Mall:Portal:Astronomi/Månadens artikel/september

Närbild av Verona Rupes, en 10 km hög klippa.

Miranda är en av planeten Uranus månar. Miranda är den minsta och innersta av Uranus fem största månar och den har en diameter som är ungefär en sjundedel av månens och kretsar på ett avstånd på cirka 129 850 km. Miranda är uppkallad efter dottern till hertigen av Milano, huvudpersonen i William Shakespeares pjäs Stormen.

Miranda upptäcktes 1948 av den nederländsk-amerikanske astronomen Gerard Kuiper, men redan på 1890-talet började William H. Pickering (som senare upptäckte Saturnus måne Phoebe) söka efter månen men utan att hitta den.

Miranda består huvudsakligen av is, silikater och organiskt material, huvudsakligen metanföreningar. Mirandas genomsnittliga densitet är ungefär 1,2 g/cm³, det vill säga inte särskilt mycket mer än för vatten. Mirandas yta är uppdelad regioner av störd terräng, en indikation på Miranda var aktiv i dess barndom och är korslagd av jättelika kanjoner.

Mirandas uppkomst är fascinerande. Det finns två huvudteorier som försöker förklara hur Miranda bildades. Den första teorin debaterades redan sedan Voyager tagit bilder av Saturnus måne Mimas år 1980 och man upptäckte den stora kratern Herschel där. Teorin går ut på att Miranda för flera miljarder år sedan drabbades av en stor kollision som ska ha varit så kraftig att den delade månen i flera delar, varav några bestod mer av is och andra mer av sten. Enligt teorin ska dessa delar ha kollapsat till en enda rörig klump. Relativt ren is skulle framstå som ljusare områden medan de mörka områdena skulle bestå av is och en kolrik blandning som förmörkats genom exponering av högenergisk kosmisk strålning.

Denna teori avvisas dock av den amerikanske planetgeologen Bob Pappalardo vid University of Colorado. Han menar istället att om Miranda skulle bildats i en kollision skulle ytan inte vara så varierande, utan mer som Mimas yta. Pappalardo tror istället att sprickorna i skorpan beror på att material strömmat ut från kärnan. På Miranda är temperaturen −204°C och det uppvällande materialet var troligtvis varm is, möjligen en blandning av is och ammoniak eller metan. Genom att räkna kratrar i de yngsta regionerna har man kommit fram till att den geologiska aktiviteten på Miranda upphörde för ungefär 0,5 miljarder år sedan.

En annan möjlighet är att de gravitationella krafterna med mellan Miranda och månen Umbriel har orsakat den varierande ytan.