Rödnäbbad oxhackare

afrikansk fågelart

Rödnäbbad oxhackare[2] (Buphagus erythrorynchus) är en av två arter oxhackare inom ordningen tättingar,[3] afrikanska fåglar kända för att leva av parasiter som de plockar från däggdjur.

Rödnäbbad oxhackare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Red billed oxpecker close.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljOxhackare
Buphagidae
SläkteBuphagus
ArtRödnäbbad oxhackare
B. erythrorynchus
Vetenskapligt namn
§ Buphagus erythrorynchus
Auktor(Stanley, 1814)
Utbredning
Buphagus erythrorhynchus map.svg
Synonymer
Buphagus erythrorhynchus
Hitta fler artiklar om fåglar med

KänneteckenRedigera

UtseendeRedigera

Rödnäbbad oxhackare är en ungefär 20 centimeter lång brunaktig fågel med helröd kraftig näbb och gul ögonring runt röda ögon. Den är brungrå på huvud, hals, vingar och stjärt medan undersidan är blekgul. Ungfåglarna har brun näbb och grå ögonring. Den liknande gulnäbbade oxhackaren har tvåfärgad gulröd näbb, blek övergump och saknar den gula ögonringen.[4][5]

LätenRedigera

Lätet är ett "trik-quisss", medan hanens sång består av mjuka läten uppblandat med visslingar och drillar.[5]

Utbredning och systematikRedigera

Fågeln förekommer på savann i östra och södra Afrika.[3] Vid ett tillfälle har den påträffats i Jemen: 5 april 1998.[6] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Hybridisering förekommer med gulnäbbad oxhackare i Zambia i allt större utsträckning.[7]

FamiljetillhörighetRedigera

Oxhackarna är nära släkt med stararna (Sturnidae) och placerades tidigare i den familjen. DNA-studier visar dock att de är systergrupp till härmtrastar (Mimidae) och starar tillsammans. De lyfts därför idag ut till en egen familj, Buphagidae, för att undvika att slå ihop starar och härmtrastar till en enda familj.

LevnadssättRedigera

Rödnäbbad oxhackare hittas på savann och i jordbruksbygd upp till 3000 meters höjd, med enstaka träd för nattvila och häckning. Fågeln tillbringar nästan hela sin vakna tid på ryggen på stora däggdjur, både vilda och domesticerade, där den livnär sig av parasiter, flugor och död hud, ibland även blod från ett sår. Arten är stannfågel med endast små och lokala rörelser.[5]

HäckningRedigera

Fågeln häckar vanligen efter regn då den bygger ett bo som fodras med djurhår och placeras i ett trädhål. Däri lägger den två till fem ägg. Oxhackare häckar kooperativt, på så vis att det häckande paret får assistans av flera medhjälpare med att mata ungarna.[5]

Status och hotRedigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som lokalt vanlig.[8]

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Buphagus erythrorynchus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  4. ^ Hancock, Peter; Ingrid Weiersbye (2015). Birds of Botswana. Princeton University Press. ISBN 9780691157177 
  5. ^ [a b c d] Craig, A. (2019). Red-billed Oxpecker (Buphagus erythrorynchus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/62336 11 januari 2019).
  6. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 193. ISBN 978-84-941892-9-6 
  7. ^ Zwols, M. & Hubbard, P. (2012) Further sighting of hybrid oxpeckers in the Matobo Hills, Zimbabwe. Honeyguide 58(1): 74–75.
  8. ^ Fry, C. H.; Keith, S.; Urban, E.K. 2000. The birds of Africa vol. VI. Academic Press, London.

Externa länkarRedigera