Öppna huvudmenyn
Se Landstinget (olika betydelser) för andra landsting.

Landsting eller landskapsting kallades ett ting för ett helt landskap (kan jämföras med ett så kallat allting). På dem handhades, under den tid då de svenska landskapen utgjorde så gott som självständiga samhällen, rättsskipning, förvaltning och även politiska angelägenheter, under lagmännens ledning.

I samma mån självständigheten gick förlorad, avtog landstingens betydelse, och i kung Kristoffers landslag (1400-talet) fungerade de ej längre i den ursprungliga meningen. Namnet användes nämligen där om det kungliga räfstetinget (som avskaffades år 1614). Av de gamla landstingen återstod i lagen då endast de ting med judiciell befogenhet. Dessa benämndes lagmansting, som lagmannen höll i landskapets enskilda härader.

Landsting sammanträdde dock fortfarande ibland, på initiativ av befolkningen eller riksrådet. Detta i synnerhet vid återupplivandet under Kalmarunionen av bondedemokratin (med främst landstingen som organ) i strävan efter nationellt självstyre och självständighet under riksföreståndarnas ledning. På dessa landsting, som saknade laglig organisation och ofta hölls i samband med marknader, avhandlades inte bara lokala angelägenheter, utan också riksärenden; så till exempel bekräftades riksdagsbeslut eller underhandlades om bevillningar.

Sedan länsindelningen av Gustav II Adolf och genom 1634 års regeringsform organiserats, blev de emellertid i stället för landskapsmöten länsmöten under landshövdingarnas ledning, varvid ofta representativa former användes (sockenombud eller ståndsrepresentation efter riksdagens mönster).

Allteftersom riksdagen vann stadga som organ för folkets politiska inflytande och den gamla lokala självstyrelsen fick vika för en kunglig ämbetsmannaförvaltning, kom emellertid också dessa landsting ur bruk. I Dalarna hölls dock sådana år 1742 och 1743 och i Norrland ända in på 1800-talet, det sista i Jämtland. Jämtlands landsjämnadsting var nämligen verksamt ända fram tills de nya landstingen infördes som en kommunal institution genom 1862 års kommunalförordningar.

Historiska landsting i sydvästra SverigeRedigera

I de tre sydligaste av de idag svenska landskap som fram till mitten av 1600-talet ännu hörde till Danmark fungerade landstingen vid tiden för försvenskningen som en högre rättsinstans mellan häradstinget och kungen. De dömande medlemmarna av landstingen kallades landsdomare. Sedan tidig medeltid var Danmark uppdelat i ett antal så kallade "land" (Nørrejylland, Sønderjylland, Fyn, Langeland, Sjælland, Lolland, Bornholm, Skåne, Halland och Blekinge) vilka vart och ett hade sitt landsting. Landstinget i skånska Lund (på Lerbäckshög och senare i rådhuset) räknades tillsammans med de båda i Viborg och Ringsted till de tre stora landstingen där den nye danske kungen vid tronskifte måste framträda för att ta emot folkets hyllning.

Ursprungligen var de danska landstingen både en styrande och en dömande församling av fria och vapenföra män, men mot slutet av medeltiden hade den politiska makten genom införandet av danehof (där förutom kungen, endast biskopar och andra stormän hade inflytande) successivt förskjutits. Efter reformationen då kyrkans makt bröts bytte församlingen namn till herredag och blev en styrande församling av endast kung och adel. Som domstolsinstans kvarstod emellertid alltjämt landstingen i Danmark ända fram till tidigt 1800-tal.

Vid landstingen i Skåne, Halland och Blekinge dömde man enligt skånelagen fram till år 1683 då svensk lag infördes i samtliga svenska landskap. Landstinget i Halland hölls i Getinge fram till erövringen 1645, då man istället hänförde rättskipningen till Göta hovrätt i Jönköping (dock fortfarande med skånelagen som lagbok). För de båda andra år 1658 erövrade landskapen, Skåne och Blekinge, kvarstod dock landstinget fram till 1683.

ReferenserRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från danska Wikipedia.