Gyllingar

Gyllingar (Oriolidae) är en familj bland gamla världens tättingar.

Gyllingar
Indisk sommargylling (Oriolus kundoo)
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Tättingar Passeriformes
Familj	Gyllingar Oriolidae
Vetenskapligt namn
§ Oriolidae
Auktor	Linné, 1758
Svartnackad gylling (Oriolus chinensis)

Utbredning och taxonomi

Familjen omfattar numera släktena egentliga gyllingar (Oriolus), fikonfåglar (Sphecotheres), pitohuier (Pitohui) och det utdöda nyzeeländska släktet Turnagra. Familjen finns utbredd i Afrika, Europa och Asien söderut till Australien. De få arter som häckar i tempererade områden är alla flyttfåglar, men även vissa tropiska arter gör säsongsbundna förflyttningar.

Utseende

Gyllingar är mellanstora tättingar som mäter mellan 20 och 30 cm på längden, och där honan är bara något mindre än hanen. Deras näbb är något nedåtböjd och, undantaget hos gröngyllingarna, jämnlång med huvudet. Näsborrarna är halvtäckta av en hornartad hinna. Stjärten är medellång och har en rak avslutning. Tarsen är inte längre än mellantån med klo. Merparten av arterna har färggranna fjäderdräkter, men honorna bär oftast dovare färger.

Beteende

Biotop och föda

Familjen förekommer i skogsbiotoper och tenderar att söka sin föda bland trädkronorna. Många arter klarar av att leva i öppen skogsmark, medan vissa bara återfinns i slutna skogsbiotoper. De är allätare, men huvudfödan utgörs av frukt, bär och leddjur.

Häckning

De lever i monogama förhållanden, häckar i revirhävdande par (Sphecotheres viridis häckar dock i löst sammansatta kolonier). Boet placeras ibland nära mer aggressiva fågelarter, såsom törnskator, arter i släktet Philemon eller arter i familjen Dicruridae, vilket ger ett visst mått av extra skydd mot predatorer. Gyllingarnas bon består av ett djupt, skålformat vävt rede, som är upphängt liksom en hängmatta från en gren. De lägger vanligtvis två till tre ägg, men så många som sex har observerats.

Arter

Efter International Ornithological Congress (IOC) från 2023.

• Släktet Turnagra
  • Nordöpiopio (T. tanagra) – utdöd
  • Sydöpiopio (T. capensis) – utdöd
• Släktet Sphecotheres – fikonfåglar
  • Timorfikonfågel (S. viridis)
  • Wetarfikonfågel (S. hypoleucus)
  • Australisk fikonfågel (S. vieilloti)
• Släktet Pitohui – pitohuier
  • Nordlig pitohui (P. kirhocephalus)
  • Rajaampatpitohui (P. cerviniventris)
  • Sydlig pitohui (P. uropygialis)
  • Svarthuvad pitohui (P. dichrous)
• Släktet Oriolus – egentliga gyllingar
  • Isabelagylling (O. isabellae)
  • Seramgylling (O. forsteni)
  • Burugylling (O. bouroensis)
  • Halmaheragylling (O. phaeochromus)
  • Grönryggig gylling (O. sagittattus)
  • Timorgylling (O. melanotis)
  • Wetargylling (O. finschi)
  • Tanimbargylling (O. decipiens)
  • Papuagylling (O. szalayi)
  • Gulgrön gylling (O. flavocinctus)
  • Javagylling (O. cruentus)
  • Svartröd gylling (O consanguineus)
  • Svartgylling (O. hosii)
  • Karmosingylling (O. traillii)
  • Silvergylling (O. mellianus)
  • Orientgylling (O. xanthornus)
  • Sundagylling (O. xanthonotus)
  • Buktalargylling (O. consobrinus)
  • Filippingylling (O. steerii)
  • Vittyglad gylling (O. albiloris)
  • Grönhuvad gylling (O. chlorocephalus)
  • Djungelgylling (O. brachyrhynchus)
  • Sãotomégylling (O. crassirostris)
  • Svarthuvad gylling (O. larvatus)
  • Etiopiengylling (O. monacha)
  • Berggylling (Oriolus percivali)
  • Svartvingad gylling (O. nigripennis)
  • Afrikansk gylling (O. auratus)
  • Indisk sommargylling (O. kundoo)
  • Sommargylling (O. oriolus)
  • Svartnackad gylling (O. chinensis)
  • Smalnäbbad gylling (O. tenuirostris)

Referenser

• Delar av artikeln är översatt från engelska wikipedias artikel Oriole. Läst 14 november 2008

Källor

• Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
• Gyllingar i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)