Marstrands synagoga, invigd 1782, var Skandinaviens första synagoga.[1] Den var belägen i Marstrand, som vid tidpunkten var en frihamn där judar, till skillnad från i resten av Sverige, tilläts att utöva sin religion.

Synagogan låg innanför järngallret i dörren till lilla Fredriksborgs fästning.

Den 15 augusti 1775 fick Marstrand frihamnsprivilegier av Gustav III, så kallad Porto Franco efter italiensk förebild. Det innebar ett visst självstyre gentemot det övriga landet, med bland annat religionsfrihet.[2]

Redan år 1780 rapporterades i svensk dagspress att 20–30 judiska familjer var på väg till Marstrand från Hamburg, och att man förberedde byggandet av en synagoga åt den judiska kolonin. Först år 1782 hade dock inflyttningen nått ett sådant omfång att synagogan kunde förverkligas, eftersom det enligt den judiska ritualen krävdes minst tio manliga församlingsmedlemmar över 13 års ålder, den så kallade minjan, för att hålla offentliga andaktsövningar. Samma år begärde judarna i Marstrand av fortifikationsbefälhavaren på Karlstens fästning att mot 25 riksdaler species i årlig hyra få använda sig av soldaternas corps de garde, vid det nyanlagda utanverket Fredriksborg, som synagoga. Denna anhållan remitterades till fortifikationens chef i Stockholm, general Axel Magnus von Arbin, som med tillstyrkan översände ärendet till Gustav III. Kungen beviljade judarnas anhållan, men satte hyran till 50 rdr sp.[3]

Synagogan stod under ledning av en överrabbin bosatt i Stockholm som vid samma tid förordnades för de fyra judiska församlingarna i Sverige. Synagogan i Marstrand hade nämligen inte någon egen särskild rabbin, och gudstjänsterna förrättades istället av en kantor (så kallad föresångare) i enlighet med det judiska bruket. Den förste kantorn i Marstrand var Israel Abraham, som tillträdde befattningen år 1783. Han efterträddes år 1791 av Gabriel Schlesinger, som år 1782 hade flyttat till Marstrand från London. Schlesinger var född i Neisse i Schlesien – därav hans namn – och dog 1821 i Göteborg såsom kantor vid stadens judiska församling. Schlesinger var en av judarnas föregångsmän i Sverige och lade ned mycket arbete inom deras församling – bland annat översatte han den judiska ritualen till svenska.[4]

Under senare delen av Porto Franco-tiden använde sig judarna i Marstrand av en annan lokal för sina gudstjänster och inredde en synagoga i ett hus vid Långgatan som år 1794, då frihamnsrättigheterna drogs in och judarna lämnade orten, såldes till en apotekare.[5]

KällorRedigera

FotnoterRedigera

  1. ^ ”Marstrand”. Marstrand - den officiella turistguiden. https://www.marstrand.se/sv/om-marstrand/. Läst 28 februari 2021. 
  2. ^ ”Porto Franco”. Marstrands hembygdsförening. Arkiverad från originalet den 5 mars 2014. https://web.archive.org/web/20140305233123/http://mhf.zoomin.se/index/95260.html. Läst 28 maj 2012. 
  3. ^ Olán, Eskil (31 juli 1924). ”31 (Judarna på svensk mark. Historien om israeliternas invandring till Sverige)”. runeberg.org. http://runeberg.org/eojpsm/0031.html. Läst 28 februari 2021. 
  4. ^ Olán, Eskil (31 juli 1924). ”32 (Judarna på svensk mark. Historien om israeliternas invandring till Sverige)”. runeberg.org. http://runeberg.org/eojpsm/0032.html. Läst 28 februari 2021. 
  5. ^ Olán, Eskil (31 juli 1924). ”32 (Judarna på svensk mark. Historien om israeliternas invandring till Sverige)”. runeberg.org. http://runeberg.org/eojpsm/0032.html. Läst 28 februari 2021.