Prostitution i Storbritannien

England fick Europas tidigaste lag om reglerad prostitution när kung Henrik II av England år 1161 tillät biskopen av Winchester att utfärda bordelltillstånd i det område i Southwark i London som föll under biskopens juristdiktion. Bordellerna kallades stew-houses eftersom de ofta fungerade som badhus, och stängdes ofta av biskopen då parlamentet sammanträdde i staden. De prostituerade fick inte gifta sig. Även andra städer i det medeltida England fick bordeller, oftast hänvisade till ett speciellt kvarter. År 1546 förbjöds bordellerna av Henrik VIII av England, då de förmodades vara ansvariga för spridningen av syfilis, och prostitution förbjöds.

Tillämpningen av bordellförbudet blev efterhand slappare, och under 1700-talet förekom en stor prostitutionsindustri i London, där Covent Garden blev ett känt kvarter för prostituerade. Förbudet mot bordellinnehav upprepades i form av Disorderly Houses Act 1751.

Omkring sekelskiftet 1800 förde den evangeliska rörelsen en kampanj mot toleransen av prostitutionen. I Vagrancy Act 1824 introducerades begreppet prostitution som "common prostitute" och belade prostitution med ett straff på två månaders straffarbete. Town Police Clauses Act 1847 gjorde det olagligt för prostituerade att samlas offentligt. Genom Contagious Diseases Acts infördes systemet med reglementerad prostitution i Storbritannien mellan 1864 och 1886, där prostituerade underkastades registrering och regelbundna tvångsundersökningar för sexuellt överförbara sjukdomar. Denna reglementering bekämpades av kvinnorörelsen, som slutligen lyckades avskaffa den. Antalet prostituerade i London under den viktorianska eran har bedömts ha varit minst 8000, med alternativa och mer ifrågasatta siffror på uppemot 80000.

Parallellt uppkom under 1700-talet en minoritet av kurtisaner, en slags finare prostituerade som beskyddades av rika män och kunde hålla sig utanför det övriga prostitutionssystemets regler och sköta sina egna affärer. De tillhörde den sällsynta minoritet prostituerade som kunde bli rika på sitt yrke. Den mest kända brittiska kurtisaneran var kanske den viktorianska epoken, där Catherine Walters är en av dess mest kända exempel.

I Storbritannien är säljande och köpande av sexuell tjänst som sådant inte olagligt. Däremot är många relaterade fenomen, så som att göra upp en affär offentligt, äga eller driva en bordell och många andra aktiviteter kriminaliserade.