Ombilingruvan
Ombilingruvan är en nedlagd kolgruva i Sawahlunto på västra Sumatra i Indonesien. Det är den äldsta kolgruvan i Sydostasien och utsågs till världsarv av Unesco 2019.
| Ombilingruvan | |
 Ingång till gruvan, 1971. | |
| Geografiskt läge | |
|---|---|
| Koordinater | 0°41′0″S 100°46′0″Ö / 0.68333°S 100.76667°Ö |
| Land |  Indonesien |
| Data | |
| Typ | Kulturarv |
| Kriterier | ii, iv |
| Referens | 1610 |
| Historik | |
| Världsarv sedan | 2019 (43:e mötet) |
  Ombilin- gruvan
.
| |
| * Enligt Unescos indelning. | |
Bakgrund redigera
Kolfyndigheterna i Barisanbergen upptäcktes av den holländska geologen Willem Hendrik de Greve år 1867. Den första brytningen skedde i byn Sungai Durian och ett holländskt statligt gruvbolag bildades 1888. Gruvan var klar 1891 och under det första året bröts 47 833 ton stenkol i dagbrottet. På 1930-talet försörjde gruvan stora delar av Nederländska Ostindien med kol.[1]
Samhället Sawahlunto byggdes upp kring gruvan och växte till ett industriellt center i slutet av 1800-talet. En 155 kilometer lång järnväg byggdes för att transportera kolet från gruvan till den nybyggda hamnen i Teluk Bayur, tidigare Emmahaven, på Sumatras västkust där det lastades på de nederländska ångfartygen SS Sawahlunto och SS Ombilin för export.[1] Gruvarbetarna var lokala från minangkabaufolket, inhyrda arbetare från Java och Kina[2] samt straffångar från Java och Sumatra, så kallade kettinganger, som transporterades dit med händer, fötter och hals i kedjor.[1] Antalet anställda steg från drygt 1 200 år 1896 till mer än 11 000 tjugofem år senare, varav de flesta var straffångar.[3]
Gruvan minskade i betydelse under den japanska ockupationen 1943-1945 och övertogs senare av indonesiska staten. År 1985 började man bryta under jord och 2002 stängdes dagbrottet. Produktionen varierade kraftigt från år till år, men var i medeltal 9 miljoner ton om året i perioden mellan 2003 och 2016.[4] Gruvan lades ned år 2019.
Världsarv redigera
Ombilingruvan föreslogs som världsarv år 2015 och sattes upp på Unescos tentativa lista och utnämndes 2019.[5] En del av gruvan, inklusive tunneln Mbah Soero, arbetarbostäderna och sikthuset har bevarats och i gruvarbetarnas tidigare matsal har ett museum över gruvans historia inretts. Det är också möjligt att besöka en av de gamla gruvgångarna.[1] Världsarvet består av själva gruvan med utrustning, gruvstaden Sawahlunto, järnvägen med kuggstångsbana tunlar och broar samt den muddrade hamnen Emmahaven.[2]
Galleri redigera
-
Gruvkontoret, okänt datum. -
Gruvan cirka 1910. -
Gruvmuseet.
Källor redigera
- ^ [a b c d] ”What to know about the Ombilin coal mine in Sawahlunto” (på engelska). https://www.thejakartapost.com/travel/2019/07/09/what-to-know-about-the-ombilin-coal-mine-in-sawahlunto.html. Läst 27 november 2020.
- ^ [a b] ”Ombilin Coal Mining Heritage of Sawahluntospråk=engelska”. https://whc.unesco.org/en/list/1610/. Läst 27 november 2020.
- ^ Miners, managers and the state: A socio-political history of the Ombilin coal-mines, West Sumatra, 1892-1996, CHAPTER I, Erman Erwiza, Universiteit van Amsterdam, 28 oktober 1999, sid 2. (på engelska).
- ^ ”Indonesia Coal Production: State Owned: Bukit Asam: Ombilin” (på engelska). https://www.ceicdata.com/en/indonesia/coal-production/coal-production-state-owned-bukit-asam-ombilin. Läst 27 november 2020.
- ^ ”Ombilin coal mine makes it into UNESCO World Heritage list” (på engelska). https://en.antaranews.com/news/128467/ombilin-coal-mine-makes-it-into-unesco-world-heritage-list. Läst 27 november 2020.