Rebellflottan

Revolta da Armada
	; Kryssaren Aquidabã i Guanabarabukten
Ägde rum	1893-1894
Plats	Rio de Janeiro, Brasilien
Resultat	Regeringens seger
Stridande
Första brasilianska republiken Brasiliens armé; Brasiliens flotta;	Kejsardömet Brasilien Rebellflottan
Befälhavare och ledare
Floriano Peixoto; Hermes da Fonseca; Antônio César; José Jardim	Kejsardömet Brasilien Custódio José de Melo; Kejsardömet Brasilien Saldanha da Gama
Styrka
Regeringsflottan (under sjöstriden i Guanabarabukten):; 2 kryssare; 1 jagare; 6 torpedbåtar; 2 monitorer; 4 hjälpkryssare; 2 kanonbåtar	Regeringsflottan (under sjöstriden i Guanabarabukten):; 1 fort; 2 slagskepp; 4 kryssare; 1 monitor; 1 kanonbåt; 7 torpedbåtar; 9 hjälpfartyg
Förluster
	ź
	cirka 10,000 döda (rebeller, loyala och civila)

Rebellflottan, eller Revolta da Armada (portugisiska), var en revolt i den brasilianska flottan mot den republikanska regeringen år 1893 till 1894. Revolten leddes av amiralerna Custódio José de Melo och Saldanha Da Gama. De hade begärt nyval efter den i förtid avgående presidenten Deodoro da Fonseca. Men vicepresidenten, Floriano Peixoto hade avslagit begäran - i strid mot konstitutionen.

Bakgrund redigera

Den portugisiska kungafamiljen bosatte sig i Brasilien 1807 efter att Napoleon ockuperat Portugal. Då hovet återvände till Portugal 1821, stannade kronprinsen Pedro (1798-1834) kvar. Året därpå förklarade denne landet självständigt och Pedro I kröntes till kejsare. Portugal erkände självständigheten 1824.

På grund av sviktande hälsa abdikerade Pedro I 1831 till förmån för sin femårige son Pedro II, som regerade fram till 1889.^[2]

Deodoro da Fonseca (1889)

År 1888 upphävdes slaveriet i Brasilien. Detta blev en ekonomisk katastrof för haciendaägarna i södra Brasilien, och dessa skyllde det kaos som uppstod på kejsar Pedro II. Kyrkan hade nyligen skiljts från staten, och armén beskyllde politikerna för vanvård.

Den 15 november 1889 beordrade arméchefen marskalk Deodoro da Fonseca att regeringsbyggnaderna i Rio de Janeiro skulle ockuperas och utropade sig själv till den federala republikens förste president. Kejsardömet hade därmed kollapsat. Han utsåg en annan marskalk, Floriano Peixoto, till vicepresident och konteramiralen Custódio de Mello till sjö- och krigsminister.^[3]

Första revolten redigera

Konteramiral Custodio José de Mello

Efter novemberrevolutionen uppstod ekonomisk och politisk kris i landet. President Fonseca upplöste parlamentet och utlyste undantagstillstånd. Den brasilianska marinen som av tradition varit lojala mot kejsarmakten och ansåg sig missgynnade i den nya republiken revolterade i slutet av 1891 och amiral de Mello hotade att bombardera Rio de Janeiro. Fonseca tvingades att avgå för att undvika inbördeskrig.

Andra revolten redigera

Floriano Peixoto (1891)

Den andra revolten började i mars 1892 då 13 generaler skickade ett manifest till president Peixoto och begärde val till presidentämbetet enligt den nya konstitutionen. Presidenten ignorerade rörelsen och beordrade att ledarna skulle arresteras. I september året efter revolterade den brasilianska marinen och blockerade Rio de Janeiro. Den 13 september gav presidenten order att alla befästningar i Guanabarabukten skulle bombardera rebellernas fartyg och deras fäste på ön Ilha de Villegagnon. Rebellflottans flaggskepp lyckades komma undan men förödelsen på Villegagnon blev stor.^[4]

Mellanspel redigera

År 1893 var det 400 år sedan Columbus reste till Amerika för första gången. Detta firade USA med en internationell flottparad i New Yorks hamn. Bland utländska örlogsfartyg deltog kryssaren Aquidabã med den brasilianska marinministern amiral Custódio de Mello ombord. När de Mello återkom tillbaka Rio de Janeiro hade presidenten intrigerat och format nya allianser. Amiralen Netto hade utsetts till chef för marinen. De Mello protesterade och återtog sin flotta och förklarade sig vara Brasiliens befriare.^[5]

Presidenten med stöd av det republikanska partiet i Sao Paulo gav då order till ambassadörer i USA och Europa att införskaffa nya örlogsfartyg. Som mellanhand fungerade den amerikanske bankiren Charles Flint. Ett antal örlogsfartyg, byggda i USA, England och Tyskland överfördes till den brasilianska republiken och anlände till Pernambuco^[6] i början av 1894.

Sjöstriden vid Sankta Catarina redigera

I början av april 1894 gav president Peixoto order till regeringsflottan att anfalla de Mellos flotta som låg vid ön Santa Catalina i delstaten São Paulo. Presidenten kallade till sig den svenske kommendörkaptenen Nils Fock, som var lärare i vapenteknik vid den brasilianska sjökrigsskolan på ön Enxada. Fock, expert på det nya torpedvapnet, utnämndes till vapenchef på den engelskbyggda torpedkryssaren Gustavo Sampaio.^[7]

Den 12 april samlades en eskader ur regeringsflottan norr om Santa Catalina. Natten till den 17 april gick Gustavo Sampaio och fyra torpedbåtar in mot staden Desterro. Gustavo Sampaio fick in en fullträff på rebellflottans flaggskepp Aquidaban som sjönk på grunt vatten. Det var första gången den brasilianska flottan använde torpeder.^[8]

Slagskeppet Aquidabã kunde repareras och döptes om till Dezesseis de Abril (svenska: Sextonde April)

Amiral Custodio José de Mello gick i landsflykt i Buenos Aires och återkom till Brasilien efter några år och blev ledamot i parlamentet.^[9]

Staden Desterro döptes om till Florianopolis för att hedra presidentens seger.^[8]

Fartyg i rebellflottan redigera

Slagskepp, Aquidabã (Det träffades av en torped och sjönk på grunt vatten, kunde bärgas och repareras)
Kryssare, Almirante Tamandaré
Pansarskepp, Sete de Setembro (sjönk vid arsenalen i Niterói. 9 februari 1894)
Kryssare, Republica
Kryssare, Trajano
Jagare, Esperança
Jagare, Pereira da Cunha (sjönk efter träffats av artillerield under striden i Guanabarabukten, 23 februari 1894)
Kanonbåt, Marajó (sjönk vid arsenalen i Niterói. 9 februari 1894)
Torpedbåt, Araguari
Torpedbåt, Iguatemi
Torpedbåt, Marcílio Dias
Monitore, Jatai (sjönk under striden i Guanabarabukten, 23 februari 1894)
Transportfartyg, Madeira (sjönk under striden i Guanabarabukten, 23 februari 1894)

Fartyg på regeringssidan redigera

Jagaren Gustavo Sampaio.

Jagare, Gustavo Sampaio, före detta Aurora, byggd i England
Pansarskepp, Alagoas
Pansarskepp, Solimões (sjönk av okänd anledning i mars 1894)
Kryssare, Tiradentes
Kryssare, Andrada
Kryssare, Parnaíba
Kryssare,Niteróy
Kanonbåt Piratini
Kryssare, Pedro Afonso
Torpedbåt, Bento Gonçalves (sjönk på den nordöstra kusten 1 december 1893)
Torpedbåt, Silva Jardim
Torpedbåt, Silvado, skadad vid Sankta Catarina
Torpedbåt, Pedro Ivo (svårt skadad av egen torped vid avfyrning)
Torpedbåt, Sabino Vieira
Transportfartyg, São Salvador
Transportfartyg, Santos
Transportfartyg, Itaipu

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från portugisiskspråkiga Wikipedia

Noter redigera

^ Brassey, Thomas Allnutt "The Naval Annual; 1894" Elibron Classics/Adamant Media Corporation 2006, Chapter XI "The Naval Revolt in Brazil"
^ Bra Böckers Lexikon, band 3, sid 270
^ Hägg 2004, sid. 25-27.
^ Hägg 2004, sid. 99-104.
^ Hägg 2004, sid. 28-31.
^ Hägg 2004, sid. 66.
^ Hägg 2004, sid. 108.
^ [a b] ”UK militärhistoria Sydamerika”. Läst 29 juli 2016.
^ Hägg 2004, sid. 132.

Tryckta källor redigera

Friesen Sten von, Bendz Gerhard, Swahn Jan-Öjvind, red (1973-1981). Bra böckers lexikon. Höganäs: Bra böcker. Libris 127735

Hägg, Christer (2004). Till Rio med John Ericssons fruktade Destroyer. Stockholm: Marin Art. Libris 9692903. ISBN 91-631-5914-7

[1] Brassey, Thomas Allnutt "The Naval Annual; 1894" Elibron Classics/Adamant Media Corporation 2006, Chapter XI "The Naval Revolt in Brazil"

[2] Bra Böckers Lexikon, band 3, sid 270

[FOOTNOTEHägg200425-27-3] Hägg 2004, sid. 25-27.

[FOOTNOTEHägg200499-104-4] Hägg 2004, sid. 99-104.

[FOOTNOTEHägg200428-31-5] Hägg 2004, sid. 28-31.

[FOOTNOTEHägg200466-6] Hägg 2004, sid. 66.

[FOOTNOTEHägg2004108-7] Hägg 2004, sid. 108.

[milhist-8] [a b] ”UK militärhistoria Sydamerika”. Läst 29 juli 2016.

[FOOTNOTEHägg2004132-9] Hägg 2004, sid. 132.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]