Tändkulemotor

förbränningsmotor av kolvtyp
(Omdirigerad från Råoljemotor)

Tändkulemotor, även semidieselmotor, kultändare, glödkulemotor och råoljemotor, är en förbränningsmotor av kolvtyp som förr användes till att driva bland annat fiskebåtar, sågar, fabriksmaskiner, pumpar, tröskverk och traktorer.

Skiss av tändkulemotor.
1. Tändkula
2. Cylinder
3. Kolv
4. Vevhus
Atlas tändkulemotorer. Affisch från omkring 1917.
Petroleummotor "Patent Fenix" för gammaldags tillverkning av takspån. Video: längd 1min 37sek.
Tändkulemotor av varumärket Drott, nytillverkad på Pythagoras industrimuseum i Norrtälje efter originalritningar.
Pythagoras råoljemotor av märke Drott i Landsnora kvarn och såg.

Tändkulemotorn är upphovet till det klassiska 'dunk-dunk-ljudet' från gamla fiskebåtar.[1][2]

Funktion

redigera

Namnet härrör från den kulformade kammare som sticker ut ur motorns block, och som förvärms för att motorn ska starta. I denna kammare sker den huvudsakliga förbränningen och kammaren är förbunden med cylindern genom en kanal. Till skillnad från resten av motorn saknar kammaren vattenkylning. Kulan kommer alltså att hålla en högre temperatur än resten av motorn och det är detta som gör att bränsleblandningen antänds. Bränslet sprutas in i kammaren av en pump och när kolven pressar upp luft i kammaren stiger temperaturen genom kompressionen, värmen i kulans väggar och i de kvarvarande förbränningsresterna till sådan nivå att bränsle-luftblandningen antänds.

Principen liknar dieselmotorn, men i denna åstadkoms den höga temperaturen enbart genom kompression. Eftersom förgasningen av bränslet sker vid mycket hög temperatur kan bränslen av låg kvalitet användas. Därför kallas motortypen även råoljemotor eftersom tjock mineralolja kan användas men även till exempel trätjära, sälolja eller smör. Eftersom tändkulemotorerna oftast drevs vid låga varvtal krävdes ett kraftigt svänghjul.

Före start måste kulan värmas tills den blir svagt glödande. Ursprungligen skedde detta med blåslampa och kunde ta 15 till 20 minuter. Speciella blåslampor för detta ändamål drevs oftast med fotogen och tillverkades av till exempel av Primus. Senare motorer kunde värmas med elström eller med en pyroteknisk sats. För att få en jämn gång på motorn fick kulan sedan varken bli för kall eller för varm, varför driften krävde ett visst mått av skicklighet.

Användning

redigera

Tändkulemotorn var oftast encylindrig och av tvåtaktstyp. Större fiskebåtar i Bohuslän hade ofta tvåcylindriga tändkulemotorer med relativt stor effekt.

Tvåtakts tändkulemotor kan gå åt två olika håll, och det kunde nyttjas för att växla riktning med snabbt stopp och omstart åt motsatt håll till exempel för att backa vid tilläggning i hamn. Härigenom undveks ett dyrbart backslag av mekanisk typ. Senare ersattes denna teknik i mariina tillämpningar med reverserbara propellrar.

Motorerna var också vanliga i stationära tillämpningar för att driva mindre sågverk, pumpar, kvarnar et cetera. De kunde placeras på vagnar och användes på det sättet som mobila kraftstationer.

Historik

redigera

Tändkulemotorn uppfanns i slutet av 1800-talet av engelsmannen Herbert Akroyd. Akroyd tillverkade en motor av fyrtaktstyp med hjälp av Hornsby & Sons i Grantham. Drivmedlet för denna motor var fotogen. Motorn kom att vidareutvecklas senare i USA av två tyska emigranter som hette Mietz och Weiss vilka patenterade en liggande tvåtaktsmotor.

Sverige

redigera

Det var denna Mietz och Weiss tvåtaktsmodell som blev modellen för de flesta motorer som tillverkades i Sverige. J.V. Svenson köpte tillverkningsrättigheter runt sekelskiftet, och kom att bedriva en omfattande tillverkning i AB J.V. Svensons Motorfabrik i Augustendal i Nacka. År 1912 startade J.V. Svensons Motorfabrik produktion av en motorplog med tändkulemotor. Senare kom det att finnas mer än 70 större tillverkare av denna motortyp i Sverige och tändkulemotorer kom att utgöra en betydande svensk exportartikel.[3] Tillverkning av tändkulemotorer var särskilt etablerat i Sverige och har setts som en viktig faktor när Sveriges verkstadsindustri kom i kapp övriga Europas industrialiseringsgrad första årtiondena av 1900-talet.

Svenska tillverkare av tändkulemotorer i urval

redigera

Norska tillverkare av tändkulemotorer i urval

redigera

Danska tillverkare av tändkulemotorer i urval

redigera

Se även

redigera

Källor

redigera
 Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Tändkulemotor, 11 juli 1920.
  1. ^ Ulf Blomgren (14 augusti 2019). ”Klassiskt ljud fortsätter locka till Tändkulemotorns dag”. Bohusläningen. Arkiverad från originalet den 14 augusti 2019. https://web.archive.org/web/20190814153541/https://www.bohuslaningen.se/nyheter/soten%C3%A4s/klassiskt-ljud-forts%C3%A4tter-locka-till-t%C3%A4ndkulemotorns-dag-1.17127003. Läst 27 december 2019. 
  2. ^ ”Tändkulemotorn”. Tändkulans vänner. 24 april 2006. Arkiverad från originalet den 24 april 2006. https://web.archive.org/web/20060424072550/http://www.tandkulan.com/. Läst 26 september 2020. ”många ler igenkännande då de hör det karaktäristiska dunket” 
  3. ^ (PDF) BILTRAKTORN - En undersökning rörande ett för jordbruket och försvaret gemensamt drag-, last- och personfordon. Statens offentliga utredningar. 1948. Libris 13538074. http://libris.kb.se/bib/13538074. Läst 3 augusti 2016 

Vidare läsning

redigera

Externa länkar

redigera