genom dräktskillnader, näbbens färg och form samt huvudform.[2] Hybridisering mellan de tre taxonen är okänd och det förekommer inte klinala variationer.[2] På grund av detta splittade Sveriges ornitologiska förenings taxonomiska kommitté upp svärtan som en art och de båda knölsvärtorna, med underarterna deglandi och stejnegeri som en art i januari 2007.[6] I mars 2019 delades även de båda knölsvärtorna upp som var sin art: amerikansk och sibirisk knölsvärta.[2]

Sibirisk knölsvärta häckar i Sibirien från Jenisej österut till Kamtjatka och söderut till Mongoliet, lokalt även i nordöstra Kazakstan.[5] Det finns en utbredningslucka mellan amerikansk och sibirisk knölsvärta kring Berings sund, eftersom de båda arterna föredrar att häcka på tajga.[2] De båda knölsvärtorna är flyttfåglar och drar sig då ut till kusterna. Sibiriska knölsvärta förekommer vintertid utmed Kamtjatkas kust och vid Kommendörsöarna söderut till Japan, Korea och Kina.[5] Under vintern överlappar de båda knölsvärtornas utbredningsområde och det förekommer blandflockar.[2]

Sibirisk knölsvärta i EuropaRedigera

Fågeln är en sällsynt gäst i Europa med enstaka fynd från alla länder i Norden samt Storbritannien, Irland, Spanien, Frankrike och Polen.[7] I Sverige föreligger fynd av tre individer, alla hanar. Det första gjordes vid Utlängan i Blekinge 3/5 2012 av en hane som senare återkom även 2014 och 2015. I mars 2018 observerades en hane vid Skummeslövsstrand i Halland. Det tros vara samma fågel som senare i slutet av april och igen i slutet av maj sågs på Öland. Däremot bedöms fyndet 4–15/5 vid Skallerhamnsskatan i Västerbotten utgöras av ytterligare en individ.[8]

EkologiRedigera

Sibirisk knölsvärta föredrar att häcka på taiga och inte på öppen tundra.[2] Den häckar runt små sjöar i boreala skogar och arktisk tundra.[5] Under vintern återfinns de i stora täta flockar som har en tendens att lyfta samtidigt.

Den lever främst av mollusker, men också mask, tagghudingar, småfisk och i sötvatten insekter och insektslarver.[5] Häckningsbiologin är jämfört med svärtan och knölsvärtan mycket mer okänd, men den tros inleda häckningen i månadsskiftet maj/juni.[5]

Sibirisk knölsvärta och människanRedigera

Status och hotRedigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 600.000 och en miljon individer.[9]

NamnRedigera

Fågelns vetenskapliga artepitet hedrar Leonhard Hess Stejneger (1851–1943), norsk zoolog bosatt i USA 1881-1943 och utställningskommissarie vid Smithsonian Institution 1884–1943.[10] Stejneger beskrev arten 1893.

NoterRedigera

  1. ^ [a b c] 2018 Siberian Scoter . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 12 april 2019.
  2. ^ [a b c d e f g] Markus Lagerqvist, Erling Jirle, Tommy Tyrberg & Johan Fromholz (2019) Knölsvärta blir två arter, Vår Fågelvärld, BirdLife Sverige, vol.78, nr.2, sid:48
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 46. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ [a b c d e f] del Hoyo, J., Collar, N. & Kirwan, G.M. (2016). Siberian Scoter (Melanitta stejnegeri). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från [1] 2016-09-17).
  6. ^ SOF:s taxonomikommitté, Rapport nr 2, Vår Fågelvärld, nr.1, 2007
  7. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 38-39. ISBN 978-84-941892-9-6 
  8. ^ Sibirisk knölsvärta, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  9. ^ Delany, S. and Scott, D. 2006. Waterbird population estimates. Wetlands International, Wageningen, The Netherlands.
  10. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkarRedigera