Slampiskare (Misgurnus fossilis) är en liten, långsträckt fisk i familjen nissögefiskar[2] som finns i sjöar och vattendrag i Mellaneuropa och Asien.
| Slampiskare Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Överklass | Benfiskar Osteichthyes |
| Klass | Strålfeniga fiskar Actinopterygii |
| Ordning | Karpartade fiskar Cypriniformes |
| Familj | Nissögefiskar Cobitidae |
| Underfamilj | Cobitinae |
| Släkte | Misgurnus |
| Art | Slampiskare M. fossilis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Misgurnus fossilis | |
| Auktor | Linné, 1758[2] |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Utseende redigera
Slampiskaren är en långsträckt, cylinderformad fisk med ett simsätt som liknar ålens[3]. Fenorna är små, och huvudet har tio skäggtömmar, fördelade med två på underkäken, en i vardera mungipan, och två på nosen. Huden är brunaktig med mörkare och ljusare längsstrimmor, och är ofta täckt av slem.[4] Storleken är vanligtvis kring 20 till 25 cm, även om fisken i Östeuropa kan bli upp till 50 cm.[5]
Ekologi redigera
Slampiskaren föredrar stillastående, mindre vattensamlingar eller mindre, långsamma vattendrag med mjuk botten.[4] Den är en bottenlevande, nattaktiv art som gömmer sig nedgrävd i bottenmaterialet under dagen. Den andas med gälar, men är också tarmandare som ofta snappar luft vid ytan och kan även ta upp syre med huden.[1] Dess engelska namn, "weatherfish", skall den ha fått på grund av sin vana att bli extra aktiv vid lågt lufttryck.[4] Födan består av små blötdjur och insektslarver.[6] Slampiskaren kan bli 22 år gammal.[3]
Fortplantning redigera
Arten blir könsmogen vid 2 till 3 års ålder. Den leker mellan mars och juni, då hanen utvecklar vårtliknande bildningar på bröstfenorna[3]. Hanen och honan simmar in bland tät vegetation, ofta på översvämmade ängar, där hanen slingrar sig runt om honan.[1] Hon kan lägga upp till 150 000 klibbiga ägg, som fastnar på växterna.[4] De nykläckta larverna har yttre gälar, som försvinner efter 10 till 12 dagar.[1]
Utbredning redigera
Slampiskaren finns i Europa norr om Alperna, från Meuse västerut och till Neva och Ladogasjön österut. Finns i bland annat Donau, Volga och även den asiatiska floden Kuban. Inplanterad i Rhône.[1] Nordgränsen går vid södra Jylland och Baltikum.[4]
Kommersiell användning redigera
Inget organiserat fiske pågår, men ibland tas den på krok för att tjäna som agn.[6] Har även använts som akvariefisk.[4]
Status redigera
Slampiskaren är klassificerad som livskraftig ("LC") av IUCN, men minskar långsamt. Orsaken är framför allt flodregleringar, som har reducerat de lugna vattenpartierna.[1]
Referenser redigera
- ^ [a b c d e f] Freyhof, J. & Kottelat, M. (2008). ”Misgurnus fossilis” (på engelska). IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.1. IUCN. http://www.iucnredlist.org/apps/redlist/details/40698/0. Läst 27 juni 2010.
- ^ [a b] Standard Report Page: ”Misgurnus fossilis” (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=163979. Läst 27 juni 2010.
- ^ [a b c] Curry-Lindahl, Kai (1985). Våra fiskar : havs- och sötvattensfiskar i Norden och övriga Europa. Stockholm: Norstedts. sid. 120, 257-258. ISBN 91-1-844202-1
- ^ [a b c d e f] Nielsen, Lars; Svedberg, Ulf (2006). Våra fiskar. Stockholm: Prisma. sid. 100. ISBN 91-518-4572-5
- ^ Muus, Bent J; Dahlström, Preben (1990). Sötvattensfisk och fiske i Europa. Stockholm: Norstedts. sid. 140-141. ISBN 91-1-893952-X
- ^ [a b] Luna, Susan M. utgivare=Fishbase (20 april 2010). ”Misgurnus fossilis Linneaus, 1758 Weatherfish” (på engelska). Arkiverad från originalet den 2 december 2015. https://web.archive.org/web/20151202084357/http://fishbase.mnhn.fr/summary/Speciessummary.php?id=4790. Läst 27 juni 2010.