Moderkakan eller (lat.) placentan är ett tillfälligt organ, som utbildas i kroppen hos de flesta däggdjur av honkön under graviditet. Ett organ med samma funktion utvecklas också hos vissa andra djur; se avsnittet Placenta hos andra djurgrupper nedan. Moderkakan består av två delar - den ena är genetiskt och biologiskt en del av fostret, den andra en del av modern. Moderkakan är inbäddad i livmoderväggen, där den tar emot näringsämnen och syre från moderns blod, och överför det till fostret, samt tar emot avfallsprodukter från fostret som moderns kropp sen kan göra sig av med. De två blodomloppen är helt skilda. Gränsen mellan moderkakans två delar utgör en barriär som filtrerar bort det mesta som kan skada fostret, såsom bakterier. En del ämnen såsom alkohol tränger dock igenom denna barriär, liksom många sorters virus.

Moderkaka några minuter efter förlossningen. Den sida som visas är den som vetter mot barnet, med navelsträngen uppe till höger. Den sida som inte ses, ligger an mot livmoderväggen. Den vita hinnan är rester av fosterhinnan.

Förutom att mediera överförsel av gaser och näringsämnen, har moderkakan även metabol och endokrin funktion - den tillverkar exempelvis enzymer, och utsöndrar hormoner såsom progesteron, vilket är viktigt för att graviditeten ska fullföljas. Moderkakan tillverkar också placentalaktogen som ökar mängden glukos och lipider (fetter) i moderns blod, vilket ökar näringsöverföringen till fostret och är orsaken till att moderns blodsockernivåer ökar under graviditeten. Hormonet koriongonadotropin tillverkas inte av något annat organ än moderkakan. Dess viktigaste uppgift är att under graviditetens tidigaste skede stimulera cellerna i gulkroppen till att producera mer progesteron, så att graviditeten inte avbryts.

Mellan moderkakan och fostret löper navelsträngen, som består av blodkärl och bindväv. Vid förlossningen kommer moderkakan ut efter barnet, och kallas ofta efterbörd. Navelsträngen klipps i allmänhet av direkt efter födelsen. Hos de flesta däggdjur biter modern av navelsträngen och äter upp moderkakan. Att äta upp sin egen moderkaka kallas placentofagi.

De enda däggdjur som inte har moderkaka är kloakdjuren, en grupp däggdjur som lägger ägg och som finns i Australien och Nya Guinea. Pungdjuren, som främst finns i Australien, har en enkel äggule-liknande moderkaka som tillbakabildas i ett tidigt stadium av fostrets utveckling. [1] Just av denna anledning är pungdjur bland de få däggdjur som inte förtär sin egen moderkaka vid förlossning.[2]

Placenta hos andra djurgrupperRedigera

Förutom däggdjur har också ett organ med liknande funktion utvecklats genom konvergent evolution. Exempel inkluderar vissa arter av skorpioner[3] och kackerlackor,[4][5] vissa släkten av hajar (bland annat hammarhajar[6]) och ormar (bland annat kungsboan ger näring åt sin avkomma medelst både en placenta och en gulesäck, vilket är högst ovanligt bland reptiler, och bland allt annat utom revhajar och placentadäggdjur[7][8]), och klomaskar.

Det verkar som om någon slags överföring av näring från honan (eller, som hos sjöhästar, hanen) förekommer hos alla levandefödande arter, men de med fullt utvecklade placentor, såsom therior, vissa skinkar och vissa fiskar kan förlita sig på att på den vägen överföra alla nödvändiga näringsämnen till avkomman, och eliminera alla avfallsprodukter från ämnesomsättningen, så snart placentan helt har utbildats tidigt under dräktigheten. För sådana arter finns det en direkt och nära kontakt mellan moderns och embryots vävnader, men också en placentabarriär för att begränsa eller förhindra okontrollerad överföring av patogener.

I åtminstone en skinkart i den stora familjen Trachylepis överförs nästan all näring före födelsen via placentan till embryona. I livmodern är äggen mycket små, cirka 1 mm i diameter, med mycket litet äggula och mycket tunna skal. Skalmembranet är rudimentärt och tillbakabildas, varigenom näring kan tas upp direkt från livmoderssekret. Ur embryonas korion utvecklas därefter inträngande vävnader som växer mellan cellerna i livmodersväggen tills de kan ta upp näring från moderns blodkärl. Medan det tränger igenom livmodersväggen tillväxer vävnaden kraftigt tills den bildar vävnadshöljen under livmoderns epitel. Så småningom avlägsnar de epitelet och ersätter det, så att de kommer i direkt kontakt med moderns kapillärer. I flera avseenden anses detta fenomen vara av stor betydelse inom teoretisk zoologi. Författarna noterar att en sådan endotelkorionisk placenta är väsensskild från den för varje annan känd levandefödande reptil.[9]


Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Viviparity, 3 oktober 2020.

ReferenserRedigera

  1. ^ moderkaka. http://www.ne.se/lang/moderkaka, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-06-18.
  2. ^ Mark B. Kristal (2 February 1980), Placentophagia: A Biobehavioral Enigma, "4", s. 141–150, doi:10.1016/0149-7634(80)90012-3, arkiverad från ursprungsadressen den October 13, 2006, https://web.archive.org/web/20061013004927/http://cogprints.org/757/00/gustibus.htm, läst 12 december 2007 
  3. ^ Capinera, John L., Encyclopedia of entomology. Springer Reference, 2008, p. 3311.
  4. ^ Costa, James T., The Other Insect Societies. Belknap Press, 2006, p. 151.
  5. ^ Newbern, E. (2016-01-26). ”Mom Genes: This Cockroach Species' Live Births Are in Its DNA”. en:LiveScience. Purch. http://www.livescience.com/53480-cockroach-pregnancy-unraveled.html. 
  6. ^ ”SHARKS & RAYS, SeaWorld/Busch Gardens ANIMALS, BIRTH & CARE OF YOUNG”. SHARKS & RAYS, SeaWorld/Busch Gardens ANIMALS, BIRTH & CARE OF YOUNG. Busch Entertainment Corporation. Arkiverad från originalet den 2013-08-03. https://web.archive.org/web/20130803103514/http://www.seaworld.org/animal-info/info-books/sharks-%26-rays/birth-%26-care.htm. Läst 3 september 2009. 
  7. ^ Capula, Massimo; Behler (1989). Simon & Schuster's Guide to Reptiles and Amphibians of the World. New York: Simon & Schuster. Sid. 118. ISBN 978-0-671-69098-4. https://archive.org/details/simonschustersgu00capu. 
  8. ^ Cogger, Harold; Zweifel, Richard (1992). Reptiles & Amphibians. Sydney: Weldon Owen. Sid. 182. ISBN 978-0-8317-2786-4. https://archive.org/details/reptilesamphibia00coggrich. 
  9. ^ Blackburn, D. G.; Flemming, A. F. (2011). ”Invasive implantation and intimate placental associations in a placentotrophic african lizard, Trachylepis ivensi (scincidae)”. Journal of Morphology 273: sid. 137–159. doi:10.1002/jmor.11011. PMID 21956253.