Permanent vissningsgräns definieras som den minsta mängd vatten som behöver finnas i jord för att de flesta växter inte ska vissna ner och dö.

En växt i jord som är torrare än den permanenta vissningsgränsen.

Den permanenta vissningsgränsen uttrycks som tension (undertryck), och anses ligga på ett undertryck av 150 meter vattenpelare (1,5 MPa) i marken. Vattenhalten vid den permanenta vissningsgränsen framgår av markens pF-kurva.

Ibland används också uttrycket biologisk vissningsgräns, som dock inträffar vid en något högre markvattenpotential än den permanenta vissningsgränsen.

Skillnaden i vattenhalt mellan fältkapacitet och permanent vissningsgräns i rotzonen anses vara det växttillgängliga vattnet.

Se ävenRedigera