Tropiklira[2] (Puffinus bailloni) är en fågel i familjen liror inom ordningen stormfåglar,[3] förekommande i Indiska oceanen och Stilla havet.

Tropiklira
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Tropiklira på La Réunion
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningStormfåglar
Procellariiformes
FamiljLiror
Procellariidae
SläktePuffinus
ArtTropiklira
P. bailloni
Vetenskapligt namn
§ Puffinus bailloni
Auktor(Bonaparte, 1857)
Synonymer
  • Puffinus assimilis bailloni

Utseende redigera

Tropikliran är en liten, svartvit lira med korta, breda vingar och relativt lång stjärt. Kroppslängden mäter 27-33 centimeter och vingspannet 64-74 centimeter.[4]

Undersidan av vingen är vit med bred svart yttre kant och varierande men utbrett med mörka teckningar på vingens inre del. Den har ett rätt tydligt mörkt halsband. Undersidan av stjärten är mörk hos underarten dichrous, vit hos nominatformen och delvis mörk hos colstoni. Benen är blå och svarta med rosafärgad simhud.[5]

På huvudet syns att den svarta hättan sträcker sig en bra bit nedanför ögat men är vitstreckad under och bakom örontäckarna. Tygeln är mörk, näbben lång och tunn och runt ögat syns en tunn ögonring.[5]

Utbredning och systematik redigera

Tropiklirans taxonomi är under diskussion. IOC 2017 delar upp den i fem underarter:[3]

Tillfälligt har den observerats i Australien, Sydafrika och Sri Lanka,[1] samt två fynd i Israel 1992 och 1999[7].

Tropikliran har tidigare kategoriserats som underart till dvärglira.[8] Boninlira (P. bannermani) behandlas ofta som underart till tropiklira.[6] Det förekommer även diskussioner kring möjligheten att taxonet temptator tillhör tropikliran, ett taxon som Clements et al. 2019 kategoriserar som underart till arablira (Puffinus persicus).[9][10] Formen atrodorsalis som tidigare beskrevs som en egen art utgör troligen en ungfågel av tropiklira.[11]

Levnadssätt redigera

Tropikliran är en havslevande fågel som ses nära land i närheten av häckningskolonierna. Vuxna fåglar tros vara i huvudsak stannfåglar, det vill säga håller sig inom 80-300 km från kolonierna. Den lever huvudsakligen av fisk, bläckfisk och kräftdjur. En studie av föda till ungar hos underarten nicolae i Seychellerna visar att 97% består av fisk.[4]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats, men underarten dichrous tros bestå av 1.000-10.000 par på Lineöarna och 10.000-100.000 par på Phoenixöarna, medan nominatformen utgörs av 3.000-5.000 par på Réunion och färre än 100 individer på Europa.[1] Det tros dock finnas många fler kolonier i Stilla havet.[1]

Namn redigera

Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar den franske naturforskaren Louis Antoine François Baillon (1778-1855).[12]

Referenser redigera

  1. ^ [a b c d e f] Birdlife International 2016 Puffinus bailloni Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
  3. ^ [a b] Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.4). doi : 10.14344/IOC.ML.6.4.
  4. ^ [a b] del Hoyo, J., Collar, N. & Kirwan, G.M. (2018). Tropical Shearwater (Puffinus bailloni). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/467279 on 27 September 2018).
  5. ^ [a b] Onley, Derek; Scofield, Paul (2007). Albatrosses, Petrels and Shearwaters of the World (Helm Field Guides). London: Christopher Helm. sid. 17. ISBN 0-7136-4332-3 
  6. ^ [a b] Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  7. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 55. ISBN 978-84-941892-9-6 
  8. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  9. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  10. ^ Svensson, L., Tyrberg, T., Fromholtz, J., & Jirle, E. (2012) Förändringar i listan över holarktis fåglar: Rapport nr 4 från SOF:s Taxonomikommitté, Vår fågelvärld, vol.71, nr.6, sid:42-49, issn 0042-2649
  11. ^ Bretagnolle, V., Attié, C. & Mougeot, F. (2000) Audubon’s Shearwaters Puffinus lherminieri on Réunion Island, Indian Ocean: behaviour, census, distribution, biometrics and breeding biology. Ibis 142(3): 399–412.
  12. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar redigera