Renato Dulbecco

italiensk-amerikansk virolog

Renato Dulbecco, född 22 februari 1914 i Catanzaro, Kalabrien, Italien, död 19 februari 2012[23] i La Jolla, Kalifornien, var en virolog och italiensk-amerikansk nobelpristagare. År 1975 erhöll han Nobelpriset i fysiologi eller medicin tillsammans med David Baltimore och Howard M. Temin för arbete med oncovirus, som är virus som kan orsaka cancer när de infekterar djurceller.[24][25][26][27][28][29][30][31]

Renato Dulbecco Nobelpristagare i fysiologi eller medicin 1975
Renato Dulbecco crop.jpg
Renato Dulbecco, 1966.
Född22 februari 1914[1]
CatanzaroItalien[4][5][6]
Död19 februari 2012[7] (97 år)
La JollaUSA[9][10]
MedborgarskapItalien[11][12][10], USA[13][14] och Kungariket Italien
Utbildad vidUniversitetet i Turin, medicine doktor, Arbcom ru editing.svg
SysselsättningVirolog, läkare
ArbetsgivareCalifornia Institute of Technology
Indiana University
University of California, San Diego
Human Genome Project
Utmärkelser
John Scott-medaljen (1958)
Albert Lasker Basic Medical Research Award (1964)[15]
Howard Taylor Ricketts Award (1965)
Paul Ehrlich och Ludwig Darmstaedter-priset (1967)
Louisa Gross Horwitz-priset (1973)
Marjory Stephenson-priset (1973)
Leeuwenhoek-föreläsningen (1974)
Selman A. Waksman-priset i mikrobiologi (1974)[16]
Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1975)[17][18]
Hedersdoktor vid Vrije Universiteit Brussel (1978)[19]
Storofficer av Italienska republikens förtjänstorden (1981)[20]
Storkorsriddare av Republiken Italiens förtjänstorden (1991)[21]
Hedersdoktor vid University of Las Palmas de Gran Canaria (1996)[22]
Utländsk ledamot av Royal Society
Guggenheimstipendiet
Redigera Wikidata

BiografiRedigera

Dulbecco tillbringade sin barndom och växte upp i Ligurien, i kuststaden Imperia. Han tog gymnasieexamen vid 16 års ålder och flyttade sedan till universitetet i Turin. Trots ett starkt intresse för matematik och fysik bestämde han sig för att studera medicin. Vid endast 22 års ålder tog han examen i patologisk anatomi och patologi under handledning av professor Giuseppe Levi. Under dessa år träffade han Salvador Luria och Rita Levi-Montalcini, vars vänskap och uppmuntran senare skulle föra honom till USA. År 1936 kallades han in till militärtjänst som läkare men skrevs ut 1938. År 1940 gick Italien in i andra världskriget och Dulbecco återkallades och skickades till fronten i Frankrike och Ryssland, där han sårades. Efter sjukhusvistelse och fascismens kollaps anslöt han sig till motståndet mot den tyska ockupationen.[30]

Vetenskaplig karriärRedigera

Efter kriget återupptog Dulbecco sitt arbete vid Levis laboratorium, men flyttade snart, tillsammans med Levi-Montalcini, till USA, där han vid Indiana University arbetade med Salvador Luria på bakteriofager. Sommaren 1949 flyttade han till Caltech och gick samman med Max Delbrücks grupp. Där började han sina studier om djur oncovirus, särskilt av polyom familj.[32] I slutet av 1950-talet, antog han Howard Temin som sudent, som han, tillsamman med David Baltimore, senare skulle dela Nobelpriset med för "deras upptäckter av växelverkan mellan tumörvirus och det genetiska materialet i cellen." Temin och Baltimore gjorde samtidigt och oberoende av varandra upptäckten av omvänd transkriptas. Även om Dulbecco inte deltog direkt i något av deras experiment, hade han lärt ut metoderna, som de använde för att göra upptäckten, till dem.[33]

Under hela denna tid arbetade han också med Marguerite Vogt, men 1962 flyttade han till Salk Institute och sedan, 1972, till The Imperial Cancer Research Fund (numera Cancer Research UK London Research Institute) där han först utsågs till docent och sedan professor.[34] Som många italienska forskare hade Dulbecco inte någon doktorsexamen, därför att den inte fanns i det italienska högre utbildningssystemet (introducerad 1980[35]). År 1986 var han en av forskarna som startade Human Genome Project.[36][37] Från 1993 till 1997 var han tillbaka i Italien, där han var chef för Institutet för biomedicinsk teknik vid C.N.R. (National Council of Research) i Milano. Han behöll också sin plats vid fakulteten vid Salk Institute for Biological Studies. Dulbecco var aktivt involverad i forskning om identifiering och karakterisering av stamceller för bröstcancer fram till december 2011.[38] Hans forskning med hjälp av en modell för stamcellssystem visade att en enda malign cell med stamcellsegenskaper kan vara tillräcklig för att inducera cancer hos möss och kan generera distinkta populationer av tumörinitierande celler även med cancerstamcellsegenskaper.[39] Dulbeccos undersökningar av uppkomsten stamceller av bröstkörtelcancer i solida tumörer var en fortsättning av hans tidigare undersökningar av cancer som en sjukdom av förvärvade mutationer. Hans intresse för cancerstamceller påverkades starkt av bevis för att epigenetisk modifiering av en cell, förutom genomiska mutationer, kan bidra till utveckling eller progression av cancer.

Utmärkelser och hedersbetygelserRedigera

Förutom Nobelspriset fick Dulbecco följande utmärkelser:

ReferenserRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Renato Dulbecco, 16 september 2021.

NoterRedigera

  1. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] PubMed, PubMed-ID: 22542184, läst: 24 januari 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b c] Europe PubMed Central, PMCID: 3339322, läs online, läst: 30 januari 2020.[källa från Wikidata]
  4. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Дульбекко Ренато”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Большая Российская энциклопедия, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
  5. ^ Renato Dulbecco 1914-2012 (på engelska), National Academy of Sciences, läs online.[källa från Wikidata]
  6. ^ Claudia Verderio, Elena Restelli, Steven Condliffe, Ilaria Bertani, Susanna Mantovani, Annette Dolphin, Michela Matteoli, Marco Gobbi & Roberto Chiesa, Mutant PrP suppresses glutamatergic neurotransmission in cerebellar granule neurons by impairing membrane delivery of VGCC α(2)δ-1 Subunit, vol. 74, 2, Neuron, 1 april 2012, s. 300-313, doi: 10.1016/J.NEURON.2012.02.027, PubMed-ID: 22542184, läs online.[källa från Wikidata]
  7. ^ Renato Dulbecco obituary: 1975 Nobel Prize winner in medicine (på engelska), Los Angeles Times, 21 februari 2012, läs online, läst: 12 augusti 2012.[källa från Wikidata]
  8. ^ [a b c] Europe PubMed Central, PubMed-ID: 22461601, läst: 30 juli 2017.[källa från Wikidata]
  9. ^ David Baltimore, Retrospective. Renato Dulbecco (1914-2012)., vol. 335, 6076, Science, 1 mars 2012, s. 1587, doi: 10.1126/SCIENCE.1221692, PubMed-ID: 22461601, läs online.[källa från Wikidata]
  10. ^ [a b] Renato Dulbecco, who won a Nobel for virus research, dies at 97 (på engelska), The Washington Post, 20 februari 2012, läs online.[källa från Wikidata]
  11. ^ Reverse transcriptase, Encyclopædia Britannica (på engelska), läs online.[källa från Wikidata]
  12. ^ Renato Dulbecco: Virologist and Nobel laureate (på engelska), The Independent, 23 februari 2012, läs online.[källa från Wikidata]
  13. ^ Encyclopædia Britannica, läs online.[källa från Wikidata]
  14. ^ Renato Dulbecco, 97, Dies; Won Prize for Cancer Study (på engelska), The New York Times, 21 februari 2012, läs online, läst: 12 april 2021.[källa från Wikidata]
  15. ^ Renato Dulbecco and Harry Rubin (på engelska), Lasker-stiftelsen, läs online, läst: 10 april 2014.[källa från Wikidata]
  16. ^ Selman A. Waksman Award in Microbiology (på engelska), National Academy of Sciences, läs online, läst: 10 april 2014.[källa från Wikidata]
  17. ^ The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1975, Nobelprize.org (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 10 april 2014.[källa från Wikidata]
  18. ^ Table showing prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, april 2019, läs online, läst: 5 februari 2021.[källa från Wikidata]
  19. ^ Eredoctoraten (på nederländska), Centrum voor Academische en Vrijzinnige Archieven (CAVA), läs online.[källa från Wikidata]
  20. ^ Dettaglio decorato (på italienska), presidenza della Repubblica Italiana, läs online, läst: 10 april 2014.[källa från Wikidata]
  21. ^ Dettaglio decorato (på italienska), presidenza della Repubblica Italiana, läs online, läst: 10 april 2014.[källa från Wikidata]
  22. ^ Doctores Honoris Causa de la ULPGC (på spanska), University of Las Palmas de Gran Canaria, läs online.[källa från Wikidata]
  23. ^ Gellene, Denise (20 februari 2012). ”Renato Dulbecco, 97, Dies; Won Prize for Cancer Study”. New York Times. https://www.nytimes.com/2012/02/21/us/dr-renato-dulbecco-nobel-laureate-dies-at-97.html. Läst 19 november 2018. 
  24. ^ "The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1975". Nobelprize.org. 12 Sep 2012
  25. ^ Verma, I. M. (2012). ”Renato Dulbecco (1914–2012) Molecular biologist who proved that virus-derived genes can trigger cancer”. Nature 483 (7390): sid. 408. doi:10.1038/483408a. PMID 22437605. 
  26. ^ Eckhart, W. (2012). ”Renato Dulbecco: Viruses, genes, and cancer”. Proceedings of the National Academy of Sciences 109 (13): sid. 4713–4714. doi:10.1073/pnas.1203513109. Bibcode2012PNAS..109.4713E. 
  27. ^ Raju, T. N. (1999). ”The Nobel chronicles. 1975: Renato Dulbecco (b 1914), David Baltimore (b 1938), and Howard Martin Temin (1934-94)”. Lancet 354 (9186): sid. 1308. doi:10.1016/s0140-6736(05)76086-4. PMID 10520671. 
  28. ^ Kevles, D. J. (1993). ”Renato Dulbecco and the new animal virology: Medicine, methods, and molecules”. Journal of the History of Biology 26 (3): sid. 409–442. doi:10.1007/bf01062056. PMID 11613167. https://authors.library.caltech.edu/39630/1/HumsWP-0151.pdf. 
  29. ^ Baltimore, D. (2012). ”Retrospective: Renato Dulbecco (1914-2012)”. Science 335 (6076): sid. 1587. doi:10.1126/science.1221692. PMID 22461601. 
  30. ^ [a b] Nobel autobiography of Dulbecco
  31. ^ Renato Dulbecco telling his story at Web of Stories
  32. ^ Dulbecco, R (1976). ”From the molecular biology of oncogenic DNA viruses to cancer”. Science 192 (4238): sid. 437–40. doi:10.1126/science.1257779. PMID 1257779. Bibcode1976Sci...192..437D. 
  33. ^ Judson, Horace (2003-10-20). ”No Nobel Prize for Whining”. New York Times. https://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?sec=health&res=9C02E4DE123EF933A15753C1A9659C8B63. 
  34. ^ ”The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1975”. The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1975. https://www.nobelprize.org/prizes/medicine/1975/dulbecco/biographical/. 
  35. ^ ”Dottorato, Enciclopedia Treeccani”. Dottorato, Enciclopedia Treeccani. https://www.treccani.it/enciclopedia/dottorato/. 
  36. ^ Dulbecco, R (1986). ”A turning point in cancer research: Sequencing the human genome”. Science 231 (4742): sid. 1055–6. doi:10.1126/science.3945817. PMID 3945817. Bibcode1986Sci...231.1055D. 
  37. ^ Noll, H. (1986). ”Sequencing the Human Genome”. Science 233 (4760): sid. 143. doi:10.1126/science.233.4760.143-b. PMID 3726524. Bibcode1986Sci...233..143N. 
  38. ^ Zucchi, I.; Sanzone, S.; Astigiano, S.; Pelucchi, P.; Scotti, M.; Valsecchi, V.; Barbieri, O.; Bertoli, G.; et al. (2007). ”The properties of a mammary gland cancer stem cell”. Proceedings of the National Academy of Sciences 104 (25): sid. 10476–10481. doi:10.1073/pnas.0703071104. PMID 17566110. Bibcode2007PNAS..10410476Z. 
  39. ^ Zucchi, I.; Astigiano, S.; Bertalot, G.; Sanzone, S.; Cocola, C.; Pelucchi, P.; Bertoli, G.; Stehling, M.; et al. (2008). ”Distinct populations of tumor-initiating cells derived from a tumor generated by rat mammary cancer stem cells”. Proceedings of the National Academy of Sciences 105 (44): sid. 16940–16945. doi:10.1073/pnas.0808978105. PMID 18957543. PMC: 2575224. Bibcode2008PNAS..10516940Z. https://air.unimi.it/bitstream/2434/59731/2/PNAS-2008-Zucchi-16940-5.pdf. 
  40. ^ ”Selman A. Waksman Award in Microbiology”. Selman A. Waksman Award in Microbiology. National Academy of Sciences. http://www.nasonline.org/site/PageServer?pagename=AWARDS_waksman. 
  41. ^ ”Fellowship of the Royal Society 1660-2015”. Fellowship of the Royal Society 1660-2015. London: Royal Society. https://docs.google.com/spreadsheets/d/1RVVZY00MZNrK2YCTTzVrbTFH2t3RxoAZah128gQR-NM/pubhtml. 

Externa länkarRedigera