Öppna huvudmenyn

Klåverön

en ö och naturreservat i Kungälvs kommun

Klåverön eller Klöverön är en ö och ett naturreservat i Lycke socken i Kungälvs kommun i Bohuslän.

Klåverön
Naturreservat
LandSverige
KommunKungälvs kommun[1]
Läge57°52′00″N 11°36′00″E / 57.86666667°N 11.6°Ö / 57.86666667; 11.6
Area2 266,76 hektar[1]
- därav vatten1 556,94 hektar[1]
Inrättat17 maj 1966[1]
Karta
Klåverön
Red pog.svg
Klåverön
Kategori, Databaser
IUCN-
kategori
IUCN-kategori V: Skyddat landskap/havsområde[1]
NVR-id2000789[1] (karta)
WDPA-id1391 (karta)
FörvaltareVästkuststiftelsen[1]
Redigera Wikidata

Klåverön ligger söder om Marstrand och är en del av naturreservatet med samma namn. Området är skyddat sedan 1966 och omfattar 2 278 hektar.

Reservatet omfattar förutom huvudön även ett antal småöar och skär. Ön har omväxlande kallats Klöverön och Klåverön. Huvudön är bergig och starkt kuperad. En del områden används som bete och det finns partier av lövskog. Inom området växer humlelucern, prästkrage, jordklöver, nässelklocka, småborre, bergmynta, backlök, nejlikrot, gullviva och luddlosta.

Många arter av fåglar kan ses inom reservatet. Här nämns hämpling, törnsångare, tornfalk, ejder, sjöorre, lommar, skrakar, skarvar och törnskata.

De äldsta boplatserna man funnit här är från äldre stenåldern, cirka 10 000-4 000 f.Kr.

Annars har ön brukats som skärgårdsjordbruk i hundratals år. Jordbrukslandskapet är bäst bevarat i trakterna av gården Korsvik på öns södra del. På nordöstra delen av Köverön mellan Köverön och Koön. Kanalvaktarstugan från 1870-talet är numera fritidshus. 1917 fanns 78 personer bofasta på ön, 2012 fanns 15 bofasta. Andelen fritidshus är stort, särskilt på öns norra mot Marstrandsön vettande del.[2]

Reservatet förvaltas av Västkuststiftelsen.

Området ingår i EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden, Natura 2000.

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e f g] Skyddade områden, naturreservat, 18 december 2015, läs online, läst: 20 januari 2017, licens: CC0
  2. ^ Sveriges öar, 3:e upplagan 2013, Anders Källgård s. 71-72.

Övriga källorRedigera