Sammansättning (lingvistik)

Sammansättning är ett sammansatt lexem, dvs en betydelseenhet som är sammansatt av flera självständiga ord, och är den vanligaste formen av ordbildning i svenska språket. Drygt 90 000 ord av de cirka 125 000 orden i SAOL (2015) är sammansättningar.

Sammansättning handlar om ordets betydelse och är inte detsamma som sammanskrivning som handlar om skriftens utformning. Mellanrum mellan orden började användas i Europa först omkring 800 e.Kr., dvs innan var alla ord sammanskrivna.

Trots att många sammansättningar kan vara långa och komplexa, består en sammansättning av två delar, en förled (A) och en efterled (B), som sammanfogas till en sammansättning (AB). Exempel:

• (konst + läder) → konstläder
• (hand + väska) → handväska
• (konstläder + handväska) → konstläderhandväska

Förleden i en sammansättning är i normalfallet den profilerande leden, dvs. den som bär upp huvudbetydelsen. Exempelvis beskriver sammansättningen husbåt en typ av båt, medan båthus beskriver en typ av hus. Efterleden är alltså huvudled och dess ordklass är också sammansättningens ordklass.

Ett enkelt ord som ingår i en sammansättning kan ha helt andra betydelser i andra sammansättningar det ingår i, såsom ordet mål i mellanmål, målbrott, målformulering, måltavla och självmål.

Ibland har en sammansättning samma betydelse som en fras som består av samma enskilda ord, såsom nyutgåva och ny utgåva. Dock framgår en skillnad mellan sammansättning och fras vid böjning: nyutgåvor respektive nya utgåvor. Vanligast är dock att sammansättningar har en annan betydelse än en fras med samma ord. Exempelvis betyder senvinter ”senare delen av vintern”, medan sen vinter avser en ”vinter som kommit sent”.

Vid bildandet av sammansättningar utifrån meningar faller oftast olika formord bort, t.ex. ’för’, ’som’, ’och’, och ’är’. På så sätt blir sammansättning ofta ett sätt att komprimera en text och göra den mindre ”utspädd”. Exempel:

• En hållare för mugg avsedd för kaffe latte → lattemuggshållare
• En målning som gjordes av Coghetti → Coghettimålning
• En märkning som talar om att en vara är miljövänligt framställd → miljömärkning

Men ibland kan en sammansättning kännas långt mera komplicerad än en förklarande mening. Exempel:

• Avgiften som betalas för att man ska försäkra sig om ett skydd om man blir arbetslös → arbetslöshetsförsäkringsskyddsavgift

Ibland infogas en stavelse, som kallas fogemorfem eller interfix, mellan förled och efterled i en sammansättning. Exempel: kung–a–makt, familj-e-far, möd-o-sam, honung-s-melon och gat-u-bild. Vid sammansättningar där förleden är en sammansättning byts, av asymmetriskäl, interfixen -o- och -u- ut mot -s- eller -e. Exempel: gat-u-korsning → storgat-s-korsning och sag-o-bok → godnattsag-e-bok.

Ibland stryks slutvokalen i förleden vid sammansättning, exempelvis e:et i ordet arbetare: arbetar/klass, och a:et i ordet docka: dock/vagn.

Oftast får sammansättningen samma böjningsmönster som efterleden. Exempel: blå/jeans/en och livs/pussl/et. Men det finns några undantag, exempelvis: smör/gås/ar (ej som ”en gås” – ”flera gäss”) och ögon/blick/et (ej som ”en blick” – ”den blicken”). Ibland finns båda alternativen. Exempel: en ko/fot (= brytverktyg) – flera ko/fot/ar eller ko/fötter.

I fallet svart hål bildas inte ett sammanskrivet ord men däremot ett fast uttryck som betyder något annat än ett svartfärgat hål. Resultatet är i båda fallen ett lexem som innehåller två rotmorfem som kallas förled och efterled. Att sätta samman ett ord med ett affix som inte förekommer självständigt är en annan process som kallas avledning om ordklassen förändras, annars är det en grammatisk böjning. Exempel: Affixet -are ger ett substantiv (ex. målare), -ig ett adjektiv (ex. nervig) och -era ett verb (ex. motionera). Adjektivet vresig kan böjas vresigare och vresigast.

Sandhi

Vid sammansättning i svenskan sker en del olika förändringar. Förutom de semantiska (betydelsemässiga) förändringarna, sker oftast också fonologiska och grammatiska förändringar samt ibland vissa fogefenomen.

Den tonala strukturen i centralsvenskan (alltså det regionala riksspråk som talas i östra Svealand) kan enkelt, för enskilda n-ord, sammanfattas som i exemplet: [|a p a].

Ibland förenas rotmeorfemen med ett interfix (i svenskan ofta foge-s), till exempel statsapparat. Detta är speciellt vanligt när tre eller fler rotmorfem sätts samman, till exempel blir järnväg och bro till järnvägsbro, högskola och student till högskolestudent. På svenska skrivs aldrig tre likadana bokstäver efter varandra, så ägg och gula fogas till äggula.

Efter stavningsreformen 1996 började tyska skolor tillåta stavning med tre konsonanter i rad, till exempel Schifffahrt och Schwimmmeister Detta gäller även isländska, till exempel slikkkaramella och gulllitaður. Eftersom ck används i stället för dubbelteckning av k i svenska, behålls stavningen vid sammansättning, som i krockkudde och backkrön.

Indelning med avseende på semantik

Klassificering av sammansättningar är ett omdiskuterat ämne, då det råder en stor oenighet bland forskare om såväl indelningsprinciper som benämningar på olika sammansättningstyper.

En av de tidigaste indelningsprinciperna är den klassificering av sammansättningar i Sanskrit som gjordes av Sanskritforskare i slutet av 1800-talet. Denna indelning kom under lång tid att få en stor påverkan på lingvister världen över. Även i Sverige har vissa av dessa begreppsnamn (främst dvandva-komposita och bahuvrihi-komposita) använts under lång tid av språkforskare.

För svenska språket används numera tre olika grundprinciper för indelning av sammansättningar med hänsyn till semantiken (främst betydelseinnehåll och betydelseomfång). Dessa är alla avhängiga av hur vi som språkbrukare tolkar eller använder respektive sammansättning, och är indelningar där gränserna mellan grupperingarna inte är skarpa.

Indelning med avseende på graden av konventionalisering

Den första principen är att indela sammansättningar med avseende på graden av konventionalisering, dvs. hur etablerad en sammansättning är bland språkbrukare.

• konventionaliserade sammansättningar

Detta är sammansättningar som i större eller mindre grad är etablerade bland språkbrukare. Konventionaliseringen sker i en språkgemenskap, när sammansättningen sprids och språkbrukarna successivt närmar sig en gemensam uppfattning om dess betydelse. Exempelvis används sammansättningen handduk för att skapa ordet badhandduk (inte badduk). Sammansättningen är så långt konventionaliserad att den uppför sig som en enda enhet.

• tillfälliga sammansättningar

Detta är sammansättningar som är skapade av en individ för ett visst givet ändamål och ännu inte blivit allmänt använt. Exempelvis när en löprunda i grannkvarteret förbi kyrkan benämns kyrkrundan, eller när en spontant tillagad sparrissoppa med en egen kryddblandning en onsdagskväll därefter benämns onsdagsgrytan.

Indelning med avseende på graden av transparens

Den andra principen indelar sammansättningar med avseende på graden av transparens, dvs. hur uppenbar sammansättningens betydelse är för språkbrukaren.

• syntaktiskt transparenta sammansättningar

Detta är sammansättningar där betydelsen av det sammansatta ordet är enkel att förstå utifrån de ingående delarnas betydelser. Hit räknas exempelvis läderväska, plåtburk och sockerskål, som alla återfinns i ordböcker, men även ord som bokläsare, kattälskare, sommarbadare och svenskbetyg, som inte finns i någon ordbok.

• kontextuellt transparenta sammansättningar

Detta är sammansättningar där förståelsen av betydelsen av sammansättningen kräver att ordet sätts i ett sammanhang. Exempelvis kan glasspinne både tolkas som "pinne för glass" eller "glass på pinne", och hustrumisshandel kan tolkas som "misshandel utövad av hustru" eller "mans misshandel av sin hustru". Vanligen är alla dessa sammansättningar lexikaliserade, dvs. upptagna som ord i ordböcker.

• opaka (ogenomskinliga) sammansättningar

Detta är sammansättningar där betydelsen inte går att förstå utifrån betydelsen av de ingående delarna. Exempel på dessa sammansättningar är jordgubbe, linslus, påläggskalv, rävspel, stenkaka och örngott.

Om de opaka sammansättningarna är konventionaliserade, är det viktigt att dessa återfinns i ordböcker, till skillnad från deras transparenta motsvarigheter. Exempelvis finns ordet kattfot i ordböcker som namn på en typ av blomma, klumpfot som namn på medfödd felställning av foten, kofot som namn på ett brytverktyg av järn och lampfot som en bildlig beskrivning aven del av en armatur.

Vissa sammansättningar kan verka vara transparenta, men vars konventionaliserade betydelse behöver definieras i ordböcker. Exempelvis är en hästsko en sko för hästar och en krokodilsko en sko av krokodilskinn. På liknande sätt är majsolja en olja framställd av majs, medan babyolja avser en olja att smörja på småbarn.

Indelning med avseende på graden av kompositionalitet

Den tredje principen indelar sammansättningar med avseende på graden av kompositionalitet.

• Starkt kompositionella sammansättningar är sammansättningar där såväl för- som efterleden kan bytas ut mot synonymer utan att ordet tappar sitt betydelseomfång. Exempelvis kan istället för helggöra användas sammansättningar som weekendaktivitet eller veckoslutssyssla.
• Svagt kompositionella sammansättningar karaktäriseras av att antingen för- eller efterleden kan bytas ut mot synonymer utan att ordet tappar sitt betydelseomfång. Exempelvis kan istället för vinterplagg sägas vinterkläder.
• Icke-kompositionella sammansättningar är sammansättningar där varken för- eller efterleden kan bytas utan att något av betydelseomfånget går förlorat. Exempelvis kan vare sig eldsvådeman eller brandgubbe ersätta brandman.

Indelning med avseende på funktionsfördelning

Sammansättningar har traditionellt indelats med avseende på funktionsfördelning, dvs. hur den ena delen av ordet förhåller sig (determinerar) till den andra delen.

• Determinativa sammansättningar . I en determinativ sammansättning av två led, är det första ledet en bestämning, eller beskrivning av det andra. Det andra ledet är det semantiskt, dvs. betydelsemässigt viktiga. Man kan säga att det första ledet i sammansättningen determinerar det andra ledet, genom att inskränka eller precisera dess betydelse, och anger antingen avsikt, syfte eller ändamål med efterleden.

Exempelvis har förleden sten- i ordet stenhus relationspreferensen "material som efterledsbegreppet är gjort av". Ordet stenhus kan parafraseras som hus av sten, där prepositionsfrasen är ett attribut. Förleden berg- i ordet bergsstuga har däremot relationspreferensen "lokalisering av efterledsbegreppet". Vilken semantisk relationspreferens som föreligger mellan förleden och efterleden är inte förutsägbart. Nedan ges några exempel:

Exempel	Relation
barnledig, skrivkramp	ORSAK
väderstation, adressbok	ÄNDAMÅL
gummiklubba, asbestsanera	MATERIAL
vattenånga, isfläck	AGGREGATIONSTILLSTÅND
järnvilja, rekordsimma	GRAD
rödmarkering	FÄRG
skönsång, fulöl	KVALITET
tågresa, båttur	SAMFÄRDSMEDEL
vikvägg, doftgran	EGENSKAP
barnskrik	SUBJEKT
trädgårdsskötsel	OBJEKT
invandrarminoritet, tavelram	DELMÄNGD
hårband, dörrmatta	PLACERING
fjällstuga, fjällvandra	GEOGRAFISKT LÄGE
jungfruolja, masterkurs	KLASSIFICERING
dikeskörning, paniksälja	OMSTÄNDIGHET

Vissa sammansättningar av typen AB har fått särskilda benämningar:

• apportativa, om "A" betecknar ägaren av "B" eller bäraren av en viss egenskap "B". T.ex. författarpsyke och diplomatpass.
• modala, om "A" anger sätt eller medel för att nå "B". T.ex. direktreklam och transaktionslösning.
• temporala, om "A" anger tidsmässig placering av "B". T.ex. vårbal och eftermiddagsfika.
• spatiala, om "A" anger rumslig placering av "B". T.ex. bordsdekoration och skogsutflykt.

Indelning med avseende på specifika förutsättningar

Utöver de tre semantiska huvudprinciperna och indelningen efter funktionsfördelning mellan för- och efterleden, finns några namngivna typer av specifika sammansättningar, nämligen kopulativa sammansättningar, possessiva sammansättningar, imperativiska sammansättningar och appositionell sammansättningar.

• Kopulativ sammansättning

I en kopulativ sammansättning (av latinets copulare, sammanbinda, förena) kan relationen mellan leden (vilka tillhör samma betydelsegrupp och ordklass) betecknas med konjunktionen "och", till exempel en gulröd skjorta är både gul och röd, eller konjunktionen "men", såsom för en bitterljuv (bitter men samtidigt ljuv) eftersmak. I sådana sammansättningar kan oftast ordningen på de ingående orden kastas om, utan att betydelsen skiftar; till exempel är gulröd och rödgul synonyma.

Ofta har de ingående orden i kopulativa sammansättningar traditionellt fått en viss inbördes ordning, såsom bitterljuv, blekfet, blågul, nygammal, romersk-katolsk, strumpbyxa, sötsur (om sås) och våt-varma (omslag).

I undantagsfall kan dessa sammansättningar vara flerledade, t.ex. Rysslands vitblåröda flagga.

Några kopulativa sammansättningar av substantiv betecknar två eller flera roller för samma person och de böjs parallellt. Exempel: kompositören-dirigenten. Böjningen av kopulativa sammansättningar av adjektiv kan vara parallell (t.ex. medicinska biologiska studier) eller normal (t.ex. svensk-tyska ordböcker), men kan å andra sidan medföra vissa betydelseskillnader, t.ex. svenskt-amerikanskt (mellan svenskar och amerikaner) respektive svensk-amerikanskt (svensk-amerikaner emellan).

En kopulativ sammansättning kan vara svår att tolka determinativt eftersom leden i viss mån kan ha motsatt betydelse; svartvit är inte en svart typ av vit, utan svart och vitt.

• Possessiv sammansättning

En possessiv sammansättning är en sammansättning av substantiv och adjektiv, där det betydelsebärande huvudleden finns utanför sammansättningen och endast någon del av sammansättningen betecknar ett karaktärsdrag hos referenten. Exempel: trefot och rödstjärt.

"Man kan inte säga att en trefot är en slags fot eller att en rödstjärt är en slags stjärt. Istället är trefot något som har tre fötter och en rödstjärt en fågel med en röd stjärt. ... Den röda stjärten är ett framträdande drag hos fågeln rödstjärt, och förleden, röd, determinerar, bestämmer alltså efterleden, stjärt, precis som i vanliga determinativa sammansättningar." (G.Josefsson, 2009)

Fler exempel: blindstyre (om någon som uppfattas att se dåligt eller vara ouppmärksam), dumhuvud (nedsättande om person som uppfattas vara dum), grönbena (viss fågel med gröna ben), rödskinn (indian) och svartskjorta (fascist).

Possessiva sammansättningar är normalt exocentriska (av latinets ex, ut ur, samt centrum, mitt, kärna), vilket innebär att varken förleden (A) eller efterleden (B) kan sägas beskriva det som sammansättningen (A+B) står för. Exempel: Ordet fågelskrämma kan varken ersättas av ordet fågel eller ordet skrämma.

Possessiva sammansättningar används flitigt för att skapa namn och tillnamn, t. ex. Rödluvan, Harald Blåtand och Pippi Långstrump.

• Imperativisk sammansättning

Imperativiska sammansättningar består av en verbrot och en partikelrot. Dessa sammansättningar har betoning på sista stavelsen (partikeln) och är ofta mycket starkt lexikaliserade. Trots att denna typ består av en verbrot och en partikelrot har sammansättningen som helhet ofta substantivisk funktion.

Exempel på imperativiska sammansättningar är hålligång, komihåg, krypin (leken), suput, svängom och tittut.

• Appositionell sammansättning

Appositionella sammansättningar, som är ovanliga i svenska språket, är sammansättningar där förleden (A) och efterleden (B) är en i något avseende likvärdiga beskrivningar av en företeelse. Exempelvis: Spelar-tränare är en medlem i laget som samtidigt har både spel- och tränaruppgifter.

Indelning i enlighet med äldre sanskritgrammatikor

En ordsammansättning har ibland också kallats kompositum (pl. komposita, av latinets compositum), och då framför allt för sammansättningstyper som följer den indelning som gjordes under 1800-talet av sanskritforskare. De indelningar som tidigare använts mer eller mindre av svenska språkforskare är Dvandva-komposita, Bahuvrihi-komposita, Karmadharaya-komposita och Tatpurusha-komposita, vilka presenteras kort nedan.

• Dvandva-komposita (द्वंद्व, där dvandva är sanskrit för ”par” eller ”tvåfald”) avser sammansättningar där ett ”och”-förhållande råder mellan förleden och efterleden, t.ex. sötsur.
• Bahuvrīhi-komposita (बहुव्रीहि, bahuvrihi är sanskrit för ”som äger mycket ris”, och kommer av att uttrycket ”en mycketris” användes som beteckning för en man som ägde mycket ris) betecknar sammansättningar av substantiv och adjektiv, t.ex. trefot (något som har tre fötter).
• Karmadhāraya-komposita (कर्मधारय, där karma är sanskrit för ”handling” + dharaya = ”som håller”) betecknar sammansättningar (AB) av typen ”en B som är A”, t.ex. barnskådespelare (skådespelare som är ett barn) och storskogen (skogen som är stor).
• Tatpurusha-komposita (तत्पुरुष, där tat är sanskrit för ”den som” + purusha = ”tjänare”) betecknar sammansättningar (AB) av typen ”A är objekt för B”, t.ex. gudaoffer (offert till gudarna) och stolsben (stolens ben).

Indelning med avseende på syntax

Praktiskt taget alla ordklasser kan ingå i sammansättningar. Dock är exempelvis sammansättningar med substantiv som slutled den klart vanligaste formen, medan exempelvis sammansättningar med verb som slutled är mera ovanligt.

Under de följande rubrikerna nedan ges några exempel på binära sammansättningar:

Sammansättningar med substantiv som slutled

• (substantiv + substantiv): barn/bok, pris/fråga, streck/kod
• (egennamn + substantiv): Zorn/tavla, Odell/platta
• (adjektiv + substantiv): blek/nos, snabb/mat, varm/panna
• (verb + substantiv): frys/box, hopp/borg, stryk/järn
• (adverb + substantiv): hemma/kväll, inne/pryl, då/tid, sällanköps/vara
• (pronomen + substantiv): all/rum, du/reform, vi/känsla
• (räkneord + substantiv): fyr/tal, miljon/stad, två/samhet
• (preposition + substantiv): efter/namn, in/spark, på/annons, mellan/år
• (konjunktion + substantiv): som-/bisats
• (interjektion + substantiv): ja-/sägare, nej-/röst
• (ordgrupp + substantiv): turochretur/biljett, ingenmans/land, undervattens/kamera, åretrunt/bostad

Sammansättningar med egennamn som slutled

• (substantiv + egennamn): Saxofon-/Olle
• (egennamn + egennamn): Anna-/Lisa
• (adjektiv + egennamn): Stor-/Sven

Sammansättningar med adjektiv som slutled

• (substantiv + adjektiv): hjärt/lös, kapital/intensiv, karl/tokig
• (egennamn + adjektiv): Moskva/trogen
• (adjektiv + adjektiv): blek/gul, mörk/blå, söt/sur
• (verb + adjektiv): köp/trogen, sitt/riktig, skriv/trött
• (adverb + adjektiv): bort/vänd, hemma/blind, väl/känd
• (pronomen + adjektiv): jag/centrerad, du/reformerad
• (räkneord + adjektiv): fyr/kantig, tre/dubbel, fem/stjärnig
• (preposition + adjektiv): från/skild, mot/villig
• (ordgrupp + adjektiv): iögon/fallande, uppochned/vänd

Sammansättningar med verb som slutled

• (substantiv + verb): hals/hugga, poäng/besegra, sol/torka
• (adjektiv + verb): fin/slipa, hård/banta, blå/neka, våt/torka
• (verb + verb): frys/torka, kryp/köra, sim/hoppa
• (adverb + verb): in/andas, ute/stänga, uppe/hålla
• (pronomen + verb): själv/deklarera
• (räkneord + verb): tre/dubbla, tio/dubbla
• (preposition + verb): av/resa, till/sätta, ut/föra
• (ordgrupp + verb): tillfreds/ställa, omhänder/ta, vidmakt/håll, igång/sätta

Sammansättningar med adverb som slutled

• (verb + adverb): kryp/in, sväng/om, titt/ut

Sammansättningar med particip som slutled

• (egennamn + particip): Sverige/frälst
• (adjektiv + particip): röd/glödande
• (adverb + particip): illa/varslande, ovan/stående, bakåt/lutad
• (pronomen + particip): själv/döende
• (preposition + particip): mellan/liggande, över/gående

Närliggande begrepp

Fast förbindelse

Fasta förbindelser består av en verbpartikel samt en verbrot, i den ordningen. Exempel på fasta förbindelser är igenkänna, insjukna och understryka.

Motsatsen till en fast förbindelse är en lös förbindelse som består av ett verb och en fristående partikel. Exempel på lösa förbindelser är känna igen, sjukna in och stryka under. Det sistnämnda exemplet, understryka vs. stryka under, illustrerar hur betydelsen kan ändras beroende på om orden sammansatts i en fast förbindelse, eller står var för sig i en lös förbindelse.

Ordgruppssammansättning

Ordgruppssammansättningar är sammanskrivningar som närmar sig fasta sammansättningar. Vissa ord skrivs ihop utan att vara sammansättningar, såsom allteftersom, femdagarsvecka, framförallt, förstamajdemonstration, förvisso, mellanösternkonflikt, nuförtiden och överhuvudtaget. Vissa sammanskrivna ordgrupper förekommer både i en sammanskriven form och en särskriven form, exempelvis imorgon/i morgon, herregud/Herre Gud och varsågod/var så god. Om förleden i en sammansättning består av fler än två ord kan man också för tydlighetens skull använda bindestreck mellan de olika delarna, t.ex. gör-det-själv-handbok och tur-och-retur-biljett.

Långa sammansättningar

Varje enskilt led i ett sammansatt ord kan i sin tur även vara sammansatt, exempelvis lyxångstrykjärn (lyx + ång(a) + stryk(a) + järn). Få språk har denna rekursiva struktur, vilken ger svenskan dess nästan obegränsade möjligheter att bilda sammansatta ord.

I en svensk patentansökan, för vad vi idag kallar lysrör, fanns för företeelsen benämningen lågtryckskvicksilverångurladdningsanordning (43 bokstäver).

I svenskan kan alltså skapas mycket långa sammansättningar. I vissa fall kan ändå mycket långa sammansättningar kännas funktionella, såsom för orden: källarbelysningsknappen (23 bokstäver), kulturutskottsordförandeval (27 bokstäver) och Eurovisionsschlagerfestivalbidraget (35 bokstäver).

Däremot blir sammansättningar, uppenbart konstruerade, för att skapa långa ord oftast för mycket av det goda. Exempel: flaggstångsknoppsuppsättarkursanmälningsavgiftsinbetalningspåminnelse (70 bokstäver) och nordvästersjökustartilleriflygspaningssimulatoranläggningsmaterielunderhållsuppföljningssystemdiskussionsinläggsförberedelsearbeten (130 bokstäver),

Det längsta ordet i SAOL 14 är realisationsvinstbeskattning (28 bokstäver), i SAOB afdelningsområdeslandstormsbefälhafvare och rullföringsområdesbefälhavarebefattning (båda innehåller 39 bokstäver), i Nordisk Familjebok är hvitbetsockertillverkningsafgiftsmedlen (39 bokstäver) och på storaordboken.se är brännskadeintensivvårdsavdelningen (34 bokstäver) det längsta ordet. Kemiska ämnen kan också innehålla många bokstäver, t.ex. magnesiumaluminiumsilikatkolloid (32 bokstäver).

Alla heltal kan också skrivas ut som ett ord i svenskan, exempelvis: femhundrasextionio (18 bokstäver) och åttamiljonerfemhundraåttiosjutusensexhundrafyrtiosju (52 bokstäver). På motsvarande sätt kan respektive ordningstal skrivas som: femhundrasextionionde (21 bokstäver) respektive åttamiljonerfemhundraåttiosjutusensexhundrafyrtiosjunde (55 bokstäver).

Sammansättning i andra språk

Olika språk skiljer sig mycket åt i sammansättningsbruket. Möjligheten att göra komplext sammansatta ord förekommer förutom i svenskan bland annat i tyskan (Donaudampfschiffartsgesellschaftskapitänsmûtze = Donauångbåtsfärdsbolagskaptensmössa) och finskan (lentokonesuihkuturbiinimoottoriapunekaanikkoaliup = flygplansjetmotorhjälpmekanikunderordonanstudent). Någon form av sammansättningar förekommer dessutom i albanska, arameiska, bosniska/kroatiska/serbiska, kinesiska, kurdiska, persiska, somaliska och turkiska. I spanskan och rumänskan förekommer sparsamt med sammansättningar.

I andra språk tillgrips vanligen andra medel. Sammansatta, men särskrivna lexem är exempelvis vanliga i engelskan, t.ex. stone house.

I slaviska språk, såsom ryska, polska och tjeckiska, används oftast ordfogningar av redan lexikaliserade sammansättningar, eller så görs förleden till ett adjektiv, såsom polska kamienny dom, bokstavligen "stenigt hus".

De romanska språk bildar fasta uttryck med huvudordet först, därefter en preposition och avslutar med en bestämning, såsom i franskans maison en pierre, bokstavligen "hus av sten".

Arabiska och romani använder nästan inga sammansättningar alls.

Referenser

Tryckta källor

• Bakken, Kristin. (1998). Leksikalisering av sammensetninger. En studie av leksikaliseringsprocessen belyst ved et gammelnorsk diplommateriale fra 1300-tallet. (Acta Humaniora nr. 38). Oslo: Scandinavian University Press.
• Dahlgren, Marianne och Birgitta Melander. (1996). Sammansatta ord. Solna: Ekelund.
• Hanks, Patrick. (2000). "Word Meanings Exist?". Computers and the Humanities. 34:1-2, 205-215.
• Josefsson, Gunlög. (1998). Minimal Words in a Minimal Syntax. Word Formation in Swedish. Amsterdam: John Benjamins Publ.
• Kolaczek, Natalia. (2015). Sammansättningar i Språkrådets nyordlistor: produktivitet och förståelighet. Poznan: Adam Mickiewicz Universitetet.
• Langacker, Ronald W. (2008). Cognitive grammar: A Basic Introduction. Oxford: Oxford University Press.
• Liljestrand, Birger. (1993). Så bildas orden: handbok i ordbildning. 2:a uppl. Lund: Studentlitteratur.
• Loenheim, Lisa. (2019). Att tolka det sammansatta: befästning och mönster i första- och andraspråktalares tolkning av sammansättningar. Göteborg: Meijerberg institut för svensk etymologisk forskning.
• Mellenius, Ingmarie. (1997). The Acquisition of Nominal Compounding in Swedish. (Travaux de L’institut de linguistique de Lund 31.) Lund: Lund University Press.
• Norén, Kerstin och Per Linell. (2006). Meningspotentialer i den språkliga praktiken. Göteborg: Göteborgs Universitet.
• Ryder, Mary Allen. (1994). Ordered Chaos: The Interpretation of English Noun-Noun Compounds. Berkeley: University of California Press.
• Skagerborg, Christina. (2007). Sammansatta ord: tematisk övningsbok. Lund: Folkuniversitetets förlag.
• Strandberg, Mathias. (2014). De sammansatta ordens accentuering i Skånemålen. Uppsala: Institurionen för nordiska språk, Uppsala Universitet.
• Svanlund, Jan. (2009). Lexikal etablering: en korpusundersökning av hur nya sammansättningar konventionaliseras och får sin betydelse. Stockholm: Institutionen för nordiska språk, Stockholms Universitet.
• Tamm, Fredrik. (1900). Sammansatta ord i nutida svenska: undersökta med hänsyn till bildning av förleder. Skrifter utgivna af Kungliga Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala VII. Uppsala: Almqvist & Wiksells Boktryckeri-aktiebolag.
• Thorell, Olof. (1981). Svensk ordbildningslära. Stockholm: Esselte.
• Thorell, Olof. (1984). Att bilda ord. Stockholm: Skriptor.
• Williams, Edwin S. (1981). ”On the notation ’lexically related’ and ’head of word’.” Linguistic Inquiry 12, 245-274.
• Wirsén, Carin. (2010). Skafferoben: sammansatta ord. Stockholm: Bonnier Utbildning.

Se även

• Särskrivning
• Kompositionalitetsprincipen.
• Bahuvrihi-komposita

Externa länkar

• Svenska Akademiens grammatik på svenska.se