Knallen var ursprungligen en gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden i Västergötland. I nutidens språkbruk avses med knalle en försäljare, oavsett härkomst, som säljer sina varor på årligen återkommande marknader som inte hålls vid hemorten.[1]

En Västgötaknalle från 1800-talet. Över axeln bär han en så kallad "fässing", i vilken han hade sina varor.

Historik redigera

Allmogen i Sjuhäradsbygden började vid 1500-talets mitt gå runt i bygderna för att sälja hemslöjd, trots att sådan mellanhand mellan produktion och kund enligt lag var förbehållen städernas köpmän, innan näringsfrihet infördes 1864. Dock hade befolkningen i Sjuhäradsbygden fått en särlagstiftning införd från 1680-talet, vilken tillät dem att bedriva handel på landsbygden. Från 1776 fick en person från varje hemman i Sjuhäradsbygden rätt att bedriva resehandel.

Flest knallar fanns runt år 1800, då årligen 1 000–1 500 bönder tog ut handelspass från Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Siffran sjönk 1820 till 800 och på 1840-talet till omkring 400. Handelsfärder gjordes som regel vid två tillfällen varje år, inom Sverige och även till Norge.

Denna knallehandel upphörde omkring år 1900.[2]

Västgötaknallarna utvecklade ett eget språk, kallat månsing, från vilket vissa ord tagits till svensk slang såsom exempelvis fjälla (flicka) och tjacka (köpa).[2]

Ordet "knalle" är belagt i svenska språket sedan 1842.[1] Ordets ursprung är oklart men kan komma från "knalle" i betydelsen "ohyfsad person" eller vara en avledning av verbet "knalla" som i "gå sakta".[2]

Bildgalleri redigera

Källor redigera

  • Lena A:son Palmqvist: Sjuhäradsbygdens bondefabrikörer i Bebyggelsehistorisk tidskrift 1988:16

Noter redigera

Se även redigera

Litteratur redigera

Svening Svenningson: Vackert svarvat – skönt målat. Folkkonst ur skålaknallen fässing under tre sekler. (De sju häradernas kulturhistoriska förening, årsbok 2011.)