Maria Stuart

regerande drottning av Skottland 1542–1567 och drottning av Frankrike 1559–1560
För filmen med samma namn, se Maria Stuart (film). För en brittisk-amerikansk dramafilm från 2018, se Mary Queen of Scots (film).

Maria Stuart (engelska: Mary Stuart eller Mary Stewart), född 8 december 1542Linlithgow Palace, West Lothian, Skottland, död 8 februari 1587 (avrättad) på Fotheringhay Castle, Northamptonshire, England, var regerande drottning av Skottland från 1542 till 1567 och i sitt äktenskap med kung Frans II drottning av Frankrike från 1559 till 1560. I Storbritannien kallas Maria Stuart populärt för Mary, Queen of Scots (Maria, skottarnas drottning).

Maria I
Porträtt av Maria I från omkring 1559
Regeringstid 14 december 1542–24 juli 1567
Kröning 9 september 1543 på Slottet i Stirling
Företrädare Jakob V (kung av Skottland)
Efterträdare Jakob VI (kung av Skottland)
Regeringstid 10 juli 1559–5 december 1560
Kröning Okrönt, eftersom hon redan var krönt drottning av Skottland
Företrädare Katarina av Medici
Efterträdare Elisabeth av Österrike
Gemål Frans II av Frankrike
Henry Stuart
James Hepburn
Ätt Huset Stuart
Far Jakob V
Mor Maria av Guise
Född 8 december 1542
Slottet Linlithgow Palace i Linlithgow
Namnteckning
Död 8 februari 1587 (44 år)
Avrättad på slottet Fotheringhay Castle
Begravd Westminster Abbey i London

Maria Stuart var dotter till Jakob V av Skottland och Maria av Guise och blev mor till kung Jakob VI av Skottland (Jakob I av England) i sitt andra äktenskap med sin halvkusin Henry Stuart Darnley. Efter hans död blev hon enligt vissa uppgifter bortrövad och kanske tvingad in i ett tredje äktenskap med James Hepburn, 4:e earl av Bothwell 1567. Efter att samma år ha tvingats fly från Skottland levde hon tjugo år i fångenskap i England, där hon slutligen dömdes till döden och avrättades. Detta efter att ha avslöjats med att ha ingått i en komplott med syfte att mörda Englands drottning, Elisabet I, vars tron hon räknade med att ärva.

BiografiRedigera

BarndomRedigera

 
Frans II av Frankrike och Maria Stuart.

Maria Stuart blev bara några dagar gammal drottning av Skottland sedan hennes far, Jakob V, avlidit. Jakob V:s mor, Margareta Tudor, var syster till kung Henrik VIII av England, vilket kom att besegla Maria Stuarts öde. [1] Detta utspelade sig under reformationstiden, och det katolska partiet i England ansåg drottning Elisabet I som illegitim, eftersom hon var född i Henrik VIII:s andra äktenskap, ingånget efter en av påven ej tillåten annullering av hans första äktenskap. Maria Stuart skulle alltså enligt katolsk uppfattning vara Englands rättmätiga drottning, då hon var närmaste arvinge till Henrik VIII.[2]

Under Maria Stuarts minderårighet fungerade James Hamilton, hertig av Châtellerault som Skottlands regent i hennes ställe. Henrik VIII av England önskade ena Skottland och England genom att tvinga igenom en förlovning mellan Maria och Englands kronprins, den senare Edvard VIII av England. Den skotska regenten sade emellertid nej till förslaget. Avslaget resulterade i en engelsk attack på Skottland, känd som the Rough Wooing, då bland annat huvudstaden förhärjades av engelska trupper. Denna konflikt varade under flera års tid.

År 1548 föreslog istället Henrik II av Frankrike att Skottland och Frankrike skulle förenas genom ett äktenskap mellan Maria och Frankrikes kronprins, den senare Frans II av Frankrike. Detta mötte större framgång, i enlighet med det gamla alliansfördraget mellan Frankrike och Skottland mot England. Den skotske regenten svarade ja, och barnen trolovades officiellt i juli 1548. Kriget med England pågick fortfarande vid denna tidpunkt, och det beslöts att Maria skulle sändas till Frankrike för sin egen säkerhets skull.

Fyra unga flickor valdes av hennes mor Maria av Guise från prominenta skotska familjer, vilka hade nära bindningar med både det kungliga huset Stuart och till Frankrike, för att vara hovdamer åt hennes dotter Maria Stuart. Dessa fyra adelsflickor var: Mary Beaton, Mary Seton, Mary Fleming och Mary Livingston. Då de alla (liksom för övrigt Maria Stuart) hette Mary kallades de populärt för The Four Marys. Av dessa fyra förblev Mary Seton i Maria Stuarts tjänst resten av dennas liv och delade bland annat hennes fångenskap i England.

FrankrikeRedigera

I augusti 1548 skickades Maria Stuart till Frankrike, där hon uppfostrades vid det franska hovet som gäst hos Henrik II av Frankrike under överinseende från hennes mors släktingar ur ätten Guise, särskilt sin mormor Antoinette de Bourbon. Hon stod först under vård av Lady Janet Stewart, som sedan efterträddes av Françoise de Paroy.

Maria Stuart gjorde succé vid det franska hovet med sin skönhet, charm och begåvning. Hon lärde sig spela luta och virginal, skrev prosa och poesi, lärde sig rida, jaga med falk och brodera, och tala franska, italienska, latin, spanska och grekiska. Hon beskrevs som söt som barn och en skönhet som vuxen, och beskrivs som populär hos alla utom drottning Katarina av Medici.

I Frankrike erkändes allmänt hennes anspråk på den engelska tronen i enlighet med det katolska Europas uppfattning om den engelska tronföljden, vilket gav Maria stor politisk betydelse. Hon hade som femåring trolovats med Frankrikes kronprins, den senare Frans II av Frankrike. Maria och Frans ska ha tyckt om varandra redan som barn och hade en nära relation under hela sin barndom och uppväxt. Den 24 april 1558 vigdes hon som femtonåring i Notre Dame i Paris med den fjortonårige kronprins Frans. Om äktenskapet resulterade i en son, skulle denna ärva både Skottland av sin mor och Frankrike av sin far, utöver Marias anspråk på England. Före vigseln undertecknade Maria dessutom i hemlighet ett fördrag där hon överlät Skottland och sina anspråk på den engelska tronen till Frankrike om hon skulle dö barnlös.[3] Endast om äktenskapet enbart resulterade i en dotter skulle Skottlands självständighet bevaras, eftersom en dotter kunde ärva Skottlands men inte Frankrikes tron, då Frankrike förbjöd kvinnlig tronföljd. Vid denna tidpunkt styrdes Skottland åt Maria av hennes mor, som 1554 hade övertagit positionen som Marias ställföreträdande regent.

Hennes svärfar, Henrik II, avled under en tornering år 1559. Frans besteg då den franska tronen och Maria blev därmed drottning av Frankrike i egenskap av hans gemål. Maria och Frans fick inga barn, och det är obekräftat huruvida äktenskapet fullbordades eller inte, med tanke på Frans allmänt dåliga hälsotillstånd. Under Frans II:s korta regeringstid kunde hennes morbröder hertig de Guise och kardinal de Lorraine, tack vare hennes ställning som drottning, utöva stor makt över regeringen.

Frans II avled 1560, endast två år efter bröllopet. Vid hans död skrev Maria Stuart denna dikt:

Sans cesse mon cœur sent le regret d'un absent, si parfois vers les cieux viens à dresser ma veue, le doux traict de ses yeux, je vois dans une nue; soudain je vois dans l'eau comme dans un tombeau. Si je suis en repos, sommeillant sur ma couche, je le sens qu'il me touche: en labeur, en recoy, toujours est prés de moy.

My heart feels ceaselessly, for his loss to me. Sometimes in such a place, his image comes to me. The sweet smile on his face, up in a cloud I see. Then sudden in the mere, I see his funeral bier. When I lie quietly, sleeping upon my couch, I hear him speak to me, and I can feel his touch. In my duties each day, he is near me always.

Mary Stuart: The Poet

Efter Frans död iakttog Maria den traditionsenliga sorgeperioden på ett år, under vilken den franska änkedrottningen skulle leva isolerad för att säkerställa att hon inte var gravid. När denna tid var ute, förberedde sig Maria på att återvända till Skottland. Hon var inte omtyckt av sin före detta svärmor Katarina av Medici, som nu blivit Frankrikes regent under den nye kungens minderårighet.

Återkomsten till SkottlandRedigera

 
Henry Stuart Darnley, Maria Stuarts andre make.

När Maria Stuart den 19 augusti 1561 återvände till Skottland efter Frans II:s död, hade protestantismen hunnit bli den ledande religionen i landet, samtidigt som drottningen själv var katolik. Regeringen i Skottland hade sedan hennes mors död året innan handhafts av Maria Stuarts halvbror, greven av Moray. Skottland var vid denna tidpunkt instabilt och behärskades av motsättningarna mellan det fransk-katolska partiet och det protestantiska partiet. Vid sin ankomst möttes hon med skepticism av protestanterna under ledning av reformatorn John Knox, medan katolikerna förväntade sig att hon skulle inleda en motreformation.

Maria säkerställde stöd från protestanterna genom att låta den protestantiska reformationen fortgå och nöja sig med att erhålla tillstånd att privat få lov att hålla katolsk mässa, även om hon möjligen hoppades kunna förstärka sin ställning längre fram.[4] Hon lät också de flesta protestantiska lorderna behålla sina poster och ingå i hennes råd, däribland regenten greven av Moray, som blev hennes rådgivare. Detta skapade missnöje bland Skottlands katolska parti.

John Knox blev känd som en av hennes främsta fiender, då han höll predikningar mot henne så som olämplig att regera på grund av hennes kön och kritiserade hennes religion och vad han såg som den franska flärd och syndiga lättsinne som pågick vid hennes hov, där många i hennes personal var franska katoliker. Hon gjorde misslyckade försök att ingripa mot Knox.

Maria tog också tag i frågan om sin plats i den engelska tronföljden, och inledde förhandlingar med Elisabet I av England för att reda ut saken. Maria accepterade att Elisabet nu satt på Englands tron istället för henne, men begärde att hon skulle få bli den ogifta Elisabets tronarvinge. Elisabet vägrade att göra något klart och tydligt uttalande om saken, och sade endast att hon inte kunde se någon som stod närmare tronen än Maria. Ett möte mellan de båda drottningarna avtalades och skulle äga rum i England under 1562. Detta år utbröt dock hugenottkrigen i Frankrike, och Elisabet ställde därför in mötet.

År 1563 utspelade sig en skandal vid Marias hov, då den franska poeten Pierre de Boscosel de Chastelard, som hade förälskad sig i henne, gömde sig i hennes sovrum med syfte att överraska henne om natten då hon var ensam, men blev upptäckt och avrättad.

DarnleyRedigera

Efter sin återkomst till Skottland inledde Maria förhandlingar för ett nytt giftermål för att säkerställa tronföljden. Bland de kandidater som förekom fanns ärkehertig Karl av Österrike, Erik XIV av Sverige och Spaniens kronprins Don Carlos. Maria avböjde Karl av Österrike då hennes morbror kardinal de Lorraine hade inlett dessa förhandlingar mot hennes vilja. Själv föredrog hon Don Carlos, men fick ett nej av dennes far. Elisabet I av England erbjöd av oklar anledning sin favorit Robert Dudley, som dock själv var ovillig.

När hon den 29 juli 1565 gifte sig med sin engelska halvkusin Henry Stuart, lord Darnley, uppstod maktpolitisk instabilitet, eftersom hennes arvskrav på England då stärktes. Darnley var dotterson till Marias farmor Margaret Tudor av England i dennas andra äktenskap, vilket innebar att även han hade arvsrätt till den engelska tronen. Deras anspråk förenades vid deras giftermål, vilket ogillades av Elisabet. Han var också katolik, och giftermålet sågs i Skottland som ett uttryck för Marias önskan att rekatolicera Skottland.

Halvbrodern greven av Moray gjorde på grund av giftermålet uppror mot Maria Stuart i augusti 1565 tillsammans med lorderna av Argyll och Glencairn. Maria jagade deras trupper kring Skottland i en strid som blev känd som Chaseabout Raid. Maria fick ett värdefullt stöd av James Hepburn, 4:e earl av Bothwell och hans trupper, och fick snart övertaget. Moray flydde från Skottland i oktober.

Det bildades en sammansvärjning, som närmast var riktad mot Marias italienske sekreterare, David Rizzio, och han dödades av skotska adelsmän med Darnley i spetsen i mars 1566. Mordet ägde rum i Marias privata rum, och Rizzio stacks ned med kniv i närvaro av den gravida drottningen. Darnley hade övertalats att delta i mordet av samma lorder som hade deltagit i Morays uppror under Chaseabout Raid, och som hade övertygat honom om att Rizzio var far till Marias väntade barn. Maria tvingades sedan ta emot Moray. Dock lyckades Maria övertyga Darnley att fly tillsammans från konspiratörerna. Vid sin återkomst till Edinburgh försonade sig Maria med konspiratörerna, och såg sig tvungen att acceptera att Moray, Argyll och Glencairn åter tog plats i rådet.

Hon födde i juni 1566 en son, sedermera Jakob VI (Jakob I av England), men äktenskapet med Darnley förblev, trots sonens födelse, olyckligt.[5] Darnley väckte motvilja på grund av sitt arroganta uppträdande och sitt krav på att få bli utnämnd till Marias medregent och kung genom äktenskap (jure uxoris), något Maria vägrade gå med på.

BothwellRedigera

 
James Hepburn, 4:e earl av Bothwell, Maria Stuarts tredje make.

Darnleys krav på att bli Skottlands regent väckte opposition och motstånd bland Marias anhängare, bland vilka den mest framträdande var James Hepburn, 4:e earl av Bothwell. I november 1566 höll Maria ett hemligt möte med ett råd av adelsmän för att diskutera "Problemet Darnley", och skilsmässa föreslogs som ett av alternativen.

Bothwell kom att leda en sammansvärjning mot Darnley, och när denne låg sjuk i koppor i Kirk of Fields i Edinburgh i februari 1567 sprängdes hans hus i luften; hans kropp återfanns i närheten.[6] Det uppkom genast rykten om att Bothwell var Darnleys mördare, och att Maria hade blundat för mordplanerna för att få gifta sig med sin makes mördare.

Inom den historiska forskningen är det ännu idag omstritt huruvida Maria kände till mordplanerna på sin make. Frågan om detta sammanhänger med några brev från Maria till Bothwell, de så kallade kassettbreven. I det långa Glasgow-brevet från Maria till Bothwell skiver hon bland annat: "Förbannad vare denna koppärriga varelse (Darnley) som vållar mig så mycket plåga" och hon bedyrar även sin kärlek till Bothwell ("Det är min önskan att vara i Era armar, min kära älskade"). Hon var beredd att vad som än hände gå genom liv och död med honom. Kassettbrevens äkthet stöds av till exempel författaren Stefan Zweig, medan flera andra forskare, till exempel Starkey och Alison Weir, anser att de åtminstone delvis kan vara förfalskade.

Bothwell anklagades för mordet men frikändes efter en bara sju timmar lång rättegång 12 april. Den 24 april enleverade han Maria då hon var på väg från sin son i Stirling till Edinburgh, och förde henne fången till Dunbar Castle, där han påstås ha våldtagit henne. De återvände till Edinburg 6 maj och gifte sig där den 15 maj 1567. Det påstås att enleveringen endast skulle ha varit en skenmanöver,[7] och att paret i själva verket hade kommit överens om hela förloppet i förväg.

Avsättning och abdikationRedigera

 
Maria Stuarts avrättning.
 
Marias grav i Westminster Abbey.

Maria och Bothwell hade bedömt att deras äktenskap skulle visa sig ha ett stöd bland den skotska adeln. Detta visade sig vara en missbedömning. Den katolska delen av adeln ansåg giftermålet olagligt eftersom de inte erkände protestanten Bothwells skilsmässa från hans förra maka. Både protestanter och katoliker uppfattade det som en skandal att Maria hade gift sig med den man som anklagats för att mörda hennes förra make, och därmed som en indikation på att hon varit inblandad i mordet.

Tjugosex skotska lorder gjorde i protest mot giftermålet uppror mot Maria och samlade ihop en armé. Maria och Bothwell mötte upprorsarmé på Carberry Hill den 15 juni 1567, men förlorade när deras egna trupper övergav dem. Bothwell gavs fri lejd från slagfältet och flydde från Skottland.[8] Maria fördes som fånge tillbaka till Edinburgh, där hon av åskådarna bland allmänheten mottog glåpord och anklagades för att vara en äktenskapsbrytare och mördare. Följande natt fördes hon till Loch Leven Castle, där hon 24 juli 1567 tvingades abdikera till förmån för sin son, Jakob VI, som besteg tronen under Morays förmynderskap.

Den 2 maj 1568 rymde Maria ur fängelset med hjälp av ynglingen George Douglas, som var bror till ägaren av Loch Leven Castle, där hon hölls fången. I spetsen för en armé av 6000 anhängare mötte hon Morays armé Slaget vid Langside 13 maj, som slutade med hennes nederlag. Besegrad, valde hon att fly över Solway Firth till England för att söka hjälp hos drottning Elisabet.

Fångenskapen i EnglandRedigera

Maria anlände till Workington i Cumberland i England 16 maj, och fördes två dagar senare till skyddshäkte på Carlisle Castle. Maria begärde att Elisabet i egenskap av en annan monark skulle hjälpa henne att återta sin tron i Skottland från upprorsmännen under Moray. Hennes närvaro i England hade dock placerat Elisabet i en besvärlig situation. Maria hade avsatts anklagad för att ha mördat sin make och gift sig med hans mördare. Elisabet ansåg sig inte kunna bidra med någon hjälp förrän skuldfrågan i mordaffären var utredd.

En utredning om Marias eventuella skuld i Darnleys död ägde rum i England mellan oktober 1568 och januari 1569. Maria närvarade inte vid denna utredning, men kvarhölls i skyddshäkte. Under utredningen användes främst de så kallade kassettbreven. Utredningen avslutades i januari 1569 med att Elisabet förklarade att ingen skuld kunde fastställas åt något håll och skuldfrågan därför var oavgjord i brist på bevis. Elisabet framlade i maj ett förslag för Skottland om att återinstallera Maria på tronen, men denna avslogs av skottarna. Elisabet sände sedan militär hjälp som 1570 slog ned Marias kvarlämnade lojala trupper i Skottland.

Marias närvaro i England utgjorde ett politiskt hot mot Elisabet. Enligt katolikerna var Maria rättmätig drottning av England, och enligt protestanterna hade hon rätt till tronen efter Elisabet så länge denna var barnlös och var därmed i praktiken hennes tronarvinge. Elisabet bedömde därför att det var nödvändigt att hålla henne fången för att undvika att hon blev ett hot mot hennes regering. Den 26 januari 1569 överfördes Maria till Tutbury Castle och placerades under vårdnad av George Talbot, 6:e earl av Shrewsbury och Bess av Hardwick. Under resten av sitt liv var hon i praktiken en statsfånge under bevakning av Shrewsbury, och tillbringade sin fångenskap på parets egendomar, inkluderande Tutbury, Sheffield Castle, Sheffield Manor Lodge, Wingfield Manor, och Chatsworth House.

Maria Stuart hade en materiellt sett bekväm fångenskap: hon levde som gäst hos earlen av Shrewsbury på hans olika slott, försörjd av den generösa inkomst hon fick från Frankrike i egenskap av fransk änkedrottning. Hon var omgiven av lyx och sin egen hovpersonal, som aldrig blev färre än sexton personer och ofta var fler. Däremot tilläts hon sällan vistas utomhus, och hennes hälsa försämrades förföll av bristen på motion: under 1580-talet led hon allt värre av reumatism. Under hela sin tid i England kom hon aldrig att träffa Elisabet, och förvarades alltid i slott som lång långt borta från både Skottland och kusterna.

Hennes valspråk var: "In the end is my beginning". Detta har ibland tolkats som syftande på Elisabets död, då hon automatiskt skulle ha släppts fri från fångenskapen och ärvt Englands tron.

Maria blev trots sin fångenskap en symbol för både inhemska och utländska oppositionella och attacker mot Elisabets liv och tron. En lång rad konspirationer gjordes för att störta Elisabet till Marias förmån, bland dem Northern Rebellion (1569), Ridolfisammansvärjningen (1571), Throckmortonsammansvärjningen (1583) och Babingtonsammansvärjningen (1586), där bland andra Filip II av Spanien var inblandad.[9]

År 1584 blev Marias son Jakob myndigförklarad och började regera Skottland personligen, och Maria inledde förhandlingar med sin son och erbjöd både honom och Elisabet försoning. Hon erbjöd sig att avstå från sina anspråk på både Skottlands och Englands troner, ta avstånd från påvens banbulla mot Elisabet, ta avstånd från Frankrike, godkänna en allmän amnesti och religiös frihet för Skottland och frivilligt leva resten av sitt liv i England. I utbyte begärde hon bara att få slippa fri från fångenskapen. Elisabet litade dock inte på att Maria skulle avstå från komplotter mot hennes tron, och Jakob avvisade även han förslaget och slöt istället förbund med Elisabet.

Rättegång och dödRedigera

I februari 1585 blev Marias agent Thomas implicerad i William Parrys attentatsförsök på Elisabet. Maria var själv inte implicerad, men överfördes ändå från Shrewsburys vård till Sir Amias Paulet, som beskrivs som betydligt mer strikt. Den 11 augusti 1586 arresterades Maria anklagade för högförräderi sedan hon implicerats i Babingtonsammansvärjningen. Arresteringen var resultatet av ett framgångsrikt försök av Walsingham att få henne att avslöja sig, då hennes hemliga brevväxling med konspiratörerna varit övervakad utan hennes vetskap. I breven framgick att hon gav sitt bifall till mord på drottning Elisabet.

Rättegången mot Maria Stuart ägde rum på Fotheringhay Castle i oktober inför en jury på 36 adelsmän. Hon försvarade sig enligt samtida vittnen med mod och skicklighet. Hon påpekade att hon hade fråntagits sina papper och inte getts möjlighet att förbereda sitt försvar, och att hela världen var vittne till rättegången; hon förnekade anklagelsen men påpekade också att hon i egenskap av utländsk monark inte var en engelsk undersåte och därför inte kunde dömas för förräderi i England av en engelsk domstol.

Hon dömdes som skyldig till döden 25 oktober 1586. Elisabet var länge ovillig att verkställa avrättningen, då hon fruktade att avrättningen av en monark skulle innebära ett dåligt prejudikat. Föst 1 februari 1587 undertecknade hon slutligen dödsdomen.

Maria Stuart avrättades genom halshuggningFotheringhay slott den 8 februari 1587. Under avrättningen ska hon enligt vittnesmål ha uppfört sig med mod och värdighet och uttryckt glädje över att få dö. Hon avrättades klädd i rött, vilket symboliserade martyrium enligt katolsk symbolik.

EftermäleRedigera

Hennes död uppfattades allmänt som orättfärdig i det katolska Europa, där hon kom att betraktas som en katolsk martyr, och England attackerades året därpå av den Spanska armadan.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ Axelrod A. Elizabeth I CEO, s. 188–190, New York 2000
  2. ^ Levin C. The Heart and Stomach of a King, s. 8, Philadelphia 1994
  3. ^ Guy, John (2004). "My Heart is my Own": The Life of Mary Queen of Scots. London, England: Fourth Estate. ISBN 978-1-84115-753-5.
  4. ^ McLaren A, Political Culture in the Reign of Elizabeth I, s. 140–142, Cambridge 1999
  5. ^ Zweig, S. Maria Stuart, s. 230–258, Stockholm 1935
  6. ^ ”Mary Queen of Scots and the murder of Lord Darnley”. Arkiverad från originalet den 21 juli 2007. https://web.archive.org/web/20070721023140/http://www.aboutscotland.co.uk/mqs/kirko.html. Läst 30 januari 2010. 
  7. ^ Zweig, S. Maria Stuart, s. 111–132, Stockholm 1935
  8. ^ Somerset A. Elizabeth I, s. 195–196, New York 1991
  9. ^ Somerset A. Elizabeth I, s. 401–404, New York 1991