Prekariat

Sämhällsklass bestående av de som lever med osäkra anställningsvillkor och utan ekonomisk säkerhet.
Se även: Prekaritet

Prekariat är ett begrepp som används för att beskriva en grupp människor i samhället som på grund av osäkra anställningsförhållanden lever i ett tillstånd utan förutsägbarhet och säkerheter, vilket påverkar materiell och psykiskt välmående.

Ett cykelbud på Foodora som med osäkra arbetsvillkor transporterar mat från serveringar till kunder.

Personer som ingår i prekariatet saknar ofta fasta anställningar, och kan i stället vara arbetslösa, egenanställda eller anställda under osäkra former (exempelvis på vikariat). Till begreppet hör också att möjligheterna till social rörlighet är mycket små[1]. Gemensamt för personer i prekariatet är en avsaknad av yrkesidentitet och en känsla av osäkerhet inför framtiden, som grundar sig i bristen på anställningstrygghet och förmåner som sjukförsäkring, semester och betald pension. För den del av prekariatet som arbetar med osäkra villkor genom digitala appar har begreppet gigekonomi myntats.[2]

Prekariatets uppkomst har kopplats samman med den nyliberala kapitalismen och inskränkningar av välfärdsstaten.[3][4] Prekariatet har även kopplats till uppkomsten av populistiska rörelser under 2010-talet.[5]

Termens ursprungRedigera

Termen prekariat myntades under 1960-talet i Frankrike och Italien av ordet prekär ("besvärlig situation") och med anspelning på proletariat.[6] Det tangerar tidigare uttryck som underklass och trasproletariat. Termen används under 2000-talet ofta i tysk samhällsdebatt i samband med en fortsatt hög arbetslöshet och vissa arbetsmarknadsåtgärder med låga ersättningsnivåer och tveksamma framtidsutsikter.

KänneteckenRedigera

Prekariatet kännetecknas av låg anställningstrygghet och anställningar som ofta bara varar under en kort tid, och har under anställningen litet inflytande över arbetssituationen. Det finns en brist på trygghet från statliga förmåner. På grund av låga inkomstnivåer är det ofta svårt för medlemmar av prekariatet att försörja sig själv och sin familj. För prekära arbetare inom gigekonomin är det vanligt att arbetsgivaren kräver att arbetarna själva står för redskap, verktyg och fordon som krävs i arbetet.[7]

Vidare läsningRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Standing, Guy (2014). ”Denizens och prekariatet”. En färdplan för prekariatet. Vägen till ett fullvärdigt medborgarskap 
  2. ^ ”Vad är gigekonomi?”. Gigwatch. https://www.gigwatch.se/om-gigekonomin/. Läst 14 mars 2021. 
  3. ^ Wacquant, Loïc (2014-08-24). ”Marginality, ethnicity and penality in the neo-liberal city: an analytic cartography” (på engelska). Ethnic and Racial Studies 37 (10): sid. 1687–1711. doi:10.1080/01419870.2014.931991. ISSN 0141-9870. http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/01419870.2014.931991. Läst 9 december 2019. 
  4. ^ Balafkhi, Hafid; Zinsmeister, Joop; Meerman, Martha (22 december 2017). ”A Job and a Sufficient Income Is Not Enough: The Needs of the Dutch Precariat”. https://journals.sagepub.com/doi/10.1177/2158244017749069. Läst 14 mars 2021. 
  5. ^ Standing, Guy (9 november 2016). ”Meet the precariat, the new global class fuelling the rise of populism”. World Economic Forum. https://www.weforum.org/agenda/2016/11/precariat-global-class-rise-of-populism. Läst 14 mars 2021. 
  6. ^ Fanthropologies. University of Minnesota Press. 2010. sid. 252. ISBN 978-0-8166-7387-2. OCLC 617508571. https://www.worldcat.org/oclc/617508571. Läst 9 december 2019 
  7. ^ ”Vad är gigekonomi?”. Gigwatch. https://www.gigwatch.se/om-gigekonomin/. Läst 14 mars 2021.