Oxel
Oxel (Sorbus intermedia) är en art i familjen rosväxter och förekommer naturligt i norra Europa. Den är släkt med rönn (S. aucuparia), fagerrönn (S. meinichii) och vitoxel (S. aria).
| Oxel | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Växter Plantae |
| Division | Fröväxter Spermatophyta |
| Underdivision | Gömfröväxter Angiospermae |
| Klass | Trikolpater Eudicotyledonae |
| Ordning | Rosordningen Rosales |
| Familj | Rosväxter Rosaceae |
| Släkte | Rönnsläktet Sorbus |
| Art | Oxel S. intermedia |
| Vetenskapligt namn | |
| § Sorbus intermedia | |
| Auktor | (Ehrh.) Pers., 1806 |
 | |
| Hitta fler artiklar om växter med | |
HistorikRedigera
Oxel uppkom i Sverige[1] efter det att artfränder kommit in från kontinenten efter istiden. Arten bildades sannolikt genom korsbefruktning mellan antingen vitoxel och tyskoxel eller vitoxel och rönn. Av detta skäl växer oxeln vild endast i Norden.[2]
Biologi och utbredningRedigera
Det förekommer att den kallas för svenskoxel. Namnet kommer av att arten uppstått i Sverige och inte kommit invandrad likt andra träd. Den bildar inte skogsområden men sprider sig lätt ända upp till den biologiska norrlandsgränsen och utmed Norrlandskusten med hjälp av fåglar som ätit dess bär. Linné ville ge den artnamn suedecia, men det blev Sorbus intermedia. Dess löv liknar ekens i sin flikighet, men är mörkare gröna, åt det blåa hållet och vitludna på undersidan. Dess ved användes tidigare till tumstockar.
Oxelns blommor liknar rönnens, så även bären som emellertid är större. För sin fina blomning om våren och bär om hösten i kombination med stor tålighet mot avgaser och blåst har den blivit ett vanligt stadsträd, i synnerhet i blåsiga områden. Det är också en vanlig häckväxt.
Den svenska oxeln har enkla, parflikiga blad. De är tjocka och styva, ovantill glänsande och ofta brunaktiga, undertill gråludna. Jämfört med rönnen har den något större blommor, större, avlånga frukter av mörkare, brunröd färg och mjöligare, sötaktigt fruktkött.
| ” | Bären äro smakelige at äta; men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder. Af torkade bären kan bröd bakas, brännewin brännas, och dricka bryggas. | „ |
| – Carl von Linné; Flora Oeconomica | ||
Den blir högre och får mycket tjockare stam än rönnen, men är inte lika härdig. Oxelns utbredning i Norden är begränsad till södra och mellersta Sverige (från norra Skåne till Dalarna och Medelpad, vanligast i östra Småland). Den finns också på spridda ställen i södra Norge, på Bornholm, på Åland och i sydvästligaste Finland.
Inom sitt utbredningsområde är oxeln ofta planterad allmänt vid gårdar och byar och har ungefär samma användning som rönnen. Veden har en densitet på 0,6 vilket är det tyngsta och hårdaste träet i Sverige (bok har 0,57, ask och ek har 0,55, asp har 0,4). Särskilt är den hårda och jämna veden eftersökt av träsnidare,[3] till exempel till skedar och andra husgeråd av trä.[4] Den brukas ofta till tumstockar, käglor och klot,[3] liksom till större redskap som hjulaxlar, block och trissor.[5]
SynonymerRedigera
- Pyrus intermedia Ehrh.
- Sorbus scandica (L.) Fr.
- Sorbus suecica (L.) Krok & Almq.
ReferenserRedigera
NoterRedigera
- ^ Söderqvist, Johannes (28 januari 2017). ”Rönn (och Oxel) - Tidningen Kulturen”. tidningenkulturen.se. https://tidningenkulturen.se/arkiv/122-oevriga-artiklar/reportage/kultur-reportage/22585-ronn-och-oxel. Läst 27 juni 2018.
- ^ [a b] Kjell Westerlind, Sveriges landskapsträd, 2014.
- ^ [a b] Skogssällskapet. ”Oxel”. skogeniskolan.se. https://www.skogeniskolan.se/sites/skogeniskolan.se/files/files/pages/sorbus_intermedia.pdf. Läst 19 juni 2018.
- ^ ”285.html (Bilder ur Nordens Flora)”. runeberg.org. 7 mars 1917. http://runeberg.org/nordflor/285.html. Läst 19 juni 2018.
- ^ Anderberg, Anna-Lena. ”Den virtuella floran: Sorbus intermedia (Ehrh.) Pers. - Oxel”. linnaeus.nrm.se. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/rosa/sorbu/sorbint.html. Läst 19 juni 2018.
Externa länkarRedigera
Wikimedia Commons har media som rör Oxel.- Den Virtuella Floran
- Oxel i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
