Öppna huvudmenyn
För andra betydelser, se Bäcken (olika betydelser).
Kvinnligt bäcken, ventral vy.[1]
Manligt bäcken, ventral vy.[1]

Bäcken (latin: pelvis) är, i människans skelett, den kraftiga och skålformade benring som bär ryggradens (columna vertebralis) rörliga ryggkotor (vertebrae) och vilar mot lårbenen (os femoris). Bäckenet består hos en fullvuxen människa av fyra ben: Höger och vänster höftben (os coxae) som utgör bäckenets ventrala (främre) och laterala ("åt sidorna") delar och korsbenet (os sacrum) och svansbenet (os coccygis) som utgör bäckenets dorsala (bakre) del.

Bäckenet uppdelas av ett vinklat plan som skär genom bäckenets förstärkta "midja", linea terminalis, i en övre och en undre del:

Innehåll

SkelettRedigera

BenRedigera

Bäckenet består hos en vuxen människa av tre ben: Höger och vänster höftben (os coxae) och korsbenet (os sacrum). Höftbenet består fram till övre tonåren av tre separata ben: Det övre tarmbenet (os ilium) samt nedtill, ett främre blygdben (os pubis) och ett bakre sittben (os ischii).

Tillsammans med korsbenet bildar dessa ben bäckengördeln (cingulum membri pelvini) som förenar axialskelettet med de nedre extremiteterna.

LederRedigera

Mellan bäckenets ben finns tre leder: Höger och vänster blygdben ledar ventralt mot varandra framtill i blygdbensfogen (symphysis pubica).

Mot korsbenet (os sacrum) i ledar höftbenen i sakroiliakaleden (art. sacroiliaca), en mycket kompakt led som är omgiven av många ligament och endast medger mycket små rörelser.

Bäckenet ledar mot lårbenet (os femoris) i höftleden (art. coxae) genom en ledpanna i höftbenets laterala sida, höftledsgropen (acetabulum), där lårbenshuvudet (caput femoris) ansluter. Denna led är mycket kraftigt utformad för att kunna överföra tyngden från överkroppen ned i benen. Även den är omgiven av många ligament och dessutom många och mycket starka muskler.[2]

LigamentRedigera

MusklerRedigera

Evolution och variationRedigera

Hos djur är bäckenets huvudsakliga uppgift att överföra bakbenens kraft och rörelser till resten av kroppen. Djur som saknar bakben, till exempel fiskar och ormar, saknar därför också bäcken.[3]

Fyrfota djur har långsträckta bäcken som effektivt överför rörelserna från benen till ryggraden. Tarmbenen är hos dem riktade framåt och blygd- och sittbenen är riktade bakåt. Generellt kan man säga att fyrfotade djur som rör sig fort har smala bäcken med långa tarmben.[3]

Hos förhistoriska däggdjur var bäckenet utsträckt och anpassat till den räta vinkeln mellan ryggraden och bakbenen. Hos tvåbenta däggdjur måste tyngden från överkroppen balanserar så att stödlinjen går genom ryggraden, ned i bäckenet och vidare ned genom höfterna till benen. Hos till exempel människan är därför bäckenets form mer kompakt och rundat.[3]

Hos fåglar är kroppen optimerad för flygning och musklernas kraftöverföring till vingarna. Eftersom fåglar vanligen inte använder benen för att förflytta sig är bäckenet därför långt och smalt. Benen i bäckenet måste vara lätta och är därför papperstunna men också förstärkta av åsar. Bäckenbenen och sista ryggkotorna är sammanvuxna till en enda enhet, synsacrum. Hos fåglar som tillbringar större delen av tiden på marken, till exempel påfåglar, kan bäckenet istället var stort och kraftigt med plats för de nödvändiga muskelfästena.[3]

Könsspecifika skillnaderRedigera

Både det kvinnliga och det manliga bäckenet har som uppgift att överföra tyngden från axialskelettet till de nedre extremiteterna. Kvinnans bäcken är även anpassat till uppgiften att föda barn och är därför bredare och plattare. Det manliga bäckenet är högre och smalare, vilket anses mer optimerat för att överföra tyngden från axialskelettet till de nedre extremiteterna.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Gray's Anatomy, 1918.
  2. ^ ”Henry Gray, Anatomy of the Human Body - 5i. Articulations of the Pelvis. Bartleby.com. 12 augusti 1918. http://www.bartleby.com/107/80.html. 
  3. ^ [a b c d] Steve Parker (översättning Fredrik Holm) (2003). Fakta i närbild: Skelett. Stockholm: Bonnier Carlsen Bokförlag. ISBN 91-638-2629-1 

Externa länkarRedigera