Öppna huvudmenyn

Kikärt (Cicer arietinum) kallas även för garbanzoböna eller garbanzoärt[1] och liknar gul ärta, men har en skrynklig yta. Kikärtor härstammar från sydvästra Asien[1] men importeras i dag huvudsakligen till Sverige från Turkiet. De är rika på proteiner, mineraler och kostfiber och har en nötliknande smak. De mosar sig inte vid kokning utan ska kokas väl. Kikärtor används i grytor, sallader, soppor, pastejer, hummus och i falafel.

Kikärt
Chickpea.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningÄrtordningen
Fabales
FamiljÄrtväxter
Fabaceae
SläkteKikärtor
Cicer
ArtKikärt
C. arietinum
Vetenskapligt namn
§ Cicer arietinum
AuktorLinné
Hitta fler artiklar om växter med
Indisk gatuförsäljare som säljer gröna kikärtor.

Till skillnad från andra ärtväxter bidrar kikärt inte till att liva upp jorden, utan uttömmer den i stället så att andra växter, även ogräs, får svårt att växa. Denna allelopatiska effekt observerades av Theofrastos redan 300 f.Kr.[2]

TillagningRedigera

Torkade kikärtor blötlägges i rikligt med vatten ca 8-12 timmar. Blötläggningsvattnet hälls sedan bort och kikärtorna kokas i nytt lättsaltat vatten cirka 1 timme. Ett annat sätt är att koka upp kikärtorna, låta stå i 3 timmar och sedan koka dem klart.

Kikärtor säljs även konserverade och färdigkokta.

1 dl torkade kikärtor = 80 g ger ca 3 dl kokta.

Näringsinnehåll per 100 gRedigera

Energi 1394 kJ (333 kcal)
Protein 21 g
Kolhydrater 51 g
Kostfiber 10 g
Fett 5 g
Järn 7 mg
Kalium 800 mg

GalleriRedigera

ReferenserRedigera

Externa länkarRedigera