Knut Peyron

svensk friherre och sjömilitär

Edvard Svante Knut Peyron, född 22 januari 1831 i Nyköping, död 13 december 1914 i Stockholm,[4] var en svensk sjömilitär. Han var son till Gustaf Peyron den äldre, bror till Gustaf Peyron den yngre, far till Henry Peyron och farfar till Claës Peyron.

Knut Peyron
Född22 januari 1831[1]
Nyköping[1][2], Sverige
Död13 december 1914[1] (83 år)
Engelbrekts församling[1], Sverige
BegravdNorra begravningsplatsen[3]
kartor
Medborgare iSverige
SysselsättningMilitär
BarnFrederik Peyron (f. 1861)
Henry Peyron (f. 1883)
FöräldrarGustaf Peyron den äldre
Redigera Wikidata

Peyron blev sekundlöjtnant vid Flottan 1849, premiärlöjtnant 1857, kommendörkapten av andra graden 1872, kommendör 1884, konteramiral 1889, viceamiral 1897 och erhöll avsked 1899. Han var 1851–1852 anställd i fransk tjänst, 1872–1873 marinattaché i London, 1875–1880 chef för Sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition och 1887–1889 chef för Marinförvaltningen. Peyron var ledamot av ett flertal kommittéer, bland annat kommittén för sjöförsvarets ordnande 1880–1882, minkommittén 1885 och sjökrigsmaterielkommittén som ordförande 1892. Han är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm.[5]

Utmärkelser

redigera

Svenska utmärkelser

redigera

Utländska utmärkelser

redigera

Källor

redigera
  • Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 21. Malmö: Svensk uppslagsbok AB. sid. 566 
  1. ^ [a b c d] Sveriges dödbok, läst: 20 mars 2018.[källa från Wikidata]
  2. ^ Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1880, Riksarkivet, läs onlineläs online, läst: 20 mars 2018.[källa från Wikidata]
  3. ^ Svenskagravar.se, läs online, läst: 9 oktober 2023.[källa från Wikidata]
  4. ^ Sveriges dödbok 1901-2013, DVD-ROM
  5. ^ Peyron, Edvard Svante K. på SvenskaGravar.se
  6. ^ [a b c d e f g h i j k l m] ”Peyron nr 392 - Adelsvapen-Wiki”. www.adelsvapen.com. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Peyron_nr_392#TAB_9. Läst 11 maj 2019. 

Externa länkar

redigera
  • Libris 13490765 Edvard Svante Knut Peyron: Åminnelsetal uppläst vid firandet av Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidsdag den 15 november 1915 av sekreteraren kommendörkapten John Christoffer Schneidler